Nu har det antagligen hänt igen. En mamma som tagit livet av sitt spädbarn. Och nu är det på "hemmaplan" -i Oskarshamn. Lika fruktansvärt som ovanligt. Det var några fall i Sverige för drygt ett år sedan också, då var det bland annat en kvinnlig läkare som knivskar sitt barn och sedan försökte ta livet av sig.
Faktum är att ungefär 1 av 1000 kvinnor drabbas av en förlossningsspykos, för det är antagligen det som även den aktuella händelsen bottnar i. Vid en depresssion tar man inte livet av sitt barn. Det är vanligt med katastroftankar och fantasier om att skada barnet, men man gör det inte. Vid en psykos däremot är man tillfälligt psykiskt störd, med en snedvriden verklighetsuppfattning.
En tragisk händelse för alla inblandade, inte minst för mamman själv. Tänk er det samvete man måste ha när man blir frisk från sin sjukdom och "vaknar upp" till verkligheten igen? Och hur överlever ett förhållande detta? Det gör det sannolikt inte.
Tragedi. Ännu mera tragiskt är det om det är bristen på resurser inom psykvården som låtit sjukdomen blomma ut. Jag vet att det kan gå snabbt när det gäller psykoser, men även att det är stor brist på personal och resurser, speciellt nu på sommaren när allt går på sparlåga.
I Kalmar läns landsting har det under sommaren rapporterats om psykvården och de många briserna där.
Det är några år sedan jag var i kontakt med psyk, men jag känner inte igen mig i det som skrivits nu. Jag har alltid blivit oerhört väl bemött, speciellt av de psykologer som är anslutna till BVC, men kanske är situationen annorlunda för dem, här handlar det om spädbarn som kan fara illa, inte en ensam vuxen som mår dåligt. Sjukhusledningen är dock inte samma som när jag behövde hjälp. Hur ledningen i en organisation genomsyrar arbetet vet vi alla. En dålig ledning = dåliga förutsättningar för att göra sitt jobb bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar