Sidvisningar

lördag 31 augusti 2013

Att våga belasta

Det som gång på gång slår mig när jag hör andras berättelser om att vara nybliven mamma så är det detta gemensamma att speciellt om man mår dåligt har man svårt att släppa kontrollen över barnet.
För lika instängd och ofrivilligt bunden genom t.ex amningen som man känner sig, lika ovilligt lämnar man över ansvar. Inte ens maken duger. (Nu talar jag utifrån erfarenheterna av heterosexuell par, för det är när det varit mamma och pappa som jag snappat upp detta, vet inte hur det ser ut i andra förhållanden gällande det här.) Istället för att dela ansvaret och be att få tid för sig själv, eller att ta sig tid, är många benägna att ta allt slit själv.
Till viss del tror jag det är så med kvinnor överlag, vi tycker nog generellt att vi har bättre kontroll på bebisar och deras behov, och med risk för att bli missförstådd, visst ligger det väl något i det, för det är ju t.ex svårare för den som inte ammar att märka om det är dags att amma?
Men när det gäller mammor som inte mår bra och som har ont om ork, tålamod och som är ledsna, varför väljer de att istället knyta barnet allt hårdare till sig, göra bebisen beroende av sig själva som den som nattar, matar och tröstar?
Jag har gjort så här. Speciellt det första året. I känslan av att min man inte skulle stå ut med att ha hand om bebisen själv har jag tagit väldigt mycket ansvar och det är självförvållat. Jag har tagit nätterna, i stort sett alla, betydligt längre än vad som egentligen varit rimligt och det har varit min man som sagt ifrån de gånger vi delat.
Att själv tycka situationen är oerhört jobbig med ensamheten och belastningen som man kan uppleva tillsammans med sin bebis innebär ju inte automatiskt att ens partner skulle tycka samma sak?
Men jag har inte velat "belasta" för mycket. Vilket resulterat i att jag i många år egentligen aldrig var hemifrån själv utom när det gäller att handla eller klippa mig.

Kommer ihåg ett tillfälle när psykologen på BVC frågade om jag aldrig "smet iväg"?
"Om du ändå är och handlar, frågade hon, "händer det aldrig att du tar en runda i någon annan affär när du ändå är iväg?"
Nej aldrig.
Hon log. "Du kan väl prova!?"

Kanske kan du som läser detta våga mer än vad jag gjorde? Jag hoppas det. Jag tror det är ett steg på vägen att bli frisk.


lördag 24 augusti 2013

Spädbarn som dödats

Nu har det antagligen hänt igen. En mamma som tagit livet av sitt spädbarn. Och nu är det på "hemmaplan" -i Oskarshamn. Lika fruktansvärt som ovanligt. Det var några fall i Sverige för drygt ett år sedan också, då var det bland annat en kvinnlig läkare som knivskar sitt barn och sedan försökte ta livet av sig.

Faktum är att ungefär 1 av 1000 kvinnor drabbas av en förlossningsspykos, för det är antagligen det som även den aktuella händelsen bottnar i. Vid en depresssion tar man inte livet av sitt barn. Det är vanligt med katastroftankar och fantasier om att skada barnet, men man gör det inte. Vid en psykos däremot är man tillfälligt psykiskt störd, med en snedvriden verklighetsuppfattning.
En tragisk händelse för alla inblandade, inte minst för mamman själv. Tänk er det samvete man måste ha när man blir frisk från sin sjukdom och "vaknar upp" till verkligheten igen? Och hur överlever ett förhållande detta? Det gör det sannolikt inte.

Tragedi. Ännu mera tragiskt är det om det är bristen på resurser inom psykvården som låtit sjukdomen blomma ut. Jag vet att det kan gå snabbt när det gäller psykoser, men även att det är stor brist på personal och resurser, speciellt nu på sommaren när allt går på sparlåga.

I Kalmar läns landsting har det under sommaren rapporterats om psykvården och de många briserna där.
Det är några år sedan jag var i kontakt med psyk, men jag känner inte igen mig i det som skrivits nu. Jag har alltid blivit oerhört väl bemött, speciellt av de psykologer som är anslutna till BVC, men kanske är situationen annorlunda för dem, här handlar det om spädbarn som kan fara illa, inte en ensam vuxen som mår dåligt. Sjukhusledningen är dock inte samma som när jag behövde hjälp. Hur ledningen i en organisation genomsyrar arbetet vet vi alla. En dålig ledning = dåliga förutsättningar för att göra sitt jobb bra.


fredag 23 augusti 2013

Konsekvenser av att dö

Det har kommit ytterligare en bok om att må dåligt efter förlossningen, delvis självbiografiska "Konsekvenser av att dö" av Rose Marie Bouw. Ska genast ta och skaffa den, recension kommer här lovar jag!! Den 15 augusti släpptes boken så den är rykande färsk!
Artikel om Rose Marie och boken hittar du här.

lördag 17 augusti 2013

Är du redo att bli förälder?



Test 1:
Kvinnor: För att förbereda dig för moderskapet – ta på dig en morgonrock och knyt fast en säck bönor på magen. Låt den sitta kvar i nio månader. Efter nio månader tar du ut tio procent av bönorna.
Män: För att förbereda dig för faderskapet – gå till apoteket, töm innehållet i din plånbok på disken och uppmana personen i kassan att ta för sig. Fortsätt sedan till stormarknaden och ordna så att din lön kan betalas ut direkt till dess huvudkontor.
Test 2:Ta reda på hur nätterna kommer att bli. Mellan fem och tio på kvällen går du runt i vardagsrummet med en blöt påse som väger mellan fyra och sex kilo. Klockan tio lägger du ner påsen, ställer klockan och går runt i vardagsrummet med påsen till klockan ett. Ställ klockan på tre. Eftersom du inte kan somna om går du upp klockan två och tar något att dricka. Gå och lägg dig 02.45. Gå upp när väckarklockan ringer klockan tre. Gå omkring och sjung i mörkret fram till klockan fyra på morgonen. Ställ klockan på 05.00. Gå upp. Laga frukost. Håll på med detta i fem år. Och se glad ut.
Test 3:Gröp ur en melon och gör ett litet hål i sidan på den, ungefär en golfbolls storlek. Häng sedan melonen i ett snöre, fäst i taket och låt den svänga från sida till sida. Ta en sked uppblötta frukostflingor och försök sedan mata den svängande melonen samtidigt som du låtsas vara ett flygplan. Fortsätt tills hälften av flingorna är slut. Tippa ner resten i knät. Nu är du redo att mata en ettåring. Som förberedelse för lite större barn smetar du kaviar i soffan och sylt på gardinerna. Göm en fiskpinne bakom stereon och låt den ligga där ett par månader.
Test 4:Att klä på småbarn är inte så lätt som det kan verka. Börja med att köpa en bläckfisk och en nätkasse. Försök lägga ner bläckfisken i nätkassen så att inga av armarna sticker ut. Tillåten tid för detta: hela morgonen.
Test 5:
Glöm sportbilen och köp en Volvo. Och tro inte att du kan ställa den fläckfri och glänsande på garageuppfarten. Familjebilar ser helt enkelt inte ut så. Köp en chokladglass och lägg den i handskfacket. Låt den ligga. Tryck in smågodis i bandspelaren. Smula sönder ett storpack chokladkex i baksätet. Dra en kratta längs bilens båda sidor. Så där. Perfekt!
Test 6:Träna på att gå ut. Vänta utanför toaletten i en halvtimme. Gå ut genom ytterdörren. Gå in igen. Gå ut. Gå in igen. Gå ut och ta några steg på trädgårdsgången. Gå tillbaka. Gå nerför gången igen. Gå mycket, mycket långsamt på gatan i fem minuter. Stanna och inspektera noga varje cigarettfimp, tuggummi, smutsigt papper och död insekt längs vägen. Gå samma väg tillbaka. Skrik att du inte tänker vänta längre tills grannarna kommer ut och stirrar på dig. Nu är du redo att gå ut med ett litet barn.
Test 7:
Åk till stormarknaden med något som äger största möjliga likhet med ett förskolebarn – varför inte en fullvuxen get? Om du tänker skaffa fler än ett barn tar du med dig flera getter. Ordna din veckoinköp utan att förlora getterna ur sikte. Betala för allt som getterna äter eller förstör.
Test 8:
Lär dig namnen på alla figurerna i Teletubbies eller Power Rangers. När du upptäcker att du står i duschen och nynnar på signatur- melodin till Björnes magasin har du kvalificerat dig för att bli förälder.
Test 9:Ett mycket gott råd är att upprepa allting du säger minst fem gånger.
Test 10:
Innan du slutligen bestämmer dig för att skaffa barn ska du söka upp ett par som redan är föräldrar och kritisera deras uppfostrings- metoder och brist på tålamod, och för att de låter sina barn löpa amok. Ge dem goda råd om hur barnens sovvanor, potträning, bordsskick och beteende i stort kan förbättras. Passa på att riktigt njuta – för sista gången i ditt liv sitter du inne med alla svaren
källa: okänd (Knyckt från http://vaniljlatte.wordpress.com)

fredag 16 augusti 2013

En skälvning - om manlig förlossningsdepression

En skälvning

Läste lite igen om manlig förlossningsdepression och hittade en länk till en film-trailer, en kortfilm från 2012 om en mans upplevelse av att bli pappa. Någon som sett filmen??
Text från internet: 
Filmen handlar om en man i 30-årsåldern som inte riktigt kan hantera den situation som många förknippar med lycka – att få barn. Upprinnelsen till filmen finns att finna i Jonas eget liv.
– För ett tag sen var det många i min bekantskapskrets som fick barn. Jag har själv alltid velat ha barn, men började tänka på hur mycket jobb det är och vad händer om man inte gillar barnet. Utifrån den rädslan ville jag göra den här filmen, säger han.
– Jag gjorde research på en del pappaforum och hittade människor som skriver om att de upplevt just det här, men att man inte gärna pratar om det.
Han menar att det är ett ämne som inte många pratar om, men någon avsikt att väcka debatt har han inte.
– Så långt vill jag inte gå, men jag tycker att det är ett ämne som inte uppmärksammats så mycket. Min film ger ingen fullständig bild av ämnet, den handlar om en människa och en situation.


Surrogatmödraskap

Just nu funderar jag mycket på det här med surrogartmödrar.
Har hört att i Indien har det just blivit otillåtet. Jag trodde inte det var riktigt rumsrent tidigare heller, svårt att få alla papper, och att många av de "producerade" barnen hamnar på barnhem av olika anledningar.
Lagstiftningen borde ändras tycker jag, så att surrogatmödrar blir tillåtet här på hemmaplan. Att barnlösa (canceropererade, homosexuella..) får möjligheten att utan resor kors och tvärs över jorden bli föräldrar. Kanske kunde de där pengarna (bortåt 300 000 kr) komma till nytta för fattiga länder ändå, utan att pengarna går till resor och dyra kliniker. Och utan att en kvinna behöver vistas ifrån sin familj tills barnet är fött och som riskerar att bli utan pengar om hon inte "levererar". Och vad händer om barnet är missbildat? Då vill kanske ingen ha det =barnhem?

Hur känns det för kvinnan som får lämna barnet ifrån sig? Här finns en blogg om en svensk kvinna som just nu väntar barn till någon annan.

lördag 10 augusti 2013

Dröja sig kvar

Jag går med min 7-åring på väg mot hennes första konsert, Erik Saade som spelar på Stortorget i Kalmar. Det är verkligen sommar i luften fortfarande, men en gnutta vemod har redan infunnit sig.
Ja, sommaren ÄR kort.
Men livet med min dotter pågår, livet med de två barn jag fått och som det för varje dag känns mer och mer "på riktigt" - som att det är detta liv jag alltid haft.
Men att jag fortfarande ens tvekar? Gör alla mammor det, tänker på hur det var innan? Är det "normalt" eller är det jag som fortfarande dröjer kvar i en verklighet som inte längre finns för mig?

söndag 4 augusti 2013

Efterlysning -har du haft en förlossningsdepression?

Hittar ett inlägg från en journalist på SVT som vill intervjua en mamma från Uppsala län som har/ har haft en förlossningsdepression.
Jag lägger ut en förfrågan både på min Facebook-sida "En mekanisk mamma" och på sidorna Läkande föräldrar på Facebook. Nu några dagar senare har ännu ingen nappat.

Finns det ingen matchning, eller vill man inte berätta? Att det skulle saknas kvinnor i Uppsala är osannolikt, kanske har ingen av dem läst efterlysningen, men jag gissar ändå att ingen vill träda fram,
Naturligtvis ska man inte göra det om det inte känns bekvämt, självklart inte! Men i dagens media-kåta samhälle, där så många gör så mycket för att synas i alla möjliga och omöjliga sammanhang, vågar man ändå inte tala om detta, att man kanske inte vill ha barnet man fått? Jag vet inte ens i vilken form, man kan kanske vara helt anonym.

Läser du detta och bor i Uppsala och vill hjälpa genom att berätta din historia, eller höra dig för om villkoren? Mejla mig på Lotta.Lindeborg@gmail.com

fredag 2 augusti 2013

Ärlighet varar längst

Underbara Kitty Jutbring! Läser inte bloggen varje dag, men ofta. Hon är underbart ärlig.
Läs det här inlägget t.ex.

torsdag 1 augusti 2013