Sidvisningar

måndag 30 december 2013

Bryta tystnaden kring känslokaoset

Mer i Linda Starks artikelserie om förlossningsdepression, om ny bok som kom i oktober 2013 "Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?" Det sprider sig, böckerna om förlossningsdepression, något jag misstänkte när jag skrev min bok: Vem skulle hinna först av oss som saknade litteraturen och kände att de själva ville skriva?

Personligen gillar jag inte boktitlar med svordomar, men tipsar ändå...


söndag 15 december 2013

Kronisk depression?

Jag har av psyk blivit hänvisad till vårdcentralen för att få nytt recept på den medicin jag äter, Paroxetin.
Hade urinvägsinfektion för någon vecka sedan och passade på att fråga läkaren jag träffade då om han kunde skriva ut medicinen.
Inga problem. Men han frågade hur länge jag ätit medicinen. Jag sa som det var att det är 4 år nu, och att jag försökt sluta två-tre gånger, men att det inte går, att jag märker så stor skillnad, trots att jag försöker fasa ut den långsamt.
Han såg lite fundersam ut. Sen sa ha något i stil med att "det kan hända att du behöver fortsätta med medicinen."
Jag bad honom förtydliga.
Och det han menade var att en del blir friska av en period med medicinering. Andra behöver alltid fortsätta. Att om man som jag, försökt sluta ett flertal gånger, så visar detta att man har en kronisk störning av halterna serotonin.
Jaha, där ser man. Den här allmänläkaren upplyser mig om något jag aldrig hört talas om innan. Även om jag fått höra att "en del fortsätter äta SSRI hela livet." Men det kunde varit värre, naturligtvis. Men intressant hur kroppen fungerar, eller inte fungerar kanske man ska säga.
En annan sak -kan man bli deprimerad om man äter SSRI? Eller är man immun mot nya depressioner då?

torsdag 12 december 2013

Insamlingsbössa för Musikhjälpen

Har fått en digital insamlingsbössa för Musikhjälpens insamling "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet". Skriv in ditt mobilnummer och skänk valfritt belopp!!
Klicka här!!

Stenhjärtat

Har just läst ut Katarina Wennstams bok "Stenhjärtat" om lilla Gloria, 6 månader som kommer in på lasarettet hjärnskadad, troligtvis skakad av någon. Det handlar om Shaken baby syndrome.
På ett ställe i boken finns en episod från BVC och barnmorskan Ann-Britt Holms arbete. Nu handlar det om en helt annan familj, om en blek mamma med skuggor under ögonen som är där med sin lilla pojke på kontroll.
En fin beskrivning i all enkelhet om hur det borde gå till gällande omsorgen av den nyblivna mamman.

"Ann-Britt skulle nästan vilja sätta sig närmare och fatta kvinnans båda händer, för att få henne att verkligen lyssna, men låter bli. Hon har fullt upp med pojken som halvstår i sin mammas knä och gör sitt bästa för att klättra upp på hennes axlar genom att dra henne i det tunna, fina håret i tinningarna. Mamman försöker bända upp pojkens fingrar för att han ska släppa taget om hennes hår.
"Din pojke mår jättebra. Han växer som han ska, du kan vara helt lugn med att han har det bra." Mamman nickar häftigt. Ann-Britt Holm ser vad som ligger under den vinterbleka huden på den utmattade kvinnan. Hon vet att om hon ställer frågan så måste hon vara beredd på svaret. Hon vet att chansen, eller snarare risken, är stor att ingen har tagit sig tid att ställa den fråga hon är på väg att rikta till den här mamman.
Så enkel, men samtidigt så svår att hantera.
Hon böjer sig fram och tar tag i mammans fria hand. "Men hur mår du, undrar jag?"

söndag 8 december 2013

Gästbloggar!!

Idag gästbloggar jag på Debutantbloggen!!
Läs inlägget HÄR (å dela gärna på Facebook där!).
Annars är detta texten (du kan dela här med, dvs):

Faktiskt har det snart gått ett helt år sedan min debutbok, En mekanisk mamma -drabbad av förlossningsdepression, gavs ut. Ibland går tiden långsamt, men det här året har gått fort. Jag har fått fin respons, främst i form av e-post från kvinnor som läst boken och som vill tacka för att jag delar med mig. Det är kvinnor som har eller har haft förlossningsdepression eller andra anknytningsbesvär.
Det känns konstigt att säga att jag är glad för deras brev. Anledningen till att de skriver är att de ofta mår väldigt dåligt och känner sig ensamma. Det är som att ”gilla” något på Facebook som egentligen handlar om något hemskt, men som man gillar för att det kommer fram ur dunklet.
Det finns så många kvinnor ute i landet som mår som jag gjorde när jag var sjuk. Nu i denna stund känner många att deras liv har förlorat sin mening och att ansvaret de fått är för mycket att bära. Att de inte kan älska sin bebis, att de aldrig kommer att kunna göra det. En del tänker att deras familj skulle få det bättre utan dem.
Boken fanns i mig. Den var lätt att skriva för tankarna ville nå ut. Det var ett sätt att bearbeta, trots att jag nog tyckte jag var frisk redan. Att skriva gav mig ytterligare styrka. Jag kom ytterligare en bit på väg. Trots mörkret fanns det en glädje i skrivandet. Erfarenheten vändes till något positivt för mig själv och för de som kan få tröst och stöd i att läsa att de är långt ifrån ensamma och att det kan bli bättre, till och med bra. Att känslorna som de inte har kan komma och att kaoset inom dem kan ordna upp sig. Att man kan bli en hel människa igen, kanske till och med en bättre, starkare människa.
Hur får man tid att skriva med två små barn som kräver uppmärksamhet?
Jag skrev lite då och då. Texterna formulerade jag i huvudet allteftersom de dök upp, utan inbördes kronologisk ordning, och sedan skrev jag snabbt ner dem när tillfälle gavs. Allt är sant, jag har inte skarvat för att göra berättelsen mer intressant eller spektakulär. Jag ville vara sann mot mig själv och mot de som skulle komma att läsa boken. Vad min dotter kommer att tycka funderar jag fortfarande över. Hon kan redan läsa lite och den dagen kommer förr eller senare, men det visste jag redan från början.
Men det var så det var.
Förlossningsdepression har väldigt lite med bebisen att göra, det handlar om att du som vuxen människa ställs inför en stor förändring i livet, man skulle kunna kalla det ett trauma. För visst kan det vara en traumatisk upplevelse, förlossningen och tiden efteråt. Så bunden som man är. Jag upplevde att jag knappt hade tid att tänka ifred. Det är en sorg i att lämna det gamla bakom sig. Och man måste vara sann mot sig själv. Det är inte farligt att våga erkänna sina svagheter. Det har jag lärt mig och kanske kan jag lära min dotter detta när hon till slut läser boken som är skriven till henne:
Till Signe.

fredag 6 december 2013

Stöd Musikhjälpen 2013




Stöd musikhjälpen i år! Temat är "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet". Gå in på denna länk och läs mer.
Köp min bok och 50 kr per bok går till Musikhjälpen. Om du beställer boken direkt från mig kostar den 220 kr inkl frakt. Annars får du visa kvitto eller dylikt från internetbokhandeln, t.ex. Bokus.

onsdag 4 december 2013

pappa mamma barn

Jag läser mycket, har alltid läst mycket. Men inte dikter. "Det är ingenting för mig".
Men jag beställer Jonas Rasmussens diktsamling pappa mamma barn. Och jag blir inte besviken, däremot positivt överraskad.
Jag beställer den direkt i från författaren och hans hälsning innehåller meningen "Hoppas att du/ni inte känner igen er alltför mycket".
Han vet om min bakgrund.

Vanmakt och vanvett
En korsande tanke av stål
glänsande polerad
från nacke till panna
från tinning till tinning
Och korset den bildar:
det röda krysset på kartan
som säger "du är här"
Större än så, mindre än så
är inte nuet

Boken är förutom rena dikter uppbyggd av ett antal påståenden i negationer och alla som någonsin fyllt i ett sånt där "Är du deprimerad-formulär" känner igen en del av strukturen, påståenden man ska skatta hur man själv känner utifrån en skala.
Och det är en krypande obehagskänsla att läsa dessa påståenden veta att man kan svara "nej". Att så kan man känna. Och att så har jag känt.

"Jag har aldrig tänkt att mitt liv mist sin mening sedan jag blev förälder
Jag har aldrig tänkt, när jag har pratat med andra föräldrar, att de måste ha lyckats förtränga hur det är att vara småbarnsförälder
Jag har aldrig ryst av det där "Ja, det är jättejobbigt, men gud va härliga dom är också, ungarna"
Jag har aldrig mått fysiskt illa andra färäldrars sätt att säga att de förstår precis
Jag har aldrig tänkt att det att bli förälder skulle kunna liknas vid ett trauma"

Tyvärr känner jag igen mig i mycket.

måndag 2 december 2013

Pappadepressioner är också vanligt

Man vet att ungefär 6-10 procent av alla pappor får en förlossningsdepression (jag gissar att detta gäller partnern i förhållandet, om man nu är ett samkönat par.) - en del siffror talat för att det är en ännu större andel. Det är inte hormonellt betingat på samma sätt som när kvinnan drabbas, men att bli förälder är en av de största omställningarna i livet man är med om.
Men det är inte många pappor som vill prata om det, där är det i stort sett knäpp tyst. Kanske vill man inte "erkänna", varken för sig själv eller andra. Att depressionen skulle vara ett tecken på svaghet?
Jonas Rasmussen bor i Lund och han berättar i alla fall. Här är reportaget om honom i dagens Sydsvenskan.
"– Det är en livsomvälvande händelse att bli förälder. Ingenting är sig längre likt. Och det är inte alltid det känns positivt. Varför skulle inte papporna känna av denna förändring?"

lördag 30 november 2013

Kompendium MAMMASAMTAL


Hittade ett kompendium från Region Skåne, Kunskapscentrum för barnhälsovård, uppdaterad i somras. i slutet finns en litteraturlista och min bok är med som "Annan läsvärd litteratur".
Annan läsvärd litteratur
Askén, Helena Moderslycka-var tog den vägen (SKL Kommentus Media 2012) Carlberg, Ingrid ”Pillret” (Månpocket 2008) Green, Jane Babyfeber (Wahlströms 2003) Hintze, Pia Baby blues (Wahlström &Widstrand 2000)
Johannisson, Karin ”Melankoliska rum” (Bonnier pocket 2009) Kennedy, Douglas Ett alldeles särskilt förhållande (Månpocket 2003) Lindeborg, Lotta En mekanisk mamma (Notis 2012) Shields, Brooke När regnet faller: min väg ut ur förlossningsdepressionen (Prisma 2006)

Här finns några böcker jag inte läst. Ska försöka göra en komplett lista med de böcker jag läst någon dag. (Texten blev olika stor när jag klippte den ur kompendiet, inte meningen att förminska din bok, Helena, om du läser detta!) Jane Green har jag svårt att tro att den kan vara bra/på allvar, men vem vet..?
Kompendiet är väldigt utförligt och jag hoppas att fler och fler landsting börjar använda sig av screening.

fredag 29 november 2013

Bokmässa Öland 2014

Jag tog kontakt med de som anordnar bokmässan på Öland nästa år och idag fick jag en inbjudan på Posten. Mässa kommer att vara för ölandsförfattare och böcker om Öland.
Gissningsvis måste man inte vara ölänning, det räcker nog med att vara ölandsbo..

tisdag 26 november 2013

Nackdel vid anställningsintervju?

Artikel jag stötte på från Svenska Yle
Viktigt att tala om förlossningsdepression. Några infallsvinklar här som jag inte stött på tidigare, att det skulle vara till ens nackdel vid anställningsintervju att berätta att man haft en depression, att man då kanske blir bedömd som att man inte skulle klara arbetet?

"- I en arbetsintervju berättade jag halvt om halvt av misstag att jag ännu höll på att hämta mig från min förlossningsdepression. Jag fick inte jobbet, och arbetsgivaren sa efteråt att orsaken var att hon inte trodde att jag skulle klara av arbetet på grund av depressionen."

Som jag själv ser det är alla erfarenheter, bra eller dåliga, ny kunskap man bär med sig. Kunskap om sig själv, om andra, om samhället.
"Inget ont som inte för något gott med sig."
Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte haft den här erfarenheten. Jag har nog blivit en mer medkännande människa, mer ödmjuk inför andra människors prövningar, även om de skiljer sig från mina. Och jag hade sannolikt aldrig skrivit min första bok. Kanske är detta något en annan arbetsgivare hade uppskattat? Jag vill gärna tro det, även om trycket är hårt på arbetsmarknaden idag.




torsdag 21 november 2013

Reportage om förlossningsdepression i Falköpingstidningen

För någon dag sedan i Falköpingstidningen var ett reportage om en av kvinnorna som medverkar med sin berättelse i min bok.

"Det var också bloggen som gjorde att hon kom i kontakt med Lotta Lindeborg som höll på att skriva boken En mekanisk mamma där hon själv och andra kvinnor berättar om sina erfarenheter. Jessica blev tillfrågad om hon ville medverka i boken och tackade ja. - Jag vill vara öppen med det jag varit med om, det finns ingen anledning att hålla det för sig själv och hymla, säger Jessica som hoppas att hon kan bidra till en ökad förståelse för det hon varit med om."

Jag har lånat bilderna från Jessicas Facebook-konto. Tyvärr verkar inte artikeln finnas med i nätbilagan.


måndag 18 november 2013

Förälder som mått dåligt men inte sökt hjälp?


"Just nu söker vi deltagare till en studie vid Lunds Universitet som undersöker vad det innebär att må psykiskt dåligt i samband med att ha fött barn och varför så få mödrar söker hjälp för detta. Känner du igen dig eller vet någon som gör?
Din hjälp är ovärderlig för oss! Utan er har vi ingen möjlighet att driva forskningen framåt och genom kunskap kämpa för att minska den växande psykiska ohälsan hos moder, barn och familj.
Klicka på länken för mer information."





söndag 17 november 2013

Bloggat om boken

En av mammorna som är med i Läkande föräldrar skrev att hon sträckläste boken och nu har hon skrivit ett inlägg på sin blogg om tankar kring boken och sina egna upplevelser.
Läs inlägget av Patricia här.

lördag 16 november 2013

Maktlös?

Det finns så otroligt många mammor som mår otroligt dåligt.

Fast de ber om hjälp hos allt från BVC till akutpsyk så får de inget gehör. De får ingen hjälp.

Många är självmordsbenägna.
Jag väntar med fasa på att någon av mammorna jag har kontakt med nästan dagligen ska ta livet av sig.

En del vågar inte berätta.
"Ingen vet utom ni här hur dåligt jag mår. Inte ens min man."
Ungefär så skriver någon.

"Jag känner nu att min familj skulle ha det bättre utan mig."
Ungefär så skriver en annan.

Och jag är maktlös. Trots att jag vet mycket om den här sjukdomen vet jag inte vad jag, som enskild, utan att vara anhörig, egentligen kan göra, mer än att trösta, peppa och tipsa om kontaktvägar till hjälpen.

Jag mejlade en psykklinik och frågade om hur de brukar göra samtidigt som etc-behandlingar (elchocker), får man ingen samtalskontakt då (en kvinna som inte får det fast hon behöver det)?
Men jag har inte fått något svar ännu.

fredag 15 november 2013

Projektet fortskrider..

Träffade igår K. som ska översätta boken till tyska. Vi känner inte varann ännu, men jag har en jättebra känsla för det här projektet. Och det var väldigt trevligt att ses.
Förlaget i Tyskland har gett klartecken att K. översätter, sedan ska de ordna med lektör, reklam m.m. Det är ett litet förlag som är typ underförlag till ett större med olika förgreningar och med ett bra nätverk.
Ibland måste man chansa lite i livet och detta var en chansning som fungerade.
Som vanligt tror jag det inte förrän det är i lås, men det är nästan, nästan säkert nu.
Tidsplanen är att få ett kontrakt i december, och att översättningen är klar vårvintern.

tisdag 12 november 2013

Still Face Experiment

Det finns en förklaring till titeln på min bok "En mekanisk mamma", att rörelserna och framförallt ansiktsuttrycket hos en deprimerad människa blir stelare, mer mekaniska.
Detta påverkar kontakten med ett litet barn, anknytningen blir sämre.
Såg en film från ett försök här som heter Still Face Experiment (still face betyder väl ungefär slutet ansikte) Och det är hjärtskärande att se hur det lilla barnet försöker få uppmärksamhet och sedan dess förtvivlan över att inte nå sin mamma ementionellt.

Om du har en förlossningsdepression är det viktigt att du söker hjälp. Släpp prestigen. Den bryr sig din bebis inte om.
                                                                   
There is an explanation for the title of my book "A mechanical mom," the movements and especially the facial expression of a depressed person becomes more rigid, more mechanical.
This affects the natural bonding process with the baby.
I watched a short movie called ”Still Face Experiment”. And it is heartbreaking to see how the small child is trying to get her moms attention and then the despair over not being able to reach her mother ementionally.

If you have a postpartum depression, it is important that you seek help. Forget about prestige. Your baby does not care about what people might think.

måndag 11 november 2013

En Duola kan minska risken för förlossningsdepression

Har du hört talas om vad en Doula är för något?
Doula betyder ”hjälpkvinna” och ger en födande kvinna och hennes partner känslomässigt stöd under hela förlossningen – en urgammal företeelse som nu fått nytt liv i Sverige. 
En av de kvinnor som har med sin berättelse i min bok (Frida Möllerstedt) är doula, det var så jag kom i kontakt med begreppet för några år sedan.
Artikel i DN med mer info hittar du här.
"Internationell forskning visar att stödet förkortar förlossningen och minskar behovet av smärtlindring. Risken för kejsarsnitt och förlossningsdepression minskar också."
Har DU erfarenhet av att anlita en doula? Skriv gärna under kommentarer och berätta, eller skicka mejl till mig!

fredag 8 november 2013

Vi har fått napp!

Ja, det är faktiskt sant. Boken kommer att ges ut på ett tyskt förlag i Tyskland!
En bekant som är tyska sökte översättningsjobb, och jag tänkte "Man kan väl testa!"
Så jag kontaktade henne och hon började översätta några kapitel av boken och så tog hon kontakt med några tyska förlag. Och nu har ett av dem nappat!
Jag trodde nog inte att det skulle fungera, innerst inne, men hoppet är ju det sista som överger människan som bekant. Detta är otroligt spännande! Tyskland är stort, och tänk alla andra tysktalande länder! Har googlat och letat och precis som jag misstänkte - så där värst mycket skrivet finns inte där heller.

onsdag 6 november 2013

Till er som vägras SSRI medicin så länge ni fortfarande ammar

Åhh, jag blir så ARG! Läser på Facebook-forumet Läkande föräldrar att många, många kvinnor vägras medicin så länge de ammar. Någon har pratat med två läkare som båda säger nej. Varför resonerar många läkare så här fortfarande??? 

Till er som vägras SSRI medicin så länge ni fortfarande ammar - 
Jag var med om samma sak när min dotter var nyfödd 2006. Den läkare som jag träffade var en kvinna i 35-årsålder som sa att jag behövde börja medicinera och att jag skulle sluta amma därför. Detta gjorde att jag inte ville börja med medicin, utan gjorde det först när min dotter var drygt ett år. Amningen var det enda som jag tyckte funkade bra, som jag tyckte om. I efterhand fick jag veta att jag VISST hade kunnat amma med medicin. Och inför förlossningen med min son fick jag löfte om medicin utskrivet direkt om jag behövde, för att snabbt kunna hämta ut om jag kände av depressionen igen. 
Jag ammade min son 2 år på Paroxetin som jag fortfarande äter. 

Om man säger nej -stå på dig! Gå till en annan läkare! Ska ni ha det som jag hade det, gå och må dåligt så mycket längre än nödvändigt för att de vägrar er en medicin ni behöver! 

Faktiskt är det så att man till och med skriver ut SSRI till gravida, trots att det är något mer osäkert vad gäller biverkningar. För man vet idag att till och med ett foster kan påverkas negativt av att mamman mår dåligt.
När det gäller SSRI när man ammar finns i stort sett inga påvisade biverkningar, mängderna som går ut i modersmjölken är så ytterst små. Däremot vet man med all säkerhet att ett litet barn påverkas negativt av att mamman mår dåligt, och ju snabbare man kan må bra, desto bättre.

Vill du läsa mer om vad jag var med om, läs min bok En mekanisk mamma. Den går att låna från bibliotek om du inte vill köpa boken.

måndag 4 november 2013

Baby-box

Här i Sverige förknippar vi baby boxar med sådana där kartonger med gratis grejer till spädbarnet som man kan få. Men det finns en helt annan betydelse också läser jag.

I elva europeiska länder finns på vissa sjukhus så kallade baby-boxar - men här är det inte fråga om gratis prylar, utan om en lucka där man kan lämna in sitt nyfödda barn. Sitt nyfödda oönskade barn.


"Baby–boxen finns på baksidan av sjukhuset. Bruksanvisningen är konkret och tydlig och ändå, eller kanske just därför, är det svårt att ta till sig att instruktionen visar hur en förälder ska överge sitt barn. Just i den här lådan har 18 barn lämnats in sedan den öppnade för fyra år sedan, och totalt i hela Lettland 24 barn. Det är ofta ekonomiskt utsatta, ensamstående kvinnor med missbruksproblem.."

Adoption sker snabbt av de här bebisarna, till skillnad från barn som hamnar på barnhem.
Rätt eller fel att ha nådana här "inkast"? Det finns nog inget enkelt svar här. Jag är inte abortmotståndare, men jag kan tänka att ibland, hade man inte kunnat välja att istället för abort låta bebisen födas? Som en slags humanitär handling för ett par som önskar barn?
Fast här är det ju en tragedi att någon ska behöva överge barnet. För visst är det frivilligt, men har de här kvinnorna egentligen något val? Det är ju en desperat handling.

lördag 2 november 2013

Mer öppenhet kring psykisk ohälsa

Nyhetsmorgon imorse pratade man om psykisk ohälsa, och gjorde en intressant jämförelse att man på 50-talet var väldigt förtegen om cancer, det var omringar av mycket hysch, hysch. Att man inte ens alltid talade om för patienten att den hade cancer, en liten oro kring eventuell smitta..
Att vi är där nu med psykisk ohälsa, att om ett antal år kanske vi har TV-galor för att samla in pengar för forskning kring depressioner?
Jag tror också det är bra när kända personer går ut och berättar att de inte mår bra/inte har mått bra, precis som Linus Thörnblad gör in programmet. Att även framgångsrika, snygga människor kan bli sjuka. Människor som är förebilder för många, inte minst för barn och ungdomar. Jämför med när Patrik Sjöberg gick ut och berättade att han blivit utsatt för sexuella övergrepp, hur mycket positiv respons han fick. Skammen ligger på förövaren. På den som inte vill se, som inte vill lyssna och som inte orkar försöka förstå. Inte på den som drabbas. Det är samma med psykisk ohälsa och jag hoppas och tror på att det de säger i programmet stämmer. Och visst händer det mycket i nuet, förståelsen ökar alltmer, även om det är en bra bit kvar.

onsdag 30 oktober 2013

Ledsen

Tillvarons ytor är redan krackelerade, kanske har de aldrig varit helt släta för mig. Och ibland öppnar sig djupa sprickor igen. De man trodde skulle hålla sig borta. Kedjereaktioner av små och kanske lite större händelser, var och en hanterbar, men som tillslut blir för mycket.
Det har varit en jobbig dag. Är väldigt ledsen. Känner mig som en usel mamma.
Och för dåliga mödrar finns det väl ingen nåd.

Musikhjälpen 2013

Hörde på radio igår om Musikhjälpens tema "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet", och jag kom på att jag ska vara med! Inte riktigt formulerat mig än, men att för alla som köper min bok direkt från mig skänker jag 50 kr till musikhjälpen?
Jag tar 200 kr inkl frakt för böckerna jag har hemma som jag fått till bra pris, skickar jag efter fler kommer jag eventuellt behöva ta lite mer. 250 inklusive frakt och 50 till musikhjälpen? Svårt att veta hur man ska göra, betala ur egen ficka eller lägga på lite på priset? Halva kostnaden var?
Det är i alla fall ett bra ändamål, hursomhelst. Mödradödligheten är 1000 per 100 000 födslar, jämfört med färre än 19 i t.ex. Sverige och norra Europa. Hade jag levt i ett annat land hade jag antagligen dött vid min förlossning eftersom jag inte öppnade mig. Vid min andra förlossning hade jag antagligen förblödit.

"Tjejer mellan 15 och 20 år löper störst risk att dö i samband med sin graviditet och de vanligaste dödsorsakerna är allvarliga blödningar, infektioner, högt blodtryck och osäkra aborter.
99 procent av alla dödsfall sker i låginkomstländer där det inte finns tillgång till en fungerande mödravård. Hårdast drabbade är länderna i södra Afrika och Sydasien. 
Fattigdom, brist på information och långa avstånd till sjukhus är vanliga anledningar till att många kvinnor i låginkomstländer föder i hemmet ochmindre än hälften får hjälp av en utbildad barnmorska vid förlossningen. Utan rätt vård kan en kvinna förblöda på två timmar."

söndag 27 oktober 2013

Inslag i Nyhetsmorgon om förlossningsdepression

Så blev det ett nytt inslag i media om förlossningsdepression, intervju med Linda Engeroth som är en av de kvinnor som deltar med sin berättelse i min bok "En mekanisk mamma".
Jag tycker intervjun var bra, det är viktigt att kvinnor som drabbas får komma till tals även om man naturligtvis inte hinner med allt i ett kort inslag.
I den andra delen av inslaget deltog en psykoterapeut - Elisabeth Serrander - från kliniken Mama Mia, hon svarade bland annat på tittarnas frågor. Ebba Kleberg von Sydow var också med i inslaget.

Kanske var hon inte en människa jag spontant kände att jag själv hade velat anförtro mig åt, den här psykoterapeuten. Men sedan fick jag reda på att hon är en av de professionella som behandlat en kvinna som är med i den slutna Facebook-gruppen läkande föräldrar. Och att hon gjort den här mamman X väldigt illa.
Hon hade sagt till X att hennes dotter skulle bli förstörd och att det var dottern som själv skulle få sitta hos psykolog om 20 år.
HUR kan man säga så till en mamma med förlossningsdepression, som anförtror sig om hur hon mår, över relationen till bebisen? Som att det dåliga samvetet inte är tillräckligt som det är? Obegripligt.

I inslaget med Linda framgår med all tydlighet att döden var ett alternativ, en utväg ur mörkret. Och förlossningsdepression ÄR en vanlig orsak till självmord bland nyblivna mammor. Tänk om ett sådant här bemötande får en människa att tippa över kanten, i dubbel bemärkelse? En siffra i statistiken bara för läkaren?
Det är ett misslyckande varje gång för sjukvården. Och en tragedi svårt att förstå för en familj och vänner.

fredag 25 oktober 2013

Intervju med mig i ny gravidbok!

Idag damp den ner i brevlådan, Ebba Kleberg von Sydows sprillans nya gravidbok! Härligt läcker "tjock" framsida, som en karamell!
Ivrigt letade jag igenom boken och hittar intervjun med mig på sidan 170. Intervjun är TRE sidor lång! Jag som trodde det skulle bli en liten notis bara, med ett par-tre frågor.. Hon har fått texten jättebra, det måste jag säga. Boken verkar bra, har redan bläddrat i den.
Hörde efter med Dillbergs, en lokal bokhandel i Kalmar, om de kanske ville ha några exemplar av min bok, jag har ju hemma, om någon skulle fråga efter den, men fick svaret att min bok är för gammal.. "Den finns väl på bokrondellen?"
Snabbare och snabbare rullar hjulen i samhället idag, det är tydligt...


tisdag 22 oktober 2013

Ny gravidbok!

Kolla gärna in Ebba Kleberg von Sydows nya gravidbok (Den enda guiden du behöver) där det även finns med en liten intervju med mig. Har inte läst ännu, men boken är på väg hem i brevlådan som tack för hjälpen.
Superglad över detta! Tack Ebba för att du tagit upp ämnet i din bok!

lördag 19 oktober 2013

Nytt riskfritt sätt för fosterdiagnostik istället för fostervattenprov!

Redan verklighet? Nu kommer man att kunna göra ett enkelt blodprov för fosterdiagnostik, istället för fostervattenprov. Artikel om detta.

Det hela handlar om att små fragment av DNA från ett foster går ut i mammans blodomlopp, dessa räcker för att diagnosticera kromosomavvikelser. Resultatet ger ett exakt svar, till skillnad från t.ex. KUB-tester. Detta kommer eliminera behovet av fostervattenprov. Mindre oro, stress och risker för mamma och barn!


fredag 18 oktober 2013

Pappa-mamma-barn

Jonas Rasmussen som delar med sig i inslaget på TV här fick en depression när hans son föddes för 4 år sedan. Jonas delar med sig av sina tankar i en diktsamling Pappa-mamma-barn.

måndag 14 oktober 2013

Pappa som drabbats av förlossningsdepression?

Läste häromdagen en artikel att man i en ny studie konstaterat att ca 15 procent av papporna drabbas av förlossningsdepression. Har gjort en efterlysning på min Facebook-sida om det är någon pappa som kan tänka sig att berätta i radio. Det är en reporter som söker efter en pappa som haft/har förlossningsdepression. Verkar nästan omöjligt att hitta någon.

måndag 7 oktober 2013

Läkande föräldrar - utdrag ur livet

Jag har nämnt det tidigare, grupperna på Facebook för ledsna mammor (Läkande föräldrar), mammor med förlossningsdepression eller anknytningsproblem. Jag har varit med så länge där nu som stöd att jag märker hur mycket gruppen betyder för många. En del har varit med länge, andra har kommit och gått, de mår bra igen, eller i alla fall tillräckligt bra för att inte behöva oss mer. Vilket är både bra och en smula vemodigt, för även om vi inte ens träffats, så lär man känna våndorna och livet som de lever. Och jag vill gärna tro att när de väl "försvinner" så mår de bra?
Häromdagen kom det här långa inlägget. Just att få skriva av sig betyder mycket för så många. Att veta  att mottagaren förstår och inte dömer. Och att inte behöva förställa sig.

"Det finns en grupp kvinnor jag givit epitetet ”supermammor”. Självklart vet inte dessa kvinnor om det själva att de ingår i min skara av supermamma. Ok, supermamma är ingen ny term och dessa kvinnor tillskrivs säkert olika egenskaper av olika människor. Min version av en supermamma är en kvinna med ett eller flera barn som anser att deras barn är hela deras värld och de trivs med det. De tycker att barnen är det mest fantastiska i deras liv, de älskar att umgås med dem 24/7, de hittar på allt möjligt med dem som allt ifrån att springa fram och tillbaka gatan och lära de cykla eller gå, baka bullar (ju kladdigare och mjöligare desto bättre – ni vet, det där gamla supermammauttrycket; smutsiga barn lyckliga barn), vara på lekplatsen en hel dag, trava runt i skogen med små äppelröda kinder och leta svamp, hänga på sandstranden och skvätta vatten på varandra och avsluta kvällen med någon fantastisk hemmalagad middag och mysa tillsammans med en god bok. Ok det är ju inte alltid guld och gröna ängar men det är ju så underbart med barn, säger supermamman och avslutar med att säga att skaffa barn är det mest fantastiska jag gjort.
Igår träffade jag en väninna som är en så kallad supermamma med tre uuunderbara barn. Hon fick träffa min lilla tjej på 2,5 månader för första gången. Efter ett tag frågar hon hur det är att vara mammaledig denna gång (jag har ju en som på drygt tre år som jag fick förlossningsdepression med mycket pga en 4 månaders skrikperiod som troligtvis var kolik) med skräck i blicken. Jag såg hur hon tittade på mig och tänkte ”Snälla, säg att det går bra”. ”Jo då, det går så bra – vi fick ju ett snällt barn denna gång. Hon skriker ibland men vilken bebis gör inte det?” svarar jag och hoppas på att jag inte har fel om det där med barn skriker ibland, för de gör de väl?! Jag ser hennes blick och kropp slappna av. För hur förklarar man för någon som älskat sina graviditeter och älskat att vara mammaledig att man mår dåligt av att umgås med sin lilla bebis som ska vara det härligaste i världen? Jag ljög inte när jag sa att hon är ett snällt barn och att hon skriker ibland men det hjälper ju liksom inte. Jag är så totalt sönderstressad av att vara ensam med henne en längre stund att mitt blodtryck konstant är alldeles för högt. Jag är rädd för henne, rädd för de känslor hon framkallar. Så fort hon är glad VET jag att hon snart kommer att bi gnällig för i min värld är det grundtillståndet hos bebisar, i alla fall mina bebisar. Stresshormonerna snurrar konstant i mitt blodomlopp så det är ett under att det inte stjälpt hjärtats funktion. Jag vet att om jag fortsätter så här kommer mina följeslagare ”Herr Depression” och ”Fru Panikångest” på besök. Jag går på utredning om varför mitt blodtryck ligger på konstanta 150/100 och min oavbrutna huvudvärk. Jag vet ju varför det är så, det behövs ingen utredning. Jag talar gång på gång om för min läkare att jag är STRESSAD men han ser ju den där lilla söta flickan liggandes i min famn på läkarbesöken och kan inte tro på att det kan vara så. Så vi fortsätter med utredningen och kanske vi hittar något litet medicinskt fel på mig som kan vara orsaken och nöjer oss med det helt enkelt…
Jag träffar psykolog hos BUP och ska snart börja i en mamma-barngrupp för mammor med anknytningsproblem. Jag hoppas att de kan hjälpa mig med det. Annars vet jag att det går över med tiden, för det gjorde det med sonen. Men det är en tung dag och jag behövde verkligen skriva av mig till er. Jag vet att det blev oerhört långt och undrar om NÅGON orkar läsa allting. Tack i sådant fall. Kram till er otroliga mammor därute!"

lördag 5 oktober 2013

Snart i Nyhetsmorgon om förlossningsdepression

Genom en av de slutna grupper som finns på Facebook för mammor med förlossningsdepression (Läkande föräldrar) fick jag veta att man sökte en mamma till inslag i Nyhetsmorgon och eftersom jag själv synts i TV vore det intressant med ett nytt ansikte.
Är så glad att det blir en av "mina" mammor som deltagit med sin berättelse i min bok (En mekanisk mamma). Jag rekommenderade henne till programmet, för hon har en bakgrund som är extra intressant i sammanhanget, hon är sjuksköterska inom psykiatrivården och detta är väl lite ett tecken på att "vem som helst kan drabbas"? Det spelar ingen roll hur mycket vi kan om mänskligt beteende och de "rätta" reaktionerna. Ska bli spännande att se, kommer eventuellt nästa söndag. Har aldrig träffat henne, aldrig sett hur hon ser ut. Och fast vi inte kände varandra bidrog hon till min bok. Kram på dig Linda och grattis igen till nya bebisen!

måndag 30 september 2013

Hur mår du?

Vikten av ett bra bemötande. Länk till examensarbete om just detta. "Hur mår du?"

"Detta examensarbete är en kvalitativ studie vars syfte är att beskriva hur kvinnor som har haft förlossningsdepression upplevde att personalen på mödrarådgivningen uppmärksammade kvinnans psykiska hälsa. Detta undersöks för att få kunskap om hur man på mödrarådgivningen borde agera för att ge en förebyggande och god vård vid förlossningsdepression."

Ibland kanske det räcker med den enklaste av frågor, men att få frågan är ändå inte självklart.

söndag 29 september 2013

Sök hjälp

Det syns inte utanpå. Kanske är det så att man döljer detta för alla, för alltid? För att man skäms. För att man tror att omgivningen ska döma.
Men jag tror att förr eller senare kommer det ikapp. Att inte bearbeta är att skjuta problemen på framtiden. För nej, tiden läker inte alla sår. Speciellt inte de i själen.

Så om du mår dåligt. Sök hjälp. Hellre nu än sedan. För tiden går och livet passerar oavsett. Och hur mycket man än vill kunna vrida tillbaka klockan, så går inte det. Men du kan välja att leva resten av din tid så bra som möjligt.

fredag 27 september 2013

Pappadepressioner

Pratade med några kollegor på lunchen idag och en av dem nämnde detta med pappa-depressioner. Att pappor ses som svikare om de drar sig undan när bebisen kommit, att man sällan reflekterar över hur DE mår egentligen. Om de begraver sig i arbete eller inte riktigt orkar vara så engagerad som mamman vill. Kanske mår de dåligt? Screening skulle kunna användas även för att upptäcka pappor/partners som inte mår bra.

"Barnhälsovården behöver utveckla metoder för att uppmärksamma även nyblivna fäder; hur de upplever sitt föräldraskap, hur de balanserar yrkeslivets krav med de egna och familjens behov, och vilket stöd de förväntar sig av barnhälsovården. När en mamma uppvisar depressionstecken bör BVC-sjuksköterskan också uppmärksamma hur pappan mår psykiskt. Den slutsatsen drar Pamela Massoudi, psykolog vid landstinget i Kronoberg och författare till avhandlingen."

Hela artikeln finns här.

torsdag 26 september 2013

Hjälp och lite spännande..

För en vecka sedan fick jag mejl från en psykologistudent i Lund som frågade om hjälp då jag har ett kontaktnät av mammor som inte mår bra. Och idag blev jag kontaktad av en sjuksköterskestudent. De ska göra sina slutarbeten om förlossningsdepression på respektive utbildning och det känns fantastiskt att de tar kontakt och att jag får möjlighet att hjälpa till. Det var sånt här jag hade hoppats på också, att få hjälpa till även så här.

Har annat spännande på gång också kanske, blev kontaktad av TV idag. Får se vad det handlar om, för det vet jag inte riktigt än. Återkommer!

tisdag 24 september 2013

Konsekvenser av att dö

Jag har läst Rose Marie Bouws bok Konsekvenser av att dö.
Det som är gemensamt med så många andras erfarenhet, inklusive mig själv, är hur mycket vi kan påverkas av att inte bli hörda. När det man försöker få gehör utan att bli hörd -hur katastrofalt detta kan bli.
Det andra som slår mig när jag läser boken är hur extremt annorlunda det verkar vara i Holland gällande barnafödande och spädbarnsvård. Att "regler" kring vad det bästa är kan vara så olika!
"Listor" med grejer som alla måste ha hemma för att vara bra föräldrar, en överdriven rädsla för plötslig spädbarnsdöd och hemmaförlossningar. Det är spännande och paradoxalt nog även underhållande.


torsdag 19 september 2013

Pappor påverkas också hormonellt

Att kvinnor som föder barn eller ammar frigör oxytocin, ett hormon som anses fördjupa bandet mellan mamman och bebisen, har länge varit känt. Detsamma gäller prolaktin, ett hormon som reglerar moderskänslor. Men enligt de senaste forskningsrönen visar det sig att även pappans samspel med bebisen producerar en liknande ökning av både oxytocin och prolaktin. 
Läs lite mer här.

söndag 15 september 2013

Hjälpa en student

Jag har kontakt med en student nere i Lund som ska göra sitt examensarbete om förlossningsdepression. Som en liten hint handlar det om att de som haft en förlossningsdepression men som aldrig sökte hjälp.
Hon kontaktade mig för hon har svårt att hitta personer i sin målgrupp och har förstått att jag har ett större kontaktnät. Detta är spännande tycker jag att kunna hjälpa till även på det här sättet. Jag återkommer med information som hon sätter ihop just nu.
Kanske är du en av dem som hon söker?

torsdag 12 september 2013

Behandlingsstudie

Jag fick tips från en mamma på ett facebook-forum jag är med i (Läkande föräldrar) om följande.
Kanske ingen universallösning men säkert ett hjälpmedel i alla fall, ett bra komplement.


Behandlingsstudie i syfte att bli frisk från depression. 

Behandlingen utförs av Psykologiska Institutionen vid Stockholms universitet och man har kontakt med terapeut via internet och gör hemuppgifter i 12 veckor. Man har även tillgång till ett samtalsforum med de andra deltagarna.

www.iterapi.se

"Du som vill få hjälp med att förbättra ditt mående har nu möjlighet att anmäla dig till en kostnadsfri och Internetbaserad behandlingsstudie – actua! – där vi prövar olika varianter av ett nytt 12-veckorsprogram mot depression och nedstämdhet.
Allt sker på distans så du kan bo var som helst i Sverige. Studien är fortfarande öppen för deltagande - välkommen med din anmälan!"

lördag 7 september 2013

Vem som helst kan drabbas

Ibland hör man om kända mammor som inte mådde så bra efter förlossningen.
Kanske är skammen ännu större om man är känd, det krävs kanske på ett annat sätt att kunna visa upp en lycklig fasad för hugande journalister och förväntningar finns på bilder av den nyblivna lyckliga mamman med sin bebis.
Hittade artikel om skådespelerskan Gwyneth Paltrow som drabbades med sitt andra barnet.

torsdag 5 september 2013

Provläs!!

Följ länken och läs ett utdrag från den bok som kom den 16 augusti "Konsekvenser av att dö" som liksom min egen bok handlar om förlossningsdepression. Boken är inte självbiografisk men baseras på det författaren upplevt.

onsdag 4 september 2013

Napp

Det var ju en reporter som efterlyste en mamma i Uppsala som haft förlossningsdepression och kunde tänka sig att berätta. Två personer hörde av sig. Är det skammen eller att man inte orkar berätta, att det ännu är för färskt? Eller mår mammor i Uppsala bättre än genomsnittet? Det har jag svårt att tro.




tisdag 3 september 2013

Amma länge

Mejlade en tidning som heter Amningsnytt. Tänk vilket smalt ämne, eller kanske inte ändå..?

Om amning skulle jag kunna prata en hel dag. Det är amningen som skulle kunna få mig att skaffa ett barn till. Jag älskar att amma.
"Jag åt på dina tuttar när jag var bebis", sa sonen en kväll när han var 3 år gammal.
"Kommer du ihåg det?!" sa jag (lite småchockad).
"Mmmm", sa han och flinade nöjt.

Trots att jag själv ammade sonen tills han var ganska exakt 26 månader (mannen trodde väl där ett tag att jag skulle fortsätta till han började skolan...) kan jag ibland reagera på när lite större barn ammas, jag blir lite chockad och vet inte vad jag ska titta på.
Och jag undrar så VARFÖR reagerar jag? Som ju gjort samma sak! Inte klokt.

Här bjuder jag på en amningsbild i alla fall. Sonen är 22 månader. Vill du läsa mer om när jag ammade finns det på min andra blogg under just etiketten Amning.

lördag 31 augusti 2013

Att våga belasta

Det som gång på gång slår mig när jag hör andras berättelser om att vara nybliven mamma så är det detta gemensamma att speciellt om man mår dåligt har man svårt att släppa kontrollen över barnet.
För lika instängd och ofrivilligt bunden genom t.ex amningen som man känner sig, lika ovilligt lämnar man över ansvar. Inte ens maken duger. (Nu talar jag utifrån erfarenheterna av heterosexuell par, för det är när det varit mamma och pappa som jag snappat upp detta, vet inte hur det ser ut i andra förhållanden gällande det här.) Istället för att dela ansvaret och be att få tid för sig själv, eller att ta sig tid, är många benägna att ta allt slit själv.
Till viss del tror jag det är så med kvinnor överlag, vi tycker nog generellt att vi har bättre kontroll på bebisar och deras behov, och med risk för att bli missförstådd, visst ligger det väl något i det, för det är ju t.ex svårare för den som inte ammar att märka om det är dags att amma?
Men när det gäller mammor som inte mår bra och som har ont om ork, tålamod och som är ledsna, varför väljer de att istället knyta barnet allt hårdare till sig, göra bebisen beroende av sig själva som den som nattar, matar och tröstar?
Jag har gjort så här. Speciellt det första året. I känslan av att min man inte skulle stå ut med att ha hand om bebisen själv har jag tagit väldigt mycket ansvar och det är självförvållat. Jag har tagit nätterna, i stort sett alla, betydligt längre än vad som egentligen varit rimligt och det har varit min man som sagt ifrån de gånger vi delat.
Att själv tycka situationen är oerhört jobbig med ensamheten och belastningen som man kan uppleva tillsammans med sin bebis innebär ju inte automatiskt att ens partner skulle tycka samma sak?
Men jag har inte velat "belasta" för mycket. Vilket resulterat i att jag i många år egentligen aldrig var hemifrån själv utom när det gäller att handla eller klippa mig.

Kommer ihåg ett tillfälle när psykologen på BVC frågade om jag aldrig "smet iväg"?
"Om du ändå är och handlar, frågade hon, "händer det aldrig att du tar en runda i någon annan affär när du ändå är iväg?"
Nej aldrig.
Hon log. "Du kan väl prova!?"

Kanske kan du som läser detta våga mer än vad jag gjorde? Jag hoppas det. Jag tror det är ett steg på vägen att bli frisk.


lördag 24 augusti 2013

Spädbarn som dödats

Nu har det antagligen hänt igen. En mamma som tagit livet av sitt spädbarn. Och nu är det på "hemmaplan" -i Oskarshamn. Lika fruktansvärt som ovanligt. Det var några fall i Sverige för drygt ett år sedan också, då var det bland annat en kvinnlig läkare som knivskar sitt barn och sedan försökte ta livet av sig.

Faktum är att ungefär 1 av 1000 kvinnor drabbas av en förlossningsspykos, för det är antagligen det som även den aktuella händelsen bottnar i. Vid en depresssion tar man inte livet av sitt barn. Det är vanligt med katastroftankar och fantasier om att skada barnet, men man gör det inte. Vid en psykos däremot är man tillfälligt psykiskt störd, med en snedvriden verklighetsuppfattning.
En tragisk händelse för alla inblandade, inte minst för mamman själv. Tänk er det samvete man måste ha när man blir frisk från sin sjukdom och "vaknar upp" till verkligheten igen? Och hur överlever ett förhållande detta? Det gör det sannolikt inte.

Tragedi. Ännu mera tragiskt är det om det är bristen på resurser inom psykvården som låtit sjukdomen blomma ut. Jag vet att det kan gå snabbt när det gäller psykoser, men även att det är stor brist på personal och resurser, speciellt nu på sommaren när allt går på sparlåga.

I Kalmar läns landsting har det under sommaren rapporterats om psykvården och de många briserna där.
Det är några år sedan jag var i kontakt med psyk, men jag känner inte igen mig i det som skrivits nu. Jag har alltid blivit oerhört väl bemött, speciellt av de psykologer som är anslutna till BVC, men kanske är situationen annorlunda för dem, här handlar det om spädbarn som kan fara illa, inte en ensam vuxen som mår dåligt. Sjukhusledningen är dock inte samma som när jag behövde hjälp. Hur ledningen i en organisation genomsyrar arbetet vet vi alla. En dålig ledning = dåliga förutsättningar för att göra sitt jobb bra.


fredag 23 augusti 2013

Konsekvenser av att dö

Det har kommit ytterligare en bok om att må dåligt efter förlossningen, delvis självbiografiska "Konsekvenser av att dö" av Rose Marie Bouw. Ska genast ta och skaffa den, recension kommer här lovar jag!! Den 15 augusti släpptes boken så den är rykande färsk!
Artikel om Rose Marie och boken hittar du här.

lördag 17 augusti 2013

Är du redo att bli förälder?



Test 1:
Kvinnor: För att förbereda dig för moderskapet – ta på dig en morgonrock och knyt fast en säck bönor på magen. Låt den sitta kvar i nio månader. Efter nio månader tar du ut tio procent av bönorna.
Män: För att förbereda dig för faderskapet – gå till apoteket, töm innehållet i din plånbok på disken och uppmana personen i kassan att ta för sig. Fortsätt sedan till stormarknaden och ordna så att din lön kan betalas ut direkt till dess huvudkontor.
Test 2:Ta reda på hur nätterna kommer att bli. Mellan fem och tio på kvällen går du runt i vardagsrummet med en blöt påse som väger mellan fyra och sex kilo. Klockan tio lägger du ner påsen, ställer klockan och går runt i vardagsrummet med påsen till klockan ett. Ställ klockan på tre. Eftersom du inte kan somna om går du upp klockan två och tar något att dricka. Gå och lägg dig 02.45. Gå upp när väckarklockan ringer klockan tre. Gå omkring och sjung i mörkret fram till klockan fyra på morgonen. Ställ klockan på 05.00. Gå upp. Laga frukost. Håll på med detta i fem år. Och se glad ut.
Test 3:Gröp ur en melon och gör ett litet hål i sidan på den, ungefär en golfbolls storlek. Häng sedan melonen i ett snöre, fäst i taket och låt den svänga från sida till sida. Ta en sked uppblötta frukostflingor och försök sedan mata den svängande melonen samtidigt som du låtsas vara ett flygplan. Fortsätt tills hälften av flingorna är slut. Tippa ner resten i knät. Nu är du redo att mata en ettåring. Som förberedelse för lite större barn smetar du kaviar i soffan och sylt på gardinerna. Göm en fiskpinne bakom stereon och låt den ligga där ett par månader.
Test 4:Att klä på småbarn är inte så lätt som det kan verka. Börja med att köpa en bläckfisk och en nätkasse. Försök lägga ner bläckfisken i nätkassen så att inga av armarna sticker ut. Tillåten tid för detta: hela morgonen.
Test 5:
Glöm sportbilen och köp en Volvo. Och tro inte att du kan ställa den fläckfri och glänsande på garageuppfarten. Familjebilar ser helt enkelt inte ut så. Köp en chokladglass och lägg den i handskfacket. Låt den ligga. Tryck in smågodis i bandspelaren. Smula sönder ett storpack chokladkex i baksätet. Dra en kratta längs bilens båda sidor. Så där. Perfekt!
Test 6:Träna på att gå ut. Vänta utanför toaletten i en halvtimme. Gå ut genom ytterdörren. Gå in igen. Gå ut. Gå in igen. Gå ut och ta några steg på trädgårdsgången. Gå tillbaka. Gå nerför gången igen. Gå mycket, mycket långsamt på gatan i fem minuter. Stanna och inspektera noga varje cigarettfimp, tuggummi, smutsigt papper och död insekt längs vägen. Gå samma väg tillbaka. Skrik att du inte tänker vänta längre tills grannarna kommer ut och stirrar på dig. Nu är du redo att gå ut med ett litet barn.
Test 7:
Åk till stormarknaden med något som äger största möjliga likhet med ett förskolebarn – varför inte en fullvuxen get? Om du tänker skaffa fler än ett barn tar du med dig flera getter. Ordna din veckoinköp utan att förlora getterna ur sikte. Betala för allt som getterna äter eller förstör.
Test 8:
Lär dig namnen på alla figurerna i Teletubbies eller Power Rangers. När du upptäcker att du står i duschen och nynnar på signatur- melodin till Björnes magasin har du kvalificerat dig för att bli förälder.
Test 9:Ett mycket gott råd är att upprepa allting du säger minst fem gånger.
Test 10:
Innan du slutligen bestämmer dig för att skaffa barn ska du söka upp ett par som redan är föräldrar och kritisera deras uppfostrings- metoder och brist på tålamod, och för att de låter sina barn löpa amok. Ge dem goda råd om hur barnens sovvanor, potträning, bordsskick och beteende i stort kan förbättras. Passa på att riktigt njuta – för sista gången i ditt liv sitter du inne med alla svaren
källa: okänd (Knyckt från http://vaniljlatte.wordpress.com)

fredag 16 augusti 2013

En skälvning - om manlig förlossningsdepression

En skälvning

Läste lite igen om manlig förlossningsdepression och hittade en länk till en film-trailer, en kortfilm från 2012 om en mans upplevelse av att bli pappa. Någon som sett filmen??
Text från internet: 
Filmen handlar om en man i 30-årsåldern som inte riktigt kan hantera den situation som många förknippar med lycka – att få barn. Upprinnelsen till filmen finns att finna i Jonas eget liv.
– För ett tag sen var det många i min bekantskapskrets som fick barn. Jag har själv alltid velat ha barn, men började tänka på hur mycket jobb det är och vad händer om man inte gillar barnet. Utifrån den rädslan ville jag göra den här filmen, säger han.
– Jag gjorde research på en del pappaforum och hittade människor som skriver om att de upplevt just det här, men att man inte gärna pratar om det.
Han menar att det är ett ämne som inte många pratar om, men någon avsikt att väcka debatt har han inte.
– Så långt vill jag inte gå, men jag tycker att det är ett ämne som inte uppmärksammats så mycket. Min film ger ingen fullständig bild av ämnet, den handlar om en människa och en situation.


Surrogatmödraskap

Just nu funderar jag mycket på det här med surrogartmödrar.
Har hört att i Indien har det just blivit otillåtet. Jag trodde inte det var riktigt rumsrent tidigare heller, svårt att få alla papper, och att många av de "producerade" barnen hamnar på barnhem av olika anledningar.
Lagstiftningen borde ändras tycker jag, så att surrogatmödrar blir tillåtet här på hemmaplan. Att barnlösa (canceropererade, homosexuella..) får möjligheten att utan resor kors och tvärs över jorden bli föräldrar. Kanske kunde de där pengarna (bortåt 300 000 kr) komma till nytta för fattiga länder ändå, utan att pengarna går till resor och dyra kliniker. Och utan att en kvinna behöver vistas ifrån sin familj tills barnet är fött och som riskerar att bli utan pengar om hon inte "levererar". Och vad händer om barnet är missbildat? Då vill kanske ingen ha det =barnhem?

Hur känns det för kvinnan som får lämna barnet ifrån sig? Här finns en blogg om en svensk kvinna som just nu väntar barn till någon annan.

lördag 10 augusti 2013

Dröja sig kvar

Jag går med min 7-åring på väg mot hennes första konsert, Erik Saade som spelar på Stortorget i Kalmar. Det är verkligen sommar i luften fortfarande, men en gnutta vemod har redan infunnit sig.
Ja, sommaren ÄR kort.
Men livet med min dotter pågår, livet med de två barn jag fått och som det för varje dag känns mer och mer "på riktigt" - som att det är detta liv jag alltid haft.
Men att jag fortfarande ens tvekar? Gör alla mammor det, tänker på hur det var innan? Är det "normalt" eller är det jag som fortfarande dröjer kvar i en verklighet som inte längre finns för mig?

söndag 4 augusti 2013

Efterlysning -har du haft en förlossningsdepression?

Hittar ett inlägg från en journalist på SVT som vill intervjua en mamma från Uppsala län som har/ har haft en förlossningsdepression.
Jag lägger ut en förfrågan både på min Facebook-sida "En mekanisk mamma" och på sidorna Läkande föräldrar på Facebook. Nu några dagar senare har ännu ingen nappat.

Finns det ingen matchning, eller vill man inte berätta? Att det skulle saknas kvinnor i Uppsala är osannolikt, kanske har ingen av dem läst efterlysningen, men jag gissar ändå att ingen vill träda fram,
Naturligtvis ska man inte göra det om det inte känns bekvämt, självklart inte! Men i dagens media-kåta samhälle, där så många gör så mycket för att synas i alla möjliga och omöjliga sammanhang, vågar man ändå inte tala om detta, att man kanske inte vill ha barnet man fått? Jag vet inte ens i vilken form, man kan kanske vara helt anonym.

Läser du detta och bor i Uppsala och vill hjälpa genom att berätta din historia, eller höra dig för om villkoren? Mejla mig på Lotta.Lindeborg@gmail.com

fredag 2 augusti 2013

Ärlighet varar längst

Underbara Kitty Jutbring! Läser inte bloggen varje dag, men ofta. Hon är underbart ärlig.
Läs det här inlägget t.ex.

torsdag 1 augusti 2013