Sidvisningar

söndag 30 december 2012

Leptin

Hormonet Leptin styr förlossningsdepression och frågan jag fick för ett tag sedan på mejl, om man hade gjort några homonprover på mig -var det detta hormon hon som skrev menade? Leptin styr bland annat ämnesomsättningen och ju högre nivåer av hormonet Leptin en kvinna har desto lägre är chansen att insjukna i förlossningsdepression. Ska leta lite mer information om detta framöver.

fredag 28 december 2012

Amningen minskar i Sverige

Amningen minskar i Sverige tydligen.
Jag har ammat mina barn totalt i 3,5 år, sonen ammades tills han var 26 månader. På bilden är han 22 månader och några skulle säkert tycka det ser småäckligt ut.
I Sverige klarar sig barn finfint utan att ammas. Vi har råd med ersättning, men framförallt har vi RENT vatten i kranen dygnet runt. Jag skulle ha kunnat ammat en annans barn om det hade behövts. Mjölk så det räckte och blev över. Ändå tror jag att vi kanske ger upp lite för lätt idag rent allmänt, när livet inte blir riktigt så som vi tänkt oss det. Och att amning bara är en av många saker vi kan välja bort om det krånglar, konstigare än så är det kanske inte.
Men någon föreställning om att man är en bättre kvinna och mamma för att man ammar har jag INTE. Jag hade hellre mått bra som nybliven förstagångsmamma, varit ordentligt närvarande känslomässigt och flaskmatat.

Pappadepression

Det är fortfarande inte allmänt känt att även män eller en partner kan bli deprimerad efter att ha fått barn. Vad jag förstått är det faktiskt så många som 1 av 10.
Jag hittade ett examensarbete om just detta.

torsdag 27 december 2012

Artikel i Vi Föräldrar

Från nummer 1, 2013 av tidningen Vi Föräldrar. Finns i butik just nu.
Artikel om Sara som fick en förlossningsdepression, men som idag mår bra. Hennes dotter är 5 månader.

onsdag 26 december 2012

lördag 22 december 2012

Fysiskt här

Så ligger då boken hemma här på mitt skrivbord. En märklig känsla.
På Adlibris kan man fortfarande inte köpa titeln, varför? Har tyvärr varit en del strul kring utgivningen och detta är ännu ett.

Artikeln i Östran

Artikeln blev väldigt bra, gillade reportern mycket.

torsdag 20 december 2012

Intervju nr xx

Intervju idag igen. Jag börjar bli van. Kan inte säga hur många det varit utan att räkna efter.
Idag var det lite annan inriktning på det hela, lite mer fokus på att faktiskt få ge ut en bok.
Och det gladde verkligen mitt julstressade lilla hjärta att reportern tyckte den lilla snutt text han läst var berörande.
För det är så klart nästa oro. För det finns alltid saker att oroa sig för för människor som fungerar som jag.
Tänk om ingen tycker om boken.

söndag 16 december 2012

Artikeln i Ölandsbladet

Gårdagens artikel i Ölandsbladet. Klicka på bilden så går texten att läsa.

torsdag 13 december 2012

På nätet

Det är en ganska konstig känsla att se sin bok på Adlibris. Men nu ligger den där för bevakning och jag har kontaktat förlaget om att lägga in texten från baksidan.

onsdag 12 december 2012

Svar

Jag fick ett mejl och jag skickade svar, svaret har efterfrågats även här. Jag har ändrat det lite från det jag skickade privat.
Frågan hur man går till väga för att få hjälp och om känslorna kring att inte orka med sitt barn.
SVAR: Jag är glad att du hör av dig men blir ledsen att höra hur du har det! Har du haft kontakt med någon psykolog och fått någon form stöd? Din son är 3,5, ni kan oavsett andra kontakter ta en kontakt med de psykologer som arbetar inom Barnhälsovården, de är experter på mamma-barn relationen och där kan du få stöd tills barnet är 6-7 år. Jag tycker du ska kontakta din BVC sköterska och be henne remittera dig dit, det spelar ingen roll att du inte ha ett spädbarn!! Du kan säkert ringa växeln på landstinget direkt och be dem koppla dig. Du ska INTE behöva må som du gör. Tyvärr är det så mycket skuld och skam inblandat i detta att inte orka med sitt barn, man SKA ju älska dem villkorslöst. Jag har inte alltid gjort det som du förstår. Barn i din sons ålder är ju en ganska jobbig ålder för "alla" med trots och så. Jag tror du behöver att någon lyssnar på dig, kanske behöver du medicin om inte bara samtal hjälper. Finns pappan med i bilden? Det finns också en Facebook-grupp som heter Läkande föräldrar, det är slutna grupper för föräldrar med förlossningsdepression eller anknytningsproblem, kontakta Lotten Grape på hennes hemsida. Du är inte ensam om såna här känslor, men det talas inte om det och det är det jag hoppas kan komma att ändras på sikt.
Ha inte dåligt samvete för du tyckte det var skönt att vara barnfri varannan vecka. Jag tror själv att det måste var den fördel som finns med att separera från pappan, om det nu ändå är så. Att man, får ett eget vuxenliv och ett liv med barn, lite som det bästa av två världar? Men inte heller detta är ju enligt normen ok att erkänna öppet.
Känn inte att detta är något du borde klara av på egen hand och att du är ”svag” som behöver hjälp. Det finns massor med tillfällen i livet när man behöver ett extra stöd, och detta är ett sådant tillfälle för dig tror jag, man är sämre för att man ber om hjälp, det är en styrka att inse var man befinner sig, tänk på det och fokusera på att du ska bli lyckligare.

måndag 3 december 2012

Psykos

Mamman som hoppade från en bro med sin nyfödda son led troligtvis av en psykos.
Tanken igen: Vilken hjälp och vilket stöd fick hon i situationen som nybliven mamma?
Artikel finns här.

söndag 2 december 2012

Läkande föräldrar

Ja, när jag satt och letade efter information i min ensamhet för några år sedan fanns det ju fler i samma situation, andra som också ville bryta tystnaden kring detta att faktiskt inte alla mår speciellt bra alls som nybliven mamma.
En av dem är Lotten Grape som bor i Stockholm och driver hemsidan Läkande föräldrar. Hon är också en av de andra mammor som bidragit till min bok med sin berättelse. Lotten intervjuades i Metro för någon månad sen och här är artikeln.

lördag 1 december 2012

Svar på några frågor

Hittills har jag knappt fått några kommentarer på den här bloggen. Det känns lite som envägskommunikation och jag efterlyser verkligen era synpunkter, för jag förstår ju att ni är några stycken som läser nu. Frågar ni ska jag försöka svara, det är bland annat därför jag skriver på den här bloggen. Vill ni mejla mig mer "anonymt" så skriv till Lotta.Lindeborg@gmail.com. Som ni förstår svarar jag i egenskap av en privatperson som är påläst. Jag är INGEN expert.
Vart vänder man sig när man inte mår bra?
Svar: Kontakta din BVC-sköterska! Hon (eller han) kan remittera dig till psykolog. Där jag bor finns psykologer anknutna direkt till BVC, och de är experter på relationen mamma-barn. Eller kontakta din husläkare för remiss. Du är i behov av stöd och måste påtala detta om man inte upptäckt din depression vid någon rutinkontroll. I fem av 21 landsting får man ca 8-12 veckor efter förlossningen fylla i ett frågeformulär som ska fånga upp mammor som mår dåligt, utan att mamman ska behöva berätta aktivt att hon är deprimerad. Jag hoppas innerligt att man börjar använda sig av den här enkla metoden på fler ställen, det är väl skrutt att inte fler landsting kollar av det här!
Vilken medicin finns mot förlossningsdepression?
Svar: Den medicin som brukar skrivas ut är så kallade SSRI-preparat,Selektiva serotoninåterupptagshämmare. Sorten läkemedel togs fram som ett skonsammare alternativ till de äldre antidepressiva medlen.
Sverige finns bland andra dessa SSRI-mediciner: Fluoxetin (Fontex, Prozac, Sarafem) Sertralin (Zoloft, Sertranatl) Paroxetin (Seroxat, Paxil) Fluvoxamin (Fevarin, Fluvosol, Luvox) Citalopram (Cipramil, Celexa) Escitalopram (Cipralex, Lexapro, Seroplex)
Jag äter själv Paroxetin och det fungerar för mig. Jag tar tabletterna på kvällen, när jag tog dem på morgonen kunde jag inte sova. Annars har jag faktiskt inte märkt av några biverkningar alls. Och blir inte avtrubbad. På mig skalas de negativa sakerna bort: omotiverad "uppflammande" ilska och överväldigande ledsenhet.
Tyvärr är det ju inte alltid det fungerar med den första medicin man får, utan man kan behöva byta sort.

tisdag 27 november 2012

Omslaget igen

Och här är hela omslaget! Känns pirrigt i hela kroppen, kan faktiskt järmföras med den där förväntan jag hade när jag hade barnen i magen.

måndag 26 november 2012

Förlossningspsykos

Notis på www.aftonbladet.se. Det är bra att man här säger att det är en psykos och ingen depression kvinnan hade.
"Hoppade från bro med barn - åtalas STOCKHOLM. I juli i år hoppade en kvinna från en bro vid Slussen i centrala Stockholm med sitt spädbarn i famnen. Kvinnan överlevde, men barnet avled av sina skador några dagar senare. Nu åtalas kvinnan för dråp alternativt barnadråp, skriver aftonbladet.se. – Allt tyder på en förlossningspsykos, säger hennes advokat Frida Wallin. Rättegången inleds i Stockholms tingsrätt den 3 december."

måndag 19 november 2012

Mejl

Jag fick ett mejl efter artikeln i Barometern,som jag besvarat efter bästa förmåga: Undrar bara hur man går till väga med allt? Är 27 år, har en son på 3,5 år. Hade ett jättegräl idag med han, så min mamma fick rycka in en stund. Sa till henne sen att det har gått 3,5 år sen han föddes, men när ska mamma känslorna komma?! Trodde jag var ensam om att känna som jag gör. Vet inte ens om jag klarar av att ha min son kvar. Allt känns bara jobbigt. Finns ingen lycka... Vad gör man...?
Ni är fler därute. Här är jag. På bilden är min dotter 2 veckor och jag ser glad ut, visst gör jag?

lördag 17 november 2012

OK igen

Reportage i tidningen Barometern. Här står inget om hur det är idag, när allt är bra, eller i alla fall det mesta är OK. Hade slut på min medicin igen och det hann gå två dagar innan jag påbörjade den igen. Det märks direkt och jag påminns om att jag faktiskt inte är OK än. Kanske blir det aldrig "normalt" igen, men om priset är att äta antidepressiv medicin så är det inte speciellt högt.

onsdag 14 november 2012

Ordning och reda..

Det har visat sig att för mig är en en intervju nästan lika utmattande som en timme hos psykologen. Igår var det först radiointervju och sedan intervju på telefon med Aftonbladet, idag har jag haft telefonintervju med en annan journalist. Jag är trött, speciellt igår kväll var min energi helt slut. Och samtidigt ska man hålla reda på alla andra saker: nycklar, väskor, barnens extrakläder till dagis och skola, räkningar, en parkeringsböter som jag slarvat bort, och hittar igen, räkningen på lammet vi köpte... Och hurra, jag hittade ett smycke som varit spårlöst borta ett år. Det låg i min sommarväska och jag hittade det när jag letade efter ett viktigt papper. Det är detta som är livet eller hur?

tisdag 13 november 2012

Mycket nu

Ja, det är mycket nu. Jag är plötsligt dubbelarbetande. Med en 6-åring som inte vill gå till skolan. Hon gråter och skriker när jag ska lämna, det skär i hjärtat. Idag har jag varit på intervju på Radion för Radio Blekinge, OCH intervju med Aftonbladet, för en artikel som kommer efter årsskiftet. Jag hinner inte med mitt "vanliga" jobb. En man som ringde idag och undrade över sitt tillståndsärende hade sett mig på TV... Och så har vi Siri, vår lånehund. Bloggen har haft besökare från Ukraina. Det var kanske av misstag de hittade hit.

måndag 12 november 2012

Notis

Nu finns information om boken även på Notis förlags hemsida, under kategorin blogg. Imorgon blir det intervju på radio!

söndag 11 november 2012

Sneak Peek

Detta finns sedan länge redan publicerat i min andra blogg, så nu lägger jag ut samma stycke ur den kommande boken här också. Texten är lite, lite ändrat sen förra gången det lades ut.
"En pappa som jag och Robert har sett ända sen vi själva kom in på förlossningen är också kvar på BB fortfarande. Jag hälsar en gång i korridoren, när jag är på väg tillbaka till mitt rum, och frågar nåt om hur det gått för dem. De ligger inne för hotande missfall visar det sig. Mannens fru är bara i vecka 23. Sen ser jag henne vid frukosten. Där sitter vi, flera stycken nyblivna mammor med våra bebisar och fortfarande stora, pösiga bulldegsmagar. Men hon har ingen bebis i någon balja med sig. Hon ler och ser glad ut, och berättar det som hennes man avslöjat dagen innan. Men vad känner hon egentligen? Hatar hon oss andra, vi som redan genomgått en lyckad graviditet och nu har våra barn i famnen? Flera månader senare, när jag och Robert är ute och går med barnvagnen i snålblåsten, möter vi detta par som kommer gående ett stycke ifrån oss. De har ingen vagn med sig. Och så vitt jag kan se är hon inte gravid. Känner de igen oss också? Hade jag kunnat hade jag velat prata med dem, säga att livet inte behöver vara slut bara för att de inte fått något barn, om det nu är så. Att det inte är något att avundas egentligen. Men naturligtvis passerar vi varandra utan ett ord. Mina ögon tåras. Kanske är det bara blåsten."

lördag 10 november 2012

Hormoner

Jag fick ett mejl av en kvinna som rekommenderade mig att läsa Kaos i kvinnohjärnan. Om hur hormonerna styr vårt välbefinnande. Hon undrade om jag gjorde några hormonprover i samband med förlossningen. Kan man genom en test se om man ska få en depression..? Ska ta och skaffa mig den där boken i alla fall, all kunskap är värd att ta till sig och tänk om det faktiskt är något som skulle hjälpa mot depressioner, att reglera sina hormonnivåer?

fredag 9 november 2012

Första artikeln

Första tidningsartikeln kom i Kalmar Läns Tidning igår, den 8 november. Tycker jag ser så sur ut bara, men det kanske passar bättre än om jag storskrattat i alla fall..?

onsdag 7 november 2012

Boktips

Jag vet ju nu att det finns i alla fall några där ute som väntar mer eller mindre otåligt på min bok. Jag sitter och läser igenom manus på nytt nu när min förläggare gjort layouten och det tar tid att gå igenom allt. Inte helt lätt att hitta mycket små fel som att det saknas en punkt odyl. Man blir blind för sin egen text. Under tiden kan jag tipsa om den bok som en annan kvinna satt och skrev samtidigt som jag, i avsaknaden av skönlitterär berättelse om förlossningsdepression, utan att vi visste om varandra. Hon har skrivit sin bok under pseudonym. Hon kallar sig Helena Askén och hennes bok heter Moderslyckan - vart tog glädjen vägen? Jag läste den ganska snart efter att den kom i april i år och skrev då en kort recension. Vissa saker är lika, men språket skiljer åt. Även om den också är skriven i presens, nutid. Är det ett medvetet drag, så som jag tänkte? Att det ger en närvaro. Att detta pågår. Boken handlar om en kvinnas upplevelser av tre graviditeter och om hur hon mådde efter förlossningarna. Om depressionerna hon fick efter varje barn. Om depressioner som övergår i psykoser eller i alla fall ett psykosliknande tillstånd som bland annat botas genom elbehandling. Det är blod, svett och tårar. Ilska, ledsenhet och frustration men också så mycket kärlek. Att få läsa om det fula och det svåra är som att få ta ett djupt andetag efter att ha hållit andan länge.

tisdag 6 november 2012

Reaktioner

Ett par reaktioner jag fått efter tv-inslaget har förstås känts extra bra.. "Jag får gåshud... Även om jag pratat med fler om hur jag haft det så är det första gången jag lyssnar på någon som berättar att man känt likadant. Tack, Lotta! Det du gör är såååå viktigt! Stor kram till dig!" "Jag fick gåshud när jag såg inslaget, precis som det var mina ord! Min son är sju år nu men jag har fortfarande sviter, äter oxå antidepp och törs inte sluta... Ser såå fram emot att läsa din bok!

måndag 5 november 2012

Bara yta

Jo, men jag är faktiskt nöjd med inslaget. Man är ju så självkritisk och varför tog jag inte på mig lite mascara, och varför råkar jag ha fått mer finnar nu när det ska filmas och tas bilder..? Men det är bara yta och om det var yta jag var mest intresserad av hade jag aldrig skrivit den här boken.

söndag 4 november 2012

Begreppsförvirring

Jag blir inte glad när jag läser om det här. Att en kriminolog och "expert" uttalar sig att mammor som dödar sina spädbarn oftast har en förlossningsdepression. Kriminologen Mikael Rying som jobbar på Rikspolisstyrelsen samt forskar på Mittuniversitet har figurerat i mer än en artikel den senaste veckan. 1-2 av 1000 mammor drabbas av en förlossningspsykos, det är detta tillstånd som ligger bakom när ett spädbarn dödats. En psykos innebär hallucinationer: att höra eller se saker som inte finns, snabba och extrema humörsvängningar overklighetskänsla, svår förvirring och vanföreställningar. Det är ett djupare, allvarligare och mycket mer akut tillstånd än en förlossningsdepression. Socialstyrelsen rekommenderar att alla nyblivna mammor undersöks för depression sex till åtta veckor efter förlossningen. För att göra det används en speciell screening som kallas Edinburgh postnatal depression scale (EPDS) och som endast sjuksköterskor som utbildats inom ämnet kan göra. Det gör mig inte heller speciellt glad att höra att endast 5 av 21 landsting gör den här undersökningen. Och sannolikt gjordes inget i de landsting där dessa mord skedde? Om det är så är det samhället som har det yttersta ansvaret. Det handlar om ett PAPPER med ett antal frågor. Hur svårt kan det vara? Naturligtvis kanske inte detta täcker alla, kontakten med BVC är frivillig. Men ändå.

lördag 3 november 2012

Jättebra

Två olika journalister har läst hela eller delar av boken och båda tycker den är jättebra! Detta känns helt fantastiskt! Förutom att nå ut med ämnet vill jag förstås att det ska vara en läsupplevelse också, som med vilken bok som helst. Detta kan naturligtvis bli en sporre att skriva mer också, något som jag gärna vill..

fredag 2 november 2012

Facebook

Min förläggare har öppnat ett Facebook-konto för boken. 26 stycken gillar redan sidan! Sidan heter också En mekanisk mamma. Onödigt att krångla till det! Det är en konstig känsla att göra något så jobbigt till något som plötsligt ska spridas och göras reklam om och pratas om och ställas upp på bild för. Men det är ett gott syfte med den här spridningen. Jag får fokusera på det.

onsdag 31 oktober 2012

Smålandsnytt

Nu har en journalist varit här och man har filmat intervjun om boken. Det kändes väldigt seriöst och bra. Det kommer att bli i alla fall två inslag nästa vecka. Spännande och lite läskigt. Det brukar ju vara illa nog att höra sin egen röst inspelad.

tisdag 30 oktober 2012

Minnas

Blev intervjuad idag för en lokaltidning. Trots att det gått så många år har jag ändå svårt att berätta vissa saker utan att rösten brister och tårarna kommer. Jag trycker det tillbaka, för idag ska jag vara stark. Jag har tagit mig igenom och förbi? Nej, riktigt så enkelt är det inte, det är en del av mig. Är det minnen som aldrig kommer att försvinna helt, hur många år som än går? Det är fortfarande minnet av min första förlossning som får mig att gråta. Jag tänker inte på den längre, inte om jag inte påminns, som idag. De där smärtorna under flera dygn som fick mig att tappa tidsuppfattningen, allt självförtroende och som bröt ner mig i små bitar.

måndag 29 oktober 2012

Kliva ombord

Nu börjar det röra på sig. Ett par journalister har redan hört av sig. Boken är snart klar, jag har sett vilken lay-out den får. Det rör sig i min mage också, en nervöst slingrande orm som gör det svårt för mig att koncentrera mig på mitt "riktiga" jobb. Fast just nu är det här mitt viktigaste jobb, alla miljöproblem till trots. Media hakar på nu och det tåget kan jag inte strunta i utan måste kliva på.

söndag 28 oktober 2012

Förtroende

Jag pratar med en mamma som jag just lärt känna. Jag berättar om boken och om att jag haft en förlossningsdepression. Denna mamma som jag uppfattar som en så stark, härlig människa, full av liv, hon säger plötsligt i tyst tonläge att "det har hon också haft". Att hon har försökt sluta äta antidepressiv medicin men att hon inte kan vara utan den. Att hon är så ledsen för att hon måste äta medicin. Jag berättar att jag också försökt sluta, men att det inte går. Att jag blir så arg och ledsen utan. "Jag också", säger hon. Vi är så många. Det slår mig gång på gång. Mamman viskar sedan i förtroende att "hon aldrig träffat någon tidigare" som hon vet äter antidepressiv medicin och hon måste bara få fråga vilken sort jag äter. Så många och ändå så ensamma. Hur kan det vara så? Det får i alla fall inte fortsätta vara dolt, det är det viktigaste.

torsdag 25 oktober 2012

TV 4

Via Lotten och "Läkande föräldrar" kommer jag antagligen vara med i TV 4 nyhetsmorgon när min bok kommer ut. Lotten har blivit kontaktad och de vill att vi deltar då. Mannen och jag har tidigare skojat om att jag hamnar i Efter 10, och ja, tänk om det faktiskt blir så. "Att ge sjukdomen ett ansikte". Är det det jag ska göra nu? Jag borde nog beställa tid för klippning i alla fall.

tisdag 23 oktober 2012

Expressen

Så blev man då intervjuad av Expressen. Journalisten hade hittat mig genom den här sidan och ska skriva med anledning av mordet i artikeln. Jag poängterade att det är stor skillnad mellan psykos och depression och det visste han mycket väl! Jag har läst citaten och det verkar bra. Hemsk anledning bara att bli "hittad". Hela fallet är djupt tragiskt och jag kan inte låta bli att undra om kvinnan bor på ett ställe med dålig kunskap om och/eller knappa resurser kring hanteringen av psykisk ohälsa..

lördag 20 oktober 2012

Förlossningen

På väg till Uppsala. På Centralen letar jag efter något att läsa och hittar en tunn liten bok: "Förlossningen" av Måns Wadensjö. Boken är några år gammal. Den handlar om ett nattbiträde på en förlossningsavdelning. Hur man ska vika lakanen och om hierarkin som råder. Så kommer något mycket oväntat: En läkare heter Gabriel. Är det "min" Gabriel? Läkaren som fanns med vid min första förlossning och som jag nämner vid namn i min egen bok? Jag har bett honom om lov att använda hans riktiga namn, mejlade honom på hans nya arbetsplats. Och så finns han med i en annan bok redan. Det kan inte vara en slump? Boken är ganska speciell, språket är ibland lite väl omotiverat målande, men den är helt klart läsvärd.

söndag 14 oktober 2012

Följa upp

Jag försöker rensa och gå igenom alla papper jag haft som underlag till boken. MÄNGDER med papper. Artiklar från internet och mina journaler från förlossningen, psyk och även min mammas journaler. Refuseringar och "tack-för-ditt-manus-papper"från förlag och listan över förlagen jag skickade manus till. Jag tänkte att det var så lång svarstid de angav, många av förlagen. Tre månader, hur skulle jag stå ut med väntan? Men flera av de större förlagen har fortfarande inte svarat. Är det bara etablerade författare som förtjänar ett svar idag? Och vilket slöseri med papper, för de stora förlagen (eller ja, de allra flesta förlag faktiskt) accepterar fortfarande inte manus på e-post. Om de nu inte ens ska läsa manus tycker jag det är ett oerhört slöseri att begära pappersmanus. Att trycka upp 10 ex har kostat ca 1500 kr. Även om någon räkning inte har kommit från tryckeriet trots påtryckningar från min sida. Har alla verkligen så mycket att göra idag? Ja, det är bara att utgå från mig själv.

torsdag 11 oktober 2012

Jahaja

Vad är tanken med en blogg till då? Den blir ju inte anonym, den heller. Men här ska inte bilder på mina barn och mitt liv ligga. Jag vill kunna lägga in länkar till fakta jag hittar, samla ihop kunskap. När jag skrev hittade jag en massa material, däremot inte lika mycket som jag trodde det skulle finnas. Det första jag läste var om Tina. Och jag frågade journalisten om jag fick formulera om texten och använda, men fick ett vänligt men bestämt nej. "Snåljåp" tänkte jag, men idag förstår jag att det hade varit olämpligt.

lördag 6 oktober 2012

Ny blogg..

För drygt 6 år sedan föddes mitt första barn med kejsarsnitt efter 79 timmars smärtsamt värkarbete. Jag har varit deprimerad tidigare i livet och nu slog det till igen. Jag fick en förlossningsdepression. Om det här har jag skrivit en bok som kommer ut nu i höst.