Brev till våra
Landstingspolitiker
Förlossningsdepression drabbar ca 15 procent av alla nyblivna
föräldrar, det är vanligast att kvinnan drabbas.
Av alla barn som föddes i Sverige 2013 är det ungefär 5800 barn
som har en förälder som insjuknar. Förlossningsdepression är en depression som
ofta har inslag av ångest och det drabbar en hel familj. Det är inte ovanligt
att även partnern drabbas av depression om mamman mår dåligt.
Framförallt drabbar det ett nyfött barn och möjligheten för barn
och förälder att knyta an till varandra. Man vet idag att tillfrisknande efter
det att barnet är 6 månader påverkar barnet negativt.
Vi är ett antal kvinnor som fungerar som stöd på
Facebook-gruppen Läkande föräldrar. Gruppen startades för ett par år sedan och här
diskuteras stort och smått om hur man mår och hur man upplever relationen till
sitt barn. Det är mycket frågor om mediciner, om hur man vågar skaffa fler
barn, hur man orkar och vågar vara ensam med sin bebis en hel dag när partnern
är på jobbet. Många mår mycket, mycket dåligt. Det finns en del tankar om
självmord, vid några tillfällen har polis fått kopplas in.
Ofta känner vi oss hjälplösa i situationen, geografiskt långt
ifrån varandra och utan psykiatrisk kompetens.
Vi vill med detta brev visa på behovet av resurser. Idag går
nästan alla på föräldrautbildning och mödravården och där omhuldas man och
vaggas in i någon sorts förställning om att det är förlossningen som är
finalen. Men det är då det nya livet börjar och efter några få dagar på BB
släpps man i ut i kylan, i ensamheten. Efteråt läggs inte speciellt mycket tid
på hur mamman mår, då är det nästan uteslutande barnet som är i fokus.
Men utan en mamma/förälder som mår bra mår får inte heller
barnet en bra start i livet, oavsett fina tillväxtkurvor och vaccinationer.
En del resurser skulle kunna omfördelas från
föräldrautbildningarna till att omfatta omvårdnad om mamman och partnern efter
förlossningen.
Behövs stöd för familjen, avlastning, kanske parterapi? Inte
bara veckorna efter förlossningen utan första året. Säkert beror en hel del
separationer under barnets första år på ett dåligt mående som spär på de
vanliga slitningarna i ett förhållande.
Gruppen Läkande föräldrar på Facebook visar också på behovet att
få interagera med andra som också mår dåligt. Behovet är enormt att få prata av
sig och dela sina funderingar. MEN det skulle behövas psykiatrisk kompetens i
gruppen! Vi tror också att detta skulle vara ett resurseffektivt sätt att
hjälpa fler, och att nå dem som kanske inte orkar söka sig till psykolog.
Ett annat stort problem är att det fortfarande är många som
berättar att de söker hjälp men blir avfärdade. FORTFARANDE finns det alltså
personal inom sjukvården och på barnhälsovården som inte har tillräcklig
kunskap om förlossningsdepression, eller som inte vågar ta i problemet. Som
inte vågar fråga för man vet inte hur svaret ska hanteras. Det finns
alltför många som berättar hur dåligt de mår och får höra från
sjukvården att "detta är något som är övergående", ”det är nog
trötthet, försök att sova när barnet sover”. Detta ser vi som en allvarlig brist i
sjukvården.
Förlag på förbättringar:
-Att ämnet tas upp på föräldrautbildning i större utsträckning.
-Att
informationen läggs relativt sent i de enskilda samtalen med barnmorskan.
Att vara väl förberedd på att man kan må dåligt ökar
sannolikheten att man söker hjälp, och om man drabbas känns det inte lika
mycket som ett nederlag.
-Ett ökat samarbete mellan primärvård och BVC kring dess patienter.
-Avsätta
pengar för utbildning av barnmorskor som ofta är de första som träffar nyblivna
mödrar.
Färjestaden
2014-11-28
Lotta
Lindeborg
Med
stöd av
Lotten
Grape
Patricia
Janus
Linda Engeroth
Linda Engeroth