Sidvisningar

måndag 30 december 2013

Bryta tystnaden kring känslokaoset

Mer i Linda Starks artikelserie om förlossningsdepression, om ny bok som kom i oktober 2013 "Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?" Det sprider sig, böckerna om förlossningsdepression, något jag misstänkte när jag skrev min bok: Vem skulle hinna först av oss som saknade litteraturen och kände att de själva ville skriva?

Personligen gillar jag inte boktitlar med svordomar, men tipsar ändå...


söndag 15 december 2013

Kronisk depression?

Jag har av psyk blivit hänvisad till vårdcentralen för att få nytt recept på den medicin jag äter, Paroxetin.
Hade urinvägsinfektion för någon vecka sedan och passade på att fråga läkaren jag träffade då om han kunde skriva ut medicinen.
Inga problem. Men han frågade hur länge jag ätit medicinen. Jag sa som det var att det är 4 år nu, och att jag försökt sluta två-tre gånger, men att det inte går, att jag märker så stor skillnad, trots att jag försöker fasa ut den långsamt.
Han såg lite fundersam ut. Sen sa ha något i stil med att "det kan hända att du behöver fortsätta med medicinen."
Jag bad honom förtydliga.
Och det han menade var att en del blir friska av en period med medicinering. Andra behöver alltid fortsätta. Att om man som jag, försökt sluta ett flertal gånger, så visar detta att man har en kronisk störning av halterna serotonin.
Jaha, där ser man. Den här allmänläkaren upplyser mig om något jag aldrig hört talas om innan. Även om jag fått höra att "en del fortsätter äta SSRI hela livet." Men det kunde varit värre, naturligtvis. Men intressant hur kroppen fungerar, eller inte fungerar kanske man ska säga.
En annan sak -kan man bli deprimerad om man äter SSRI? Eller är man immun mot nya depressioner då?

torsdag 12 december 2013

Insamlingsbössa för Musikhjälpen

Har fått en digital insamlingsbössa för Musikhjälpens insamling "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet". Skriv in ditt mobilnummer och skänk valfritt belopp!!
Klicka här!!

Stenhjärtat

Har just läst ut Katarina Wennstams bok "Stenhjärtat" om lilla Gloria, 6 månader som kommer in på lasarettet hjärnskadad, troligtvis skakad av någon. Det handlar om Shaken baby syndrome.
På ett ställe i boken finns en episod från BVC och barnmorskan Ann-Britt Holms arbete. Nu handlar det om en helt annan familj, om en blek mamma med skuggor under ögonen som är där med sin lilla pojke på kontroll.
En fin beskrivning i all enkelhet om hur det borde gå till gällande omsorgen av den nyblivna mamman.

"Ann-Britt skulle nästan vilja sätta sig närmare och fatta kvinnans båda händer, för att få henne att verkligen lyssna, men låter bli. Hon har fullt upp med pojken som halvstår i sin mammas knä och gör sitt bästa för att klättra upp på hennes axlar genom att dra henne i det tunna, fina håret i tinningarna. Mamman försöker bända upp pojkens fingrar för att han ska släppa taget om hennes hår.
"Din pojke mår jättebra. Han växer som han ska, du kan vara helt lugn med att han har det bra." Mamman nickar häftigt. Ann-Britt Holm ser vad som ligger under den vinterbleka huden på den utmattade kvinnan. Hon vet att om hon ställer frågan så måste hon vara beredd på svaret. Hon vet att chansen, eller snarare risken, är stor att ingen har tagit sig tid att ställa den fråga hon är på väg att rikta till den här mamman.
Så enkel, men samtidigt så svår att hantera.
Hon böjer sig fram och tar tag i mammans fria hand. "Men hur mår du, undrar jag?"

söndag 8 december 2013

Gästbloggar!!

Idag gästbloggar jag på Debutantbloggen!!
Läs inlägget HÄR (å dela gärna på Facebook där!).
Annars är detta texten (du kan dela här med, dvs):

Faktiskt har det snart gått ett helt år sedan min debutbok, En mekanisk mamma -drabbad av förlossningsdepression, gavs ut. Ibland går tiden långsamt, men det här året har gått fort. Jag har fått fin respons, främst i form av e-post från kvinnor som läst boken och som vill tacka för att jag delar med mig. Det är kvinnor som har eller har haft förlossningsdepression eller andra anknytningsbesvär.
Det känns konstigt att säga att jag är glad för deras brev. Anledningen till att de skriver är att de ofta mår väldigt dåligt och känner sig ensamma. Det är som att ”gilla” något på Facebook som egentligen handlar om något hemskt, men som man gillar för att det kommer fram ur dunklet.
Det finns så många kvinnor ute i landet som mår som jag gjorde när jag var sjuk. Nu i denna stund känner många att deras liv har förlorat sin mening och att ansvaret de fått är för mycket att bära. Att de inte kan älska sin bebis, att de aldrig kommer att kunna göra det. En del tänker att deras familj skulle få det bättre utan dem.
Boken fanns i mig. Den var lätt att skriva för tankarna ville nå ut. Det var ett sätt att bearbeta, trots att jag nog tyckte jag var frisk redan. Att skriva gav mig ytterligare styrka. Jag kom ytterligare en bit på väg. Trots mörkret fanns det en glädje i skrivandet. Erfarenheten vändes till något positivt för mig själv och för de som kan få tröst och stöd i att läsa att de är långt ifrån ensamma och att det kan bli bättre, till och med bra. Att känslorna som de inte har kan komma och att kaoset inom dem kan ordna upp sig. Att man kan bli en hel människa igen, kanske till och med en bättre, starkare människa.
Hur får man tid att skriva med två små barn som kräver uppmärksamhet?
Jag skrev lite då och då. Texterna formulerade jag i huvudet allteftersom de dök upp, utan inbördes kronologisk ordning, och sedan skrev jag snabbt ner dem när tillfälle gavs. Allt är sant, jag har inte skarvat för att göra berättelsen mer intressant eller spektakulär. Jag ville vara sann mot mig själv och mot de som skulle komma att läsa boken. Vad min dotter kommer att tycka funderar jag fortfarande över. Hon kan redan läsa lite och den dagen kommer förr eller senare, men det visste jag redan från början.
Men det var så det var.
Förlossningsdepression har väldigt lite med bebisen att göra, det handlar om att du som vuxen människa ställs inför en stor förändring i livet, man skulle kunna kalla det ett trauma. För visst kan det vara en traumatisk upplevelse, förlossningen och tiden efteråt. Så bunden som man är. Jag upplevde att jag knappt hade tid att tänka ifred. Det är en sorg i att lämna det gamla bakom sig. Och man måste vara sann mot sig själv. Det är inte farligt att våga erkänna sina svagheter. Det har jag lärt mig och kanske kan jag lära min dotter detta när hon till slut läser boken som är skriven till henne:
Till Signe.

fredag 6 december 2013

Stöd Musikhjälpen 2013




Stöd musikhjälpen i år! Temat är "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet". Gå in på denna länk och läs mer.
Köp min bok och 50 kr per bok går till Musikhjälpen. Om du beställer boken direkt från mig kostar den 220 kr inkl frakt. Annars får du visa kvitto eller dylikt från internetbokhandeln, t.ex. Bokus.

onsdag 4 december 2013

pappa mamma barn

Jag läser mycket, har alltid läst mycket. Men inte dikter. "Det är ingenting för mig".
Men jag beställer Jonas Rasmussens diktsamling pappa mamma barn. Och jag blir inte besviken, däremot positivt överraskad.
Jag beställer den direkt i från författaren och hans hälsning innehåller meningen "Hoppas att du/ni inte känner igen er alltför mycket".
Han vet om min bakgrund.

Vanmakt och vanvett
En korsande tanke av stål
glänsande polerad
från nacke till panna
från tinning till tinning
Och korset den bildar:
det röda krysset på kartan
som säger "du är här"
Större än så, mindre än så
är inte nuet

Boken är förutom rena dikter uppbyggd av ett antal påståenden i negationer och alla som någonsin fyllt i ett sånt där "Är du deprimerad-formulär" känner igen en del av strukturen, påståenden man ska skatta hur man själv känner utifrån en skala.
Och det är en krypande obehagskänsla att läsa dessa påståenden veta att man kan svara "nej". Att så kan man känna. Och att så har jag känt.

"Jag har aldrig tänkt att mitt liv mist sin mening sedan jag blev förälder
Jag har aldrig tänkt, när jag har pratat med andra föräldrar, att de måste ha lyckats förtränga hur det är att vara småbarnsförälder
Jag har aldrig ryst av det där "Ja, det är jättejobbigt, men gud va härliga dom är också, ungarna"
Jag har aldrig mått fysiskt illa andra färäldrars sätt att säga att de förstår precis
Jag har aldrig tänkt att det att bli förälder skulle kunna liknas vid ett trauma"

Tyvärr känner jag igen mig i mycket.

måndag 2 december 2013

Pappadepressioner är också vanligt

Man vet att ungefär 6-10 procent av alla pappor får en förlossningsdepression (jag gissar att detta gäller partnern i förhållandet, om man nu är ett samkönat par.) - en del siffror talat för att det är en ännu större andel. Det är inte hormonellt betingat på samma sätt som när kvinnan drabbas, men att bli förälder är en av de största omställningarna i livet man är med om.
Men det är inte många pappor som vill prata om det, där är det i stort sett knäpp tyst. Kanske vill man inte "erkänna", varken för sig själv eller andra. Att depressionen skulle vara ett tecken på svaghet?
Jonas Rasmussen bor i Lund och han berättar i alla fall. Här är reportaget om honom i dagens Sydsvenskan.
"– Det är en livsomvälvande händelse att bli förälder. Ingenting är sig längre likt. Och det är inte alltid det känns positivt. Varför skulle inte papporna känna av denna förändring?"