Sidvisningar

tisdag 11 juni 2013

Skriva mer!!

Just nu funderar jag på hur man ska kunna få tid och råd att skriva mer. Jag har redan börjat bok nummer två. Enskild firma? Stipendium? Äta havregrynsgröt resten av året? Jag fick en klapp på magen och frågan igår om jag var gravid, så vid närmare eftertanke vore kanske lösning nummer tre bra?

lördag 8 juni 2013

Ensam

När min flicka var nyfödd var jag rädd för att vara ensam med henne. Och ändå var jag det hela tiden kändes det som. Min man är egenföretagare, hade då bara en anställd, och hade inte möjlighet att vara hemma ens sina 10 pappa-dagar efter att hon föddes.

Idag har jag två barn och jag sitter och skriver medan de leker med två kompisar ute i TV-rummet..

Till er som känner att ni inte vågar vara ensamma, att detta kommer ni aldrig klara, ni kommer gå under av ångesten och oron, sorgen över att inte kunna känns det ni vill känna och det man SKA känna -DET KAN BLI BÄTTRE! Till och med helt bra!

Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den här dagen, när jag faktiskt kan njuta av att skrota runt hemma med ungarna. Visst är det jobbigt. Alltid någon som ropar mamma, de bråkar och någon slår sig (blir slagen av syskonet..). Men solen skiner idag.
Det har tagit tid, men idag är jag där. Ärligt!

fredag 7 juni 2013

Repris

Idag var det repris på intervjun i Efter 10 med Malou von Siewers om förlossningsdepressionen och min bok. Konstigt att se sig själv igen. Nöjd själv med min insats, ja, det vågar jag säga utan att känna mig stöddig. Ångrar egentligen bara att jag säger "lyckopiller". Det är inte något bra uttryck.

onsdag 5 juni 2013

Grattis!!

Vart tog tiden vägen egentligen? Min dotter fyller 7 år idag. Jag minns det som igår när hon föddes, hur första dagen var. Hon sov sin första dag i livet, låg och viftade med händerna i luften, som hon måste gjort i magen, det "krafsade" i ljumskarna sista tiden.. En skojig novellfilm på TV om en kvinna som blev kär i tvättmaskinen nere i tvättstugan i hyreshuset. Jag skrattade och glömde för ett ögonblick rädslan som redan fladdrade i bröstet.

Idag älskar jag min dotter. Då var hon en främmande fågel med ögon som jag inte kände, en liten, riktig människa som plötsligt var MITT ansvar. Mitt liv var slut, jag var mamma nu! Jag, som inte ens kunde ta mig ur sängen för att ta mig till toaletten, jag hade detta enorma ansvar vilande på mig och ångesten rev och slet redan i själen.

Grattis älskling!