Sidvisningar

lördag 23 februari 2013

Tänkvärt om Tvångstankar


Det är inte onormalt att man som nybliven mamma har tvångstankar, tankar om att "tänk om man råkar tappa bebisen från balkongen" odyl. Det har inget med att man har en förlossningsdepression att göra, det är ännu vanligare. 

Jag har hört någon gång att de som har tvångstankar är de som inte lever ut ”tokerierna”, det är de som är sunda och friska, man reflekterar över hur farligt/galet det skulle vara, hade man varit galen hade man inte gjort det.. Det som är det viktiga/fokuset i livet är det man får tvångatankar om, t.ex. om du ska på en anställningsinetvju oroar man sig att få spelet och hoppa upp på nya chefens skrivbord, är man i kyrkan att man plötsligt skulle ropa Heja Gud så högt man kunde.. Ja ni förstår..? 

Så med en nyfödd bebis, som är helt beroende av en, så hamnar fokus och nojorna här. 
Helt ”normaltalltså.

fredag 22 februari 2013

Boktipset





I senaste numret av tidningen Föräldrar & Barn finns min bok med som "Boktips".
Glad! Extra glad, för detta är väl typ den enda relevanta tidningen jag inte kontaktat.

torsdag 21 februari 2013

Recensionsexemplar

Idag har jag skickat iväg min bok till två ställen som velat ha recensionsexemplar, bland annat Junia. Känns väldigt roligt att i alla fall skapa möjligheten att få boken ännu mer uppmärksammad och kanske, kanske RECENSERAD! Vill bara veta något vad andra tycker, andra som inte är snälla vänner eller släkt. Fast det är ändå därför det känns bra att ha ett förlag i ryggen, det är ju ändå en kvalitetsstämpel på något sätt.
Nu är de slut, mina första 10 böcker jag fick hem när boken gavs ut.

onsdag 20 februari 2013

Systerskap

En annan s.k. kändismamma som just fått barn är Ebba von Sydow. Hon har problem med amningen.
Jag läser på hennes blogg om hur hon får påhopp för att hon bett om hjälp med barnlämning på dagis och jag blir så arg, för alla kan behöva hjälp ibland, speciellt när man inte riktigt mår bra.
Det är en styrka att be om hjälp, att erkänna detta för sig själv och andra.
Men jag läser också hur glad hon är för alla vänliga kommentarer.

"Nätkärleken och systerskapet sopar mattan med de få tjuvnypen."

Systerskap. Smaka på det ordet. Fantastiskt fint. 
Tyvärr är vi ofta så dåliga på att stötta varandra, att klanka ner är lättare?
Varför är det så egentligen?


tisdag 19 februari 2013

Dagbog fra en födseldepression

Och så fick jag veta att det gavs ut en bok i slutet av november i Danmark! Fler som orkar och vågar dela med sig!

måndag 18 februari 2013

Ny gravidbok

Jag har blivit intervjuad för att i ett kort stycke om förlossningsdepression hamna i en kommande bok om att vara gravid och vänta på sin bebis i magen.

Känns fantastiskt roligt, en otrolig chans för mig att nå ut, eftersom jag gissar att den här gravidboken kommer sälja betydligt mer än vad min egen bok någonsin kommer att göra.
I övrigt har jag vabbat idag och det var med andan i halsen jag hoppades att ingen av barnen just då skulle trilla och slå sig, hälla ut ett mjölkpaket eller ett helt paket musli eller börja plocka fram nåt ur frysen eller kissa på sig eller slåss eller skrika och gapa eller plötsligt bara MÅSTE, verkligen MÅSTE visa någon gullig kanin på datorn -som vi kanske SNÄÄÄÄÄLLA kan köpa?

Men det gick bra, lugnet bestod.
Och ändå är jag först utmattad. Som alltid när jag berättat. Det är då jag vet att det fortfarande är så nära, att jag inte har kommit längre än så här.
Men jag vet också att det räcker. Jag accepterar det idag.


fredag 15 februari 2013

Härskarteknik

Krönikör Karin Magnusson i Att amma ett barn är bästa härskartekniken:

"En god vän till mig berättade om en gravid kvinna som avbröt ett spänt möte genom att lägga handen på sin mage och utropa ”Men gud vad bebisen sparkar!”
Enda härskarteknik som överträffar detta är att ta fram en bebis och börja amma."

Reflektion:
För det första har man sällan med ammande barn på viktiga möten.
För det andra känner man sig ganska sårbar med ena bröstet bart och kanske särskilt om man sitter vid ett bord med oammande människor som stirrar på en med viss förfäran.
Inget läge för att känna sig superior.

torsdag 14 februari 2013

Inte självklara?

Idag har jag blivit intervjuad av en reporter på en tidning i Skåne.
Hon frågar hur gamla barnen är och jag svarar 3,5 och 6,5 år.
Hennes reaktion är "Vilken härlig ålder!"
Och jag känner att jag tvekar i mitt svar, jag mumlar något, och reportern tillägger snabbt "Eller kanske jobbig? Påfrestande?"
Och jag känner mig usel.

Ska jag leva mitt liv så här, att barnen aldrig blir helt självklara? Detta trots att deras närvaro självklart är den större delen av mitt liv och min tillvaro, mina tankar och funderingar.
Eller är det just därför?

måndag 11 februari 2013

Kolik panik

"Min son bara gråter och gråter. Min man skriker att ungen ska vara tyst.
Jag försöker desperat trösta.
Min man säger att han önskar att sonen aldrig blivit född. 
Han säger att han gråter bara för att jävlas med oss.
Jag försöker förklara att det är inte hans fel att han har kolik. 
Vår son har skrikit i nästan tolv timmar nu. Jag orkar inte trösta. Jag vill bara gå och dö just nu.." 


Detta är ett utdrag ur verkligheten för en ung ledsen mamma med ett kolikbarn som skrikit i flera veckor, oavbrutet. Det är hjärtskärande att läsa, mitt hjärta blöder för den här familjen. Vi har kontakt på ett internetforum och vi är flera som försöker stötta, men var finns hjälpen IRL?

Vilken hjälp finns i den här situationen, vad kan man kräva av samhället när man inte har något socialt nätverk och ingen hjälp på orten?



söndag 10 februari 2013

Helena Askén

Jag har mejlkontakt med "den andra kvinnan". Alltså Helena Askén som skrivit en bok av samma anledning som jag, och som också fick sin bok om förlossningsdepression utgiven under förra året. Hon nämner att det finns en artikel i FEMINA och jag köper såklart tidningen. Här finns hennes egen berättelse och det är fint skrivet tycker jag. Helena har skrivit sin bok under pseudonym.



lördag 9 februari 2013

Äta moderkakan nyttigt..?

Vi passar en hund här hemma just nu. Hon löper och familjen som har henne har även en hanhund vilket gjort situationen lite jobbig.. Vilket leder in på en fundering..

Läste i tidningen häromdagen att det är nyttigt att äta moderkakan och att det minskar risken för förlossningsdepression.

– Mänskliga barnafödslar är fulla av problem som det inte finns någon motsvarighet till i djurvärlden, säger Mark Kristal i ett skriftligt uttalande och nämner förlossningsdepression och oförmågan att anknyta till barnet som exempel.

Jaja, vem vet. Kanske skulle vetskapen om att behöva slafsa i sig denna inälva efter förlossningen upplevas något traumatisk.. 

Funkar det även om den är kokt?

torsdag 7 februari 2013

Infriade förväntningar

Antalet magar som växer växer på jobbet. Den ena efter den andra sväller ut åt speciellt ett håll, en del första gången och andra för andra eller tredje gången. 
De är så vackra, de där magarna med tjejerna bakom. Det finns inget finare kan jag tänka, det är alltid lika fascinerande att se.
Kommer alla bli så där lyckliga som de tror och hoppas? Kommer deras längtan infrias?

Jag träffade häromdagen en kollega som är hemma med bebis. Hon är inte så lycklig just nu, hon berättar direkt, utan omsvep. Hon vet att jag vet hur det kan vara. 

tisdag 5 februari 2013

Pernilla Andersson mamma

Dregen har blivit pappa, men framförallt har Pernilla Andersson blivit mamma. Det läste jag idag. Akut kejsarsnitt efter en mycket långdragen förlossning. Låter tyvärr alltför bekannt. De har kämpat flera år med att bli gravida läste jag i Mama. Jag hoppas, men kan inte låta bli att undra: blir mamma-livet som Pernilla har önskat? Om längtan varit för stor - är risken större att det blir platt fall?
Jag vill ogärna vara någon olyckskorp, men kan inte låta bli att reflektera över detta.

söndag 3 februari 2013

Ännu en artikel om förlossningsdepression




Nummer 6 som finns ute nu av tidningen Allas. Ännu en angelägen artikel om en kvinna som fått förlossningsdepression! Svärmor uppmärksammade mig på artikeln.

fredag 1 februari 2013

Hotande missfall

Utdraget nedan är ur boken, jag har lagt in det på den här bloggen tidigare, men nu måste jag göra det igen.
Jag har tänkt på dem många gånger de här senaste 6,5 åren, tänkt på om de var olyckliga den där gången vi sågs ute i blåsten, eller om deras bebis var hos någon av deras föräldrar och de bara var ute och promenerade ute på tu man hand?
Nu vet jag vet vad som hände dem, jag har en fortsättning på deras öde. Jag fick det svaret idag.

"En pappa som jag och Robert har sett ända sen vi själva kom in på förlossningen är också kvar på BB fortfarande. Jag hälsar en gång i korridoren, när jag är på väg tillbaka till mitt rum, och frågar nåt om hur det gått för dem. De ligger inne för hotande missfall visar det sig. Mannens fru är bara i vecka 23. Sen ser jag henne vid frukosten. Där sitter vi, flera stycken nyblivna mammor med våra bebisar och fortfarande stora, pösiga bulldegsmagar. Men hon har ingen bebis i någon balja med sig. Hon ler och ser glad ut, och berättar det som hennes man avslöjat dagen innan. Men vad känner hon egentligen? Hatar hon oss andra, vi som redan genomgått en lyckad graviditet och nu har våra barn i famnen? Flera månader senare, när jag och Robert är ute och går med barnvagnen i snålblåsten, möter vi detta par som kommer gående ett stycke ifrån oss. De har ingen vagn med sig. Och så vitt jag kan se är hon inte gravid. Känner de igen oss också? Hade jag kunnat hade jag velat prata med dem, säga att livet inte behöver vara slut bara för att de inte fått något barn, om det nu är så. Att det inte är något att avundas egentligen. Men naturligtvis passerar vi varandra utan ett ord. Mina ögon tåras. Kanske är det bara blåsten."