Sidvisningar

fredag 28 november 2014

Brev till våra Landstingspolitiker

Brev till våra Landstingspolitiker

Förlossningsdepression drabbar ca 15 procent av alla nyblivna föräldrar, det är vanligast att kvinnan drabbas.
Av alla barn som föddes i Sverige 2013 är det ungefär 5800 barn som har en förälder som insjuknar. Förlossningsdepression är en depression som ofta har inslag av ångest och det drabbar en hel familj. Det är inte ovanligt att även partnern drabbas av depression om mamman mår dåligt.
Framförallt drabbar det ett nyfött barn och möjligheten för barn och förälder att knyta an till varandra. Man vet idag att tillfrisknande efter det att barnet är 6 månader påverkar barnet negativt.
Vi är ett antal kvinnor som fungerar som stöd på Facebook-gruppen Läkande föräldrar. Gruppen startades för ett par år sedan och här diskuteras stort och smått om hur man mår och hur man upplever relationen till sitt barn. Det är mycket frågor om mediciner, om hur man vågar skaffa fler barn, hur man orkar och vågar vara ensam med sin bebis en hel dag när partnern är på jobbet. Många mår mycket, mycket dåligt. Det finns en del tankar om självmord, vid några tillfällen har polis fått kopplas in.
Ofta känner vi oss hjälplösa i situationen, geografiskt långt ifrån varandra och utan psykiatrisk kompetens.
Vi vill med detta brev visa på behovet av resurser. Idag går nästan alla på föräldrautbildning och mödravården och där omhuldas man och vaggas in i någon sorts förställning om att det är förlossningen som är finalen. Men det är då det nya livet börjar och efter några få dagar på BB släpps man i ut i kylan, i ensamheten. Efteråt läggs inte speciellt mycket tid på hur mamman mår, då är det nästan uteslutande barnet som är i fokus.
Men utan en mamma/förälder som mår bra mår får inte heller barnet en bra start i livet, oavsett fina tillväxtkurvor och vaccinationer.
En del resurser skulle kunna omfördelas från föräldrautbildningarna till att omfatta omvårdnad om mamman och partnern efter förlossningen.
Behövs stöd för familjen, avlastning, kanske parterapi? Inte bara veckorna efter förlossningen utan första året. Säkert beror en hel del separationer under barnets första år på ett dåligt mående som spär på de vanliga slitningarna i ett förhållande.
Gruppen Läkande föräldrar på Facebook visar också på behovet att få interagera med andra som också mår dåligt. Behovet är enormt att få prata av sig och dela sina funderingar. MEN det skulle behövas psykiatrisk kompetens i gruppen! Vi tror också att detta skulle vara ett resurseffektivt sätt att hjälpa fler, och att nå dem som kanske inte orkar söka sig till psykolog.
Ett annat stort problem är att det fortfarande är många som berättar att de söker hjälp men blir avfärdade. FORTFARANDE finns det alltså personal inom sjukvården och på barnhälsovården som inte har tillräcklig kunskap om förlossningsdepression, eller som inte vågar ta i problemet. Som inte vågar fråga för man vet inte hur svaret ska hanteras. Det finns alltför många som berättar hur dåligt de mår och får höra från sjukvården att "detta är något som är övergående", ”det är nog trötthet, försök att sova när barnet sover”. Detta ser vi som en allvarlig brist i sjukvården.

Förlag på förbättringar:
-Att ämnet tas upp på föräldrautbildning i större utsträckning.
-Att informationen läggs relativt sent i de enskilda samtalen med barnmorskan.

Att vara väl förberedd på att man kan må dåligt ökar sannolikheten att man söker hjälp, och om man drabbas känns det inte lika mycket som ett nederlag.

-Ett ökat samarbete mellan primärvård och BVC kring dess patienter.
-Avsätta pengar för utbildning av barnmorskor som ofta är de första som träffar nyblivna mödrar.


Färjestaden 2014-11-28
Lotta Lindeborg
Med stöd av
Lotten Grape
Patricia Janus
Linda Engeroth

lördag 15 november 2014

Visste inte riktigt vem jag var

Johan T Karlsson, Familjen, är med i årets "Så mycket bättre" och jag råkade trilla på den här artikeln om ett av inslagen i dagens program. Han blev deprimerad när han blev pappa. Han är en av de tio procenten pappor som också mår dåligt efter förlossningen.

                               "Jag hade en livskris och visste inte riktigt vem jag var.."


torsdag 13 november 2014

Mr Tourette och jag

Kanske lite off topic, kanske inte. Men jag har just läst en av de böcker som berört mig mest någonsin och jag har läst MYCKET litteratur! Pelle Strandstraks bok "Mr Tourette och jag".

Pelle bor i en liten by i Norge och har problem med tics och tvång, han tror att hans hjärna ska flyga ut ur huvudet och få plan att störta om han inte står på ett visst sätt, om han inte tar av sig skorna och  och placerar skosnörena rakt ut från skorna. Låter det knäppt? Det är inget mot vad det blir.

Samtidigt som Pelle kämpar med tics och tvång måste han hantera en i stort sett helt oförstående omgivning. I skolan, i arbetslivet och samhället i stort. Hans familj kämpar för honom, det gör de, men när han flyttar till Oslo som ung vuxen går det käpprätt utför.  Hela tillvaron styrs tillslut av ett ständigt pågående ritualiserande som tillslut tvingar Pelle ut i bostadslöshet och i viss mån missbruk. Tills han en dag hör en professor på radio som pratar om Tourettes syndrom, samma diagnos som en psykiatriker i Trondheim många år tidigare sagt till Pelles pappa, att "det har vi inte här".
Kanske finns det ändå hopp?

Underbar bok! Otroligt underhållande men samtidigt otroligt allvarlig. Och spännande -kommer han få hjälp?

Se även föreläsning här.

onsdag 5 november 2014

Men leder det någon vart egentligen??

"Men leder det någon vart egentligen??"
Frågan ställdes av en kollega om gruppen på Facebook där jag är med och stöttar: Läkande föräldrar. Alla dessa mammor som mår dåligt och som skriver av sig, ältar. Vi försöker stötta så gott det går, vi som mår bra, eller bra för stunden. Men ingenting händer egentligen. "Kontakta landstingspolitikerna", sa kollegan. Försök påverka så! Ni borde ha med en psykolog i gruppen."
Ibland kan behöva få input från någon utifrån.
Så nu har vi bett om lov att få använda "snuttar" av vad som sagts på sidan, naturligtvis kommer inga namn att nämnas. Men visa på det oerhört stora behovet som finns av stöd och hjälp.
Kanske kan detta vara ett steg på vägen?

lördag 1 november 2014

Är det svårare att föda om man är kort?

En högst ovetenskaplig, på intet sett belagd spekulation jag har är att det är fler korta kvinnor som får problem med att föda barn. I detta utgår jag ju först och främst från mig själv, de upplevelser jag bär med mig, men jag har vänner som haft problem och jag har läst ibland när det gått snett att kvinnan ifråga varit kort, t.ex i detta fall.
Vad är kort då? Och vad är en komplicerad förlossning? Jag är 1,58 och hade värkar i 79 timmar. Berätta gärna om era erfarenheter. Är det en konstig tanke?