Egentid?

Vi har ju skaffat oss en liten hund. Det är en italiensk vinthund, Lina, en underbar liten tjej. Hon är 8 år och har bott hos en uppfödare. Haft fyra kullar..
Idag var vi på en lite längre upptäcktsfärd. Jag "hittade" en skog! Underbart, för det är det enda jag saknar här på Öland.

Efter en timmes promenad med hunden kommer jag hem, så säger 6-åringen: 
"Mamma, var har du varit?!! Jag trodde du blivit mördad av en mördare!" 

Tecken på att jag är hemma FÖR mycket?

Unnar ni er egentid med gott samvete eller har ni svårt för det? Det har jag.

Här är Lina:

Föreläsa

Jag mejlade häromdagen om att föreläsa i lokala föräldragrupper, men har inte ens fått något svar.  Jag tänkte i detta fall göra det gratis här om någon nappar.

Här en är kvinna som verkar erbjuda sig att coacha vid förlossningsdepression. Som erbjuder sig att föreläsa ur ett patientperspektiv. Bra, bra, men.. Problemet är nog att det finns så lite pengar över inom sjukvården, jag har svårt att se att t.e.x BVC skulle anlita en "föreläsare"... Tyvärr.

Lotten Grape bor i Örebro och har haft coaching med bland annat denna inriktning i några år nu. Lotten känner jag via Läkande Föräldrar som hon startade och som har flera slutna Facebook-grupper för kvinnor med förlossningsdepression.

Personligen är jag inte så säker på att coaching är lämpligt vid förlossningsdepression.
Coaching kräver ett samspel, att man är en aktiv part. Det orkar man inte vid depression. Risken är att man känner sig ännu mer misslyckad.

Artikel

Läste en artikel om Denise som drabbades. Synd bara att det står att 3-5 procent drabbas. Man känner sig ju udda som det är, och att underdriva siffrorna är ju inte bra. Kanske har den där läkaren sagt det, men läkare är inte alltid experter, inte ens på sitt eget område.. tyvärr. Har jag lärt av egen sur erfarenhet.