Gästbloggar!!

Idag gästbloggar jag på Debutantbloggen!!
Läs inlägget HÄR (å dela gärna på Facebook där!).
Annars är detta texten (du kan dela här med, dvs):

Faktiskt har det snart gått ett helt år sedan min debutbok, En mekanisk mamma -drabbad av förlossningsdepression, gavs ut. Ibland går tiden långsamt, men det här året har gått fort. Jag har fått fin respons, främst i form av e-post från kvinnor som läst boken och som vill tacka för att jag delar med mig. Det är kvinnor som har eller har haft förlossningsdepression eller andra anknytningsbesvär.
Det känns konstigt att säga att jag är glad för deras brev. Anledningen till att de skriver är att de ofta mår väldigt dåligt och känner sig ensamma. Det är som att ”gilla” något på Facebook som egentligen handlar om något hemskt, men som man gillar för att det kommer fram ur dunklet.

Det finns så många kvinnor ute i landet som mår som jag gjorde när jag var sjuk. Nu i denna stund känner många att deras liv har förlorat sin mening och att ansvaret de fått är för mycket att bära. Att de inte kan älska sin bebis, att de aldrig kommer att kunna göra det. En del tänker att deras familj skulle få det bättre utan dem.
Boken fanns i mig. Den var lätt att skriva för tankarna ville nå ut. Det var ett sätt att bearbeta, trots att jag nog tyckte jag var frisk redan. Att skriva gav mig ytterligare styrka. Jag kom ytterligare en bit på väg. Trots mörkret fanns det en glädje i skrivandet. Erfarenheten vändes till något positivt för mig själv och för de som kan få tröst och stöd i att läsa att de är långt ifrån ensamma och att det kan bli bättre, till och med bra. Att känslorna som de inte har kan komma och att kaoset inom dem kan ordna upp sig. Att man kan bli en hel människa igen, kanske till och med en bättre, starkare människa.

Hur får man tid att skriva med två små barn som kräver uppmärksamhet?
Jag skrev lite då och då. Texterna formulerade jag i huvudet allteftersom de dök upp, utan inbördes kronologisk ordning, och sedan skrev jag snabbt ner dem när tillfälle gavs. Allt är sant, jag har inte skarvat för att göra berättelsen mer intressant eller spektakulär. Jag ville vara sann mot mig själv och mot de som skulle komma att läsa boken. Vad min dotter kommer att tycka funderar jag fortfarande över. Hon kan redan läsa lite och den dagen kommer förr eller senare, men det visste jag redan från början.
Men det var så det var.

Förlossningsdepression har väldigt lite med bebisen att göra, det handlar om att du som vuxen människa ställs inför en stor förändring i livet, man skulle kunna kalla det ett trauma. För visst kan det vara en traumatisk upplevelse, förlossningen och tiden efteråt. Så bunden som man är. Jag upplevde att jag knappt hade tid att tänka ifred. Det är en sorg i att lämna det gamla bakom sig. Och man måste vara sann mot sig själv. Det är inte farligt att våga erkänna sina svagheter. Det har jag lärt mig och kanske kan jag lära min dotter detta när hon till slut läser boken som är skriven till henne:
Till Signe.