tag:blogger.com,1999:blog-2873122539932681992023-11-15T23:54:35.029-08:00En mekanisk mammaFörlossningsdepressioner drabbar 8-15 procent av alla nyblivna föräldrar, en av dem i statistiken var jag. Du kan köpa min självbiografiska bok för 150 kr inkl frakt direkt från mig.
My book about Postpartum Depression was published in december 2012 and is called "A mechanical mother"
Mein Buch über postnatal Depression wurde im Dezember 2012 veröffentlicht und heißt "Eine mechanische Mutter".
Lotta.Lindeborg@gmail.comLottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.comBlogger253125tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-79408943640272044932018-01-15T11:20:00.003-08:002018-01-15T11:31:43.491-08:00De kommer att drunkna i sin mödrars tårarLäser 2017 års Augustvinnare Johannes Anyurus <a href="https://www.bokus.com/bok/9789113073132/de-kommer-att-drunkna-i-sina-modrars-tarar/" target="_blank">bok</a>. Den är fantastisk. Fantastiskt obehaglig.<br />
<br />
<br />
Ett terrordåd. En av terroristerna, en flicka, skjuter en av de andra i terrorgruppen bestående av tre personer. Hon har som huvuduppgift att filma under dådet, men skjuter och stänger sedan av kameran. Vad som händer sedan vet egentligen ingen riktigt.<br />
<br />
<br />
En författare blir kontaktad av henne en tid senare. Hon sitter på en psykiatrisk anstalt och har skrivit ner en text som han får läsa. <br />
<br />
<br />
För varje möte avslöjar sig mer och mer av den historia som är hennes verklighet. Som en flicka 15 år fram i tiden. Uppvuxen i skuggan av det terrordåd hon nyss deltagit i. Terrordådet som är inledningen till det strikta, islamofobiska Sverige där medborgarna måste bekänna sig som äkta svenskar. De som är muslimer, judar eller oliktänkande mister inte bara sina samhälleliga rättigheter utan också sina mänskliga. <br />
<br />
<br />
Är det bara vaneföreställningar? Under tiden som författaren tar del av hennes berättelse börjar samhället runtomkring honom redan att kallna.<br />
<br /><br />
Snyggt språk, det märks att Anyuru är poet. <br />
Kan det gå så längt? Kanske. Det har hänt förr och världen verkar gång på gång dra för lite lärdom av historien.<br />
<br />
<br />
<br />Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-8724396159311819562017-03-31T05:31:00.003-07:002017-03-31T05:32:12.909-07:00Nedskärningar -fy!!Det handlar mycket om nedskärningar i vården just nu. Förlossningsvården och psykvården. Två "avdelningar" som dessutom många gånger går hand i hand.<br />
<br />
BB stängs i Skellefteå så att föräldrar väntas åka drygt 10 mil för att komma till förlossningen. Fullständigt orimligt och oacceptabelt. Lätta att skriva, men svårt att påverka när politiker vill göra så här. Politiker som sannolikt inte själva har småbarn och är i barnafödande ålder? En vild gissning bara.<br />
<br />
Förlossningsskador. Herregud så många som lider av alla möjliga problem, inkontinens och framfall är bara några exempel. Jag har själv problem och jag har inte ens fött vaginalt, även om jag misstänker att den där sugklockan och försöken att dra ut min son orsakade någon liten skada som ändå gör sig tydligt påmind. (Sonen är rädd att kissa på sig ibland och då säger jag att "alla har kissat på sig, eller kissar på sig ibland, mamma gör också det"..)<br />
<br />
Kvinnor som blir ignorerade av vården. Det gör mig väldigt ARG. Och jag hejar på alla kändisar som tar upp svåra ämnen, de har ju en annan möjlighet att nå ut trots allt. <a href="http://www.expressen.se/noje/hanna-hedlund-berattar-om-operationen/">Hanna Hedlund</a> delade med sig för några dagar sedan, bra!! <br />
<br />
Kropp och psyke hänger ihop. Antalet människor som skulle må så mycket bättre efter förlossningen om man inte prioriterade ner kvinnors hälsa i samband med barnafödande? Här kan man spara ännu mer pengar om man istället tänker långsiktigt.<br />
<br />
<br />Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-84617044721233117402017-03-28T11:14:00.004-07:002017-03-28T11:50:17.535-07:00LaboonFår väl fortsätta i den här bloggen även om jag tänker mig en bok och filmblogg egentligen nu..<br />
<br />
Det finns ju så oändligt många bra böcker jag läst och filmer jag sett! Tänk om jag hade skrivit om alla dem sedan tonåren! Ja ja, Bättre sent än aldrig?<br />
<br />
Just nu läser jag tre böcker samtidigt.<br />
Senast utlästa bok är Laboon av Henrik Tord.<br />
<br />
Om svåra relationer och om lätta. Om sorg och saknad.<br />
I Thailand befinner sig en man på flykt från kriminalitet i Sverige. Hans 11-årige son, som bott i fosterhem under hela sin uppväxt, är på tillfälligt besök. Båda skadade av sitt förflutna på olika sätt, oförmögna att vilja eller kunna nå varandra.<br />
Samtidigt finns familjen med den hett efterlängtade, äskade sonen, också 11 år.<br />
<br />
Så kommer tsunamin och ödet för pojkarna samman då mannen på flykt ser sin chans att försvinna för gott. Men då kan inga vittnen finnas kvar..<br />
<br />
Jag gillar Tords sätt att skriva, att hoppa mellan händelser. Och de lätt övernaturliga, krypande undertonerna är alldeles lagom för att skapa en obehaglig känsla genom boken.<br />
<br />
"Don´t look into the mangrove."Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-53447560089706922422016-09-01T11:24:00.001-07:002016-09-01T11:24:09.981-07:00I betraktarens ögonDet finns ju ett gammalt ordspråk som lyder att "Skönheten ligger i betraktarens ögon". Kanske är uttrycket mer aktuellt än någonsin. Men jag tänker egentligen inte på skönhet, utan här handlar det istället om fulhet.<br />
<br />
Människor som dömer andra människor, andra människors val eller läggning.<br />
<br />
Jag tänker t.ex. på valet att amma länge. För vem är det vackert och för vem är det fult? Vad är det i betraktarens ögon som gör det så avskyvärt att amma ett litet barn? Vissa tycker till och med det är äckligt att amma ett nyfött barn offentligt. Var kommer fulheten ifrån..?<br />
<br />
Sexuell läggning sen, att människor tycker det är så fult med kärlek mellan två vuxna människor bara för att de är av samma kön.<br />
<br />
Jag hörde om barn i lägre skolåldern som hade kallat varandra "bög" som skällsord. Inte är det de själva som kommit på att detta är fult. Fula tankar ger fula uttryck. Och fula uttryck och tankar för vi vidare till våra barn! Det är viktigt att tänka på.<br />
<br />
Fulheten ligger i den vuxna betraktarens ögon. Kanske inte i dina, kanske inte i mina, men i många människor finns fulheten tyvärr där. Och lurar.Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-7454416385937015112016-08-28T02:23:00.002-07:002016-08-28T02:23:41.468-07:00Den livsviktiga anknytningen - och vikten av att inte släppa sina barn för tidigtDök på en superintressant artikel om anknytning och hur viktigt det är att se sina barn och att umgås med dem, att inte släppa kontakten för tidigt och låta kompisar "ersätta" umgänget med familjen. Jag kan inte låta bli att tänka på mobiltelefoner och hur upptagna vi är med dessa och sen blir vi irriterade för att barnen också vill göra så..?<br />
Läs artikeln <a href="http://web.archive.org/web/20100812050019/http://www.abctidning.se/x0406f.html">HÄR</a>.<br />
<br />
<br />
<span style="font-family: Arial;">Gordon Neufelds tips för starkare anknytning</span><br />
<ul>
<li><span style="font-family: Arial;">Vid dagisstart, skolstart mm se till att barnet får en anknytning till en vuxen i personalen. Hjälp barnet genom att själv skapa en anknytning till denna person - genom att du själv hälsar, pratar och ler mot den nya personen blir den andre "godkänd" av dig och det underlättar för barnet. När du lämnar och hämtar är det optimalt om du hälsar på denna person, symboliskt för du över "föräldraansvaret" och tar tillbaka det. Är personen sjuk, kan det med vissa barn vara lämpligt att hålla barnet hemma också.</span></li>
<li><span style="font-family: Arial;">Ge barnet en bild av dig att ha med sig, tex i ett halsband. Ha olika små rutiner som visar att barnet finns i dina tankar.</span></li>
<li><span style="font-family: Arial;">Börja varje dag med att knyta an till barnet. Som exempel kan detta innebära att man säger godmorgon, tittar barnet i ögonen i och öppnar armarna. Men det behöver inte se ut så - alla har olika sätt att bjuda in andra.</span></li>
<li><span style="font-family: Arial;">Var uppmärksam när barnet kommer och vill öppna sig, berätta om sig själv och sina tankar. Pga pressen från jämlike-inriktade barn måste barn visa sig osårbara i miljöer med många barn. Barnet behöver tid att vara sårbar och ha ont, tillsammans med dig.</span></li>
<li><span style="font-family: Arial;">Lär känna ditt barns kompisar och lita på din intuition när det känns som ett annat barn "stjäl" ditt barn ifrån dig. Skär ner kontakten med detta barn - ersätt med dig själv.</span></li>
<li><span style="font-family: Arial;">Lita på dina intuitiva känslor om det börjar kännas fel tillsammans med ditt barn. Ta ut semester och gör något tillsammans, bort från vardagsmiljön.</span></li>
<li><span style="font-family: Arial;">Var tillsammans som familj ofta, eller tillsammans med andra som familjen har anknytning till. Lägg ner mycket energi på ritualer inom familjen, t.ex måltider tillsammans, firandet av födelsedagar, m.m.</span></li>
<li><span style="font-family: Arial;">Skapa klara regler kring umgänge med andra barn men tänk på att <u>du måste ersätta dem med dig själv</u>. Vuxna som berättar att de som barn uppskattade att deras föräldrar "satte gränser" för det visade dem att föräldrarna brydde sig missar poängen i varför det kändes bra. <b>Det är umgänget med föräldrarna som är det viktiga, inte reglerna.</b></span></li>
<li></li>
</ul>
Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-19968649284521524372016-08-24T11:48:00.004-07:002016-08-24T11:48:56.481-07:00Förlossningsdepression och smärta? Samband mellan fysisk och psykisk smärta? Ganska självklart om ni frågar mig.<br />
<br />
Här trillade jag över en blogg där man ställer frågan om samband mellan förlossningsdepression och bäckenbottensmärta.<br />
<br />
Har du själv erfarenhet av förlossningsdepression och smärta i bäckenet? Gå in och svara <a href="http://bakingbabies.se/2016/08/10/samband-mellan-backensmarta-och-forlossningsdepression/#comment-5042">HÄR</a>.Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-90853945852036270302016-06-29T11:43:00.001-07:002016-06-29T11:43:16.690-07:00Förlossningspodden om förlossningsdepressionJag googlar ibland på förlossningsdepression (Och ja, jag googlar mitt namn ibland i detta sammanhang, vill så gärna att någon ska skriva nåt om boken!) och idag hittade jag "Förlossningspodden" och temat den 2 juni om förlossningsdepression. Länk till programmet <a href="http://forlossningspodden.se/forlossningsdepression-och-liv/">HÄR</a>.Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-45055051605539843262016-06-17T11:11:00.000-07:002016-06-17T11:29:30.814-07:00Blir man verkligen lycklig av Lyckopiller?För många år sedan, långt innan jag fick barn och min första förlossningsdepression mådde jag också dåligt, jag hade förmodligen en lättare-medelsvår depression. Jag rådfrågade en vän som hade bott i USA och ätit antidepressiva hur det kändes? Jag hade blivit erbjuden medicinering. Jag kan inte komma ihåg vad vännen svarade. Men nu har jag svaret själv. Och hur skulle jag då förklara hur det känns, i alla fall för mig?<br />
Oros- och ångesttopparna kapas. Man kan tänka mer logiskt utan en massa irrationella, förstorade och överdrivna tankar och funderingar. Det är som att hjärnan klarnar igen.<br />
Jag har hört att en del tycker det tar bort även glädjen och "höjderna", men så har jag inte upplevt det.<br />
Biverkningar? Finns säkert. Men jag vet inte riktigt för egen del, diffust i så fall. Hade nog ändå inte varit ett "sexmonster".. Är en del av tröttheten en biverkning..? Men att kalla SSRI för lyckopiller är väl inte helt korrekt. Ökad livskvalité kan de absolut ge. En möjlighet att fortsätta leva ett drägligt liv. I vissa <a href="http://www.expressen.se/nyheter/eric-33-sluta-kalla-det-for-lyckopiller/">fall</a> skillnad mellan liv och död - det låter drastiskt men jo, så kan det faktiskt vara.<br />
<br />
Om man hävdar att SSRI bara är propaganda från läkemedelsföretagen? Nja. I vissa fall säkert mer eller mindre onödigt, men ibland livsnödvändigt.<br />
<br />
<br />Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-18886489354807038212016-05-23T10:06:00.001-07:002016-05-23T10:08:28.131-07:00Information om amningPå torsdag den 26/5 anordnar Sensus i samarbete med amningshjälpen en <a href="https://www.facebook.com/events/1724731007804765/">informationskväll </a>om amning. Kunde inte låta bli, så jag mejlade amningshjälpen. och jag fick svar att de skulle ta med sig detta. Man MÅSTE försöka påverka när möjligheten finns, det är min filosofi.<br />
<br />
Mejlet nedan:<br />
<br />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: "arial" , sans-serif; font-size: 13px;">hej, läste just på Facebook ni ska ha infokväll. Superbra! </span><br />
<div style="color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 13px;">
<br /></div>
<div style="color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 13px;">
Jag skulle om möjligt vilja skicka med ett ord. Jag har haft förlossningsdepression med båda mina barn och skrev för några år sedan boken "En mekanisk mamma". Är "stödmamma" på olika facebooka-grupper för kvinnor med förlossningsdepression.<br />
<div>
<br /></div>
<div>
Det är sååå många mammor med förlossningsdepression som fortfarande får rådet av läkare runt om i landet att sluta amma för att kunna börja medicinera med vanliga SSRI-preparat. Och all forskning idag visar att man lugnt kan amma med de flesta sorterna. Jag har själv blivit nekad medicin under fortsatt amning med min dotter och sedan under inrådan av annan läkare ammat min son två år på Paroxetin. Jag började med medicin när min dotter var 1,5 år och mådde alltså inte bra under hela den här perioden pga av nekad medicin. För mig var amningen superviktiga som naturlig kontakt med mitt barn och jag valde den svåra vägen.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
OM ni kommer in på dessa frågor, eller om frågorna ställs är det viktigt att man får rätt information. Det kan handla om år av dåligt mående helt i onödan.</div>
<div>
<br /></div>
</div>
Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-67323141843011739432016-04-01T01:59:00.003-07:002016-04-01T01:59:49.525-07:00InformationsstressJag delade på <a href="https://www.facebook.com/enmekaniskmamma/">facebook-sidan</a> en <a href="http://www.amningshjalpen.se/images/stories/AN/Brostcancer4-2015.pdf">artikel</a> om en forskningsstudie som visar att amning minskar risken för en viss typ av bröstcancer. Artikeln är ifrån amningsnytta hemsida.<br />
<br />
När jag väntade min dotter hade jag hört om att långtidsamning kunde minska risken. Jag hade ändå detta i bakhuvudet när jag kämpade mig igenom de ganska stora problem jag hade i början och när jag sedan fortsätta att amma så länge som jag gjorde. Mamma dog när jag var 17 år av spridd bröstcancer. Hon hade varit sjuk i 4 år och den ärftliga faktorn gnager allt oftare i mig med stigande ålder.<br />
<br />
Generellt tycker jag inte att man ska gå ut och tala om sånt här till blivande föräldrar om det inte är helt solklart, det kan öka på stressen av att göra rätt, och risken för att "misslyckas" kan bli ännu större.<br />
<br />
Alltför mycket information kan garanterat bli ett stort stressmoment för nyblivna mammor. Information på föräldrautbildningen om att det minsann inte är så lätt att amma, att man kan få diverse problem och att ha med sig detta inför den första tiden med bebisen, inte hjälper det att öka självförtroendet som nybliven förälder? Att våga lita på sin kropp och det den faktiskt är anpassad för?<br />
<br />
Men varifrån ska vi få informationen, den vi verkligen kan lita på om inte direkt från sjukvården?<br />
Att googla information kan ibland vara ytterst obehagligt. Det är ju ingen som skriver hur bra allt gick, det är bara skräckhistorierna vi får höra.<br />
<br />
En klok kollega vars barn idag är 17 år sa att hon litade helt på sin kropp och jämförde med djurungar och deras mammor, inte behöver ett får lära sig att dia? Hon gick aldrig på föräldrautbildningar och sa till personalen att "blir det problem hör jag av mig!" Hon klarade sedan detta på egen hand alldeles utmärkt.<br />
<br />
När det gäller förlossningsdepression har jag fått veta att det kan underlätta att få information i förväg. Att fallet inte blir fullt så stort, att skammen minskar om du redan vet att detta inte är så ovanligt. Att du långtifrån är ensam.<br />
<br />
Men var går gränsen för vilken information som blir för mycket att få i förväg? Vi är alla olika och har olika behov. Det är ingen lätt avvägning för någon, man kanske inte ens vet själv vilken information som blir för mycket att få i förväg.<br />
<br />
<br />
<br />Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-80955474769771984402016-03-07T10:56:00.003-08:002016-03-07T10:59:25.359-08:00IntervjuIdag har jag blivit intervjuad av journalist Ola Hemström som har programmet <a href="https://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3381">Tendens</a> i P1. Programmet kommer att handla om förlossningsdepression och om tankarna jag hade, om tankarna jag har idag. Om tankar jag delar med många andra.<br />
<br />
Hur många gånger kan man berätta sin historia?<br />
Den kommer tillbaka till mig varje gång, hur det kändes. Vissa detaljer har försvunnit, det är ju ändå 9 år sedan. Men ändå.<br />
<br />
Vi tittade på bilder och filmklipp. Jag ser så lugn ut på många av bilderna, antingen överdrivet glad (man ska ju vara superlycklig!!), eller lugn.. Men skenet kan bedra som bekant.<br />
<br />
Programmet kommer att sändas om två veckor ungefär.<br />
<br />
Jag hoppas ni lyssnar, att någon lyssnar som behöver tröst, som behöver höra höra att den inte är ensam.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh48seExK0UmlGEJW4bdWaoNashQZfL5ViDzAtlY4kpcjrmKNZRl7RFG37Nzjbsn1L41wyl7sCgjEch5bEiziKMbjaycU9Hs9SQmpISiZQXNCwptCBThyHGULhxCqEnY8-cxekd3ScrrAU/s1600/fo%25CC%2588rlossning+m.m.+348.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh48seExK0UmlGEJW4bdWaoNashQZfL5ViDzAtlY4kpcjrmKNZRl7RFG37Nzjbsn1L41wyl7sCgjEch5bEiziKMbjaycU9Hs9SQmpISiZQXNCwptCBThyHGULhxCqEnY8-cxekd3ScrrAU/s320/fo%25CC%2588rlossning+m.m.+348.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEis8FjwxrNPziR_Fg2ijS8X4eBWqiHYWrzmFTN0DfglbQjXer-8l7rMnru6LoybJ-QjCg8nrcd4ef34prFYFuGWQ81tWdFFj8chm7n5uV71knd_E963-kLn4__gkveRZpyHXb41RJD2Wz4/s1600/fo%25CC%2588rlossning+m.m.+092.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEis8FjwxrNPziR_Fg2ijS8X4eBWqiHYWrzmFTN0DfglbQjXer-8l7rMnru6LoybJ-QjCg8nrcd4ef34prFYFuGWQ81tWdFFj8chm7n5uV71knd_E963-kLn4__gkveRZpyHXb41RJD2Wz4/s400/fo%25CC%2588rlossning+m.m.+092.jpg" width="300" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-44208859368002871532016-03-02T11:06:00.001-08:002016-03-02T11:06:05.662-08:00Intervju P1<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px;">Nu är det bestämt! Jag kommer att bli intervjuad i programmet Tendens i P1. Journalisten undrade särskilt över detta med förväntningar. De egna förväntningar av lycka som krockar med verklighetens depression, men framförallt hur man reagerar på omgivningens förväntan på lycka när man i själva verket mår dåligt? </span><br />
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px;"><br /></span>
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px;">Hur var det för dig?</span>Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-9467954012746727402016-02-25T11:13:00.000-08:002016-02-25T11:14:57.503-08:00Berätta igen?Jag har blivit kontaktad av en journalist från radiokanalen P1 om att göra ett program om förlossningsdepression. Jag funderade över om min historia redan har berättats tillräckligt mycket..?<br />
<div>
<br />
Så jag frågade några kvinnor på <a href="https://www.facebook.com/groups/493878660637333/">Läkande föräldrar</a> och de kunde alla tänka sig att berätta annars. Men vid samtalet idag kändes det som att vi fick bra kontakt och hen ville höra mer av det som jag berättade och aspekten att det var ett tag sedan, och att det finns andra, det pratade vi om. <br />
<div>
<br /></div>
<div>
För jag vill ju fortfarande berätta! Jag vill verkligen <b>förmedla,</b> och jag hoppas att även om min historia redan berättats så har jag ändå distansen som krävs för att verkligen kunna få fram nyanserna. Nu när frågan ställdes till mig måste jag ju få ta den möjligheten. </div>
</div>
Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-32401962555124973612015-12-29T11:42:00.004-08:002015-12-29T11:51:09.629-08:00Att föda ett barnNu blir det bokrecension! <a href="http://www.bokus.com/bok/9789113037943/att-foda-ett-barn/">Att föda ett barn</a> av Kristina Sandberg.<br />
<br />
Ja men det var förstås titeln jag lockades av. Jag läser MASSOR av böcker igen. Bokslukarålder nummer två, infaller den i 40-årsåldern?<br />
<br />
Nu till boken:<br />
Handlar om Maj, 20 år gammal som råkar bli gravid med en betydligt äldre man (35 sådär). Han är nyskild och när han får veta om graviditeten friar han till den unga, söta Maj. Det är slutet av 1930-talet och i Europa mullrar det oroväckande.<br />
Jag tror att man kanske ska känna med Maj, men man blir mest arg på henne faktiskt, frustrerad. Hon är så mesig och osäker, tänker mest på sig själv och hur uppfattas, om det hon gör duger, eller inte duger. Den blivande maken och sedermera maken är lika osäker han i sin roll som blivande far.<br />
Och de hade kunnat mötas. Om det bara hade TALAT med varandra! Berättat om sin oro och osäkerhet. Men istället uppslukas Maj tvångsmässigt och flyr in i hemmets alla bestyr, hon ser smuts överallt och städar dagarna i enda. Maken dricker alltmer.. Pilsner, whiskey och cognac till kaffet.<br />
Barnet föds och inte blir det så mycket bättre. Hur ska man sköta ett spädbarn, amma får man bara göra var fjärde timme och HUR ska man få barnet att sluta gråta? Den lilla som kan bli omöjlig och bortskämd av för mycket närhet och amning..<br />
<br />
Språket är ovanligt i den här boken. Händelser, tankar och tal flödar ihop utan att det blir rörigt. Spännande grepp. Men det gör också att jag skummar mer än vanligt.<br />
<br />
Intressant om dåtidens kvinnoroll och det extremt lösa manus jag skriver på har några funderingar gemensamt med boken, hur vi präglas av vår uppväxt i vårt egna sätt att vara, speciellt mot våra barn. Och spännande förlossningsberättelse.<br />
<br />Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-68476515355095028652015-12-09T07:59:00.003-08:002015-12-09T07:59:50.925-08:00Artikel i Metro<a href="http://www.metro.se/nyheter/alexandra-blev-deprimerad-nar-dottern-foddes-kande-skam/EVHolg!kA54RoUK4wFKY/">Artikel</a> i gårdagens Metro. Lite skrap på ytan kan jag tycka, man får ingen direkt bild av hur illa det kan vara, men ändå bra att det uppmärksammas!Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-52292989132697085802015-11-22T02:37:00.000-08:002015-11-22T02:37:13.045-08:00Aktuellt om förlossningsdepression<b>Från psykiatriveckan i Eksjö igen. Aktuellt om förlossningsdepression, post partum depression.</b><br />
<br />
<u>Från föreläsning av överläkare Sandra Mulaomerovic:</u><br />
<br />
Post partum depression drabbar 10-15 procent. Riskfaktorer är bland annat bipolär sjukdom, tidigare depression, svår PMS.<br />
Finns ärftlig faktor finns, det är inte ovanligt att ens mamma också mått dåligt, eller depression hos annan nära släkting.<br />
<br />
Tvångsmässiga tankar på att skada sig själv eller barnet: detta beror på att det är en icke våldsbenägen person och tankarna blir skrämmande för att det ligger så långt ifrån den egna personligheten.<br />
<br />
Finns preparat man kan amma med: Sertralin är Ok både under amning och graviditet, räknas till den medicin man anser har allra minst risker.<br />
<br />
Sömnmedel: Propavan. Ej beroendeframkallande, och är OK under graviditet och amning, MEN kan vara svårt att vakna då man sover djupt, därför måste annan person finnas som kan ta hand om bebisen på natten.<br />
<br />
Även litium ska vara OK under amning vid bipolär sjukdom.<br />
<br />
ECT-behandling går att ge gravida. Snabb effekt och bra behandling vid djupa depressioner och risk för självmord.<br />
<br />Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-5459073326455045852015-11-13T00:40:00.002-08:002015-11-13T00:46:59.455-08:00Föreläsa om förlossningsdepression<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;">Så har jag då föreläst igen om min förlossningsdepression. I onsdags åkte jag till Höglandssjukhuset i Eksjö. De har en psykiatrivecka där årligen, för att minska fördomarna om psykisk ohälsa. Mycket, mycket bra initiativ!</span><br />
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;"><span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Jag pratade i 40 minuter och det ställdes en del frågor. Ibland är det svårt att inte vara på väg att börja gråta när jag berättar. Men jag tänker att det är så det är. Jag kan inte dra upp de här svåra känslorna igen utan att själv bli berörd, det är omöjligt. Och jag hoppas att det, nu när det ändå är så, på något sätt kan bidra till att de som lyssnar förstår hur svårt det här är att genomgå, en depression med ett nyfött barn.</span></span><br />
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;"><span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">En av frågorna gällde detta att när jag nu uppgav vid samtal på lasarettet att jag hade upplevt förlossningen chockartad, var det något man följde upp?</span></span><br />
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;">Nej, det gjordes inte.</span><br />
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;"><span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Jag var på Amanda-mottagningen en gång för att prata om förlossningen, men det var efter att jag redan fångats upp av vården via min BVC-sköterska. Min psykolog tyckte i det läget att det var olämpligt att jag även gick och bearbetade förlossningen samtidigt som jag gick i terapi för anknytningen/depressionen.</span></span><br />
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;"><span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Vad är rätt eller fel? Omöjligt att veta. Det måste var otroligt svårt för vårdpersonal att alltid agera rätt, att veta hur en patient verkligen mår och vad som vore det allra bästa för individen.</span></span><br />
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;"><span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Efter mig föreläste överläkaren i psykiatri <span style="background-color: white; color: #141823; font-family: "helvetica" , "arial" , sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px;">Sandra Mulaomerovic. Hon berättade ur ett kliniskt perspektiv, och det blev väldigt bra, tycker i alla fall jag, och hon kunde dessutom referera till sådant som jag nyss sagt, till "verkligheten". Det tyckte jag var spännande och ett bra sätt att framföra fakta.</span></span></span><br />
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;"><span style="background-color: white; color: #141823; font-family: "helvetica" , "arial" , sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px;"><br /></span>
</span><br />
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;"><span style="background-color: white; color: #141823; font-family: "helvetica" , "arial" , sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px;">Och det som Sandra sa stärker stödet för att JA, DET GÅR ATT AMMA med medicin! Hon menar att det handlar om okunskap och överdriven försiktighet (mina ord) hos den som skriver ut medicinen när man rekommenderar att avsluta amning vid medicinering.</span><br /><span style="background-color: white; color: #141823; font-family: "helvetica" , "arial" , sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px;"><br /></span></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><span style="background-color: white; color: #141823; font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px;">Om någon av er som var där och lyssnade läser detta: Tack igen för er tid!</span></span><br />
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "arial" , "helvetica" , sans-serif;"><span style="background-color: white; color: #141823; font-family: inherit; font-size: 14px; line-height: 19.32px;"><br /></span>
</span><br />
<br />Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-1725202733750631292015-11-06T05:49:00.002-08:002015-11-06T05:49:31.279-08:00Den plastiska hjärnan?Jag hörde för någon vecka sedan talas om att hjärnan är plastisk, att den formar sig efter hur den stimuleras. Om man tänker mycket i negativa banor, katastroftankar etc så stimuleras detta. Den klassiska "onda spiralen"? Är detta förklaringen till att vissa sinnen utvecklas mer vid bortfall av t.ex synen? Att hörseln blir bättre?<br />
Stress skadar hjärnan. Rent fysiskt visar det sig, i alla fall enligt kvinnan i <a href="http://www.op.se/jamtland/ostersund/det-handlar-om-verkliga-hjarnskador">den här artikeln</a>.<br />
Ungefär samma sak, att stresspåslaget sker snabbare pga av tidigare erfarenhet.<br />
<br />
Hjärnan och hur den funkar - vi kan fortfarande väldigt lite antagligen.Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-26688816099502997032015-10-26T10:24:00.001-07:002015-10-26T10:24:17.357-07:00Böcker om förlossningsdepressionEn lista med böcker jag känner till har jag tänkt på att göra länge.<br />
Från det att jag drabbades själv 2006 var listan kort, en bok faktiskt som jag hittade efter att ha letat.<br />
"Det måste ju finnas fler än jag som vill läsa om detta", tänkte jag. Och skrev en bok själv.<br />
<br />
Samtidigt måste även Helena Askén tänkt samma sak, hennes bok kom ut några månader före min. Helena har med hänsyn till sin familj valt att skriva under pseudonym, vi har haft kontakt hon och jag, nu var det dock länge sedan. Hennes bok handlar om de psykoser hon fick efter varje förlossning. Vi tyckte båda två det var spännande att vi suttit ensamma med samma tankar om att böcker kring förlossningsdepression saknades.<br />
I den här vevan fick jag tips om boken Baby Blues av min barnmorska på Amanda-mottagningen.<br />
Sen kom Rose Maries bok, vi har också haft kontakt. Rose Marie har fortsatt skriva och har kommit ut med en bok till efter den första, fast med annat tema.<br />
Vem kom sen? Nu har jag tappat ordningen. Tänk att det fanns ett uppdämt behov och att det fanns de som ville skriva!<br />
<br />
Här är listan, jag har tidigare recenserat några av böckerna, jag länkar till mina gamla inlägg. Jag har inte läst alla.<br />
<div style="font-family: -apple-system-font; font-size: 12px; line-height: 16px;">
<br /></div>
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;">När regnet faller: min väg ut ur förlossningsdepression, Brooke Shields</span></b><br />
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;">En mekanisk mamma -drabbad av förlossningsdepression, Lotta Lindeborg</span></b><br />
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif;"><a href="http://www.enmekaniskmamma.com/2012/11/boktips.html">Moderslycka - vart tog glädjen vägen, Helena Askén</a></span></b><br />
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif;">Baby Blues, Pia Hintze</span></b><br />
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;"><a href="http://www.enmekaniskmamma.com/2013/09/konsekvenser-av-att-do.html">Konsekvenser av att dö, Rose Marie Bouw</a></span></b><br />
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;">Tiden går så långsamt när man tittar på den, Josefine Lindén</span></b><br />
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;">Nödrop från lyckobubblan, Johanna Stenius </span><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;">Eftervärkar, Josefin Branzell Hertz</span></b><br />
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;"><br /></span></b>
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;">Why I Jumped: My True story of Postpartum Depression, Dramatic Rescue & Return to Hope, Tina Zahn (Tysk författare, detta är den amerikanska titeln)</span></b><br />
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;"><br /></span></b>
<b><span style="background-color: white; color: #333333; font-family: arial, helvetica, sans-serif; line-height: normal;">Sen finns det en bok som heter "Jag dödade mitt barn". Jag har läst den, men tycker att den inte ger något till den som mår dåligt, den handlar mycket om rättegången som följder på ett spädbarnsmord. En kvinna skjuter sin 6 veckor gamla son. Det är inte att sånt här dessvärre kan hända utan mer att det finns inget positivt i den.</span></b>Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-40629830900104359932015-10-02T06:55:00.006-07:002015-10-02T06:57:07.622-07:00Barnen börjar bli storaDammsuger. Har vabbat idag. Hallen ser ut som en soptipp med alla skor, grejer och massa grus på golvet. Min dotter kom hem från skolan nyss, hon ville gå själv hem. Det tog lite tid, jag hann bli orolig, men hon hade varit i affären på vägen hem emellan och köpt en present till kalaset hon ska till ikväll hos en klasskamrat.<br />
<br />
Kör med dammsugaren under matbordet och inser att barnen börjar bli stora. Knappt några smulor alls under bordet. Nu har vi visserligen hund, men det finns heller inga kletiga fläckar av diverse sort.<br />
Det är ett visst vemod när de här "hoppen" kommer. När man plötsligt inser att "den tiden är förbi". Alla sa ju att det skulle bli så, men varför är det så svårt att vara i det och se det för vad det är?<br />
En kort tid som har sina bekymmer, men med sin speciella charm.<br />
En kort tid som kommer att passera oundvikligen.Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-83890522419475374412015-09-24T11:20:00.000-07:002015-09-24T11:24:48.562-07:00Utsättningssymptom ParoxetinTre dagar utan medicin.<br />
<br />
Svettningar.<br />
Känsla av att benen är av gelé.<br />
Lätt huvudvärk.<br />
En dimma i synfältet, som att det är mjölkigt bakom linsen, och bomull mellan tinningarna. När jag ser åt sidan känns det som blicken åker tillbaka igen. Måste kisa för att hålla blicken stilla.<br />
Overklighetskänsla. Katastroftankar.<br />
Stickningar och ryckningar i ansiktet, ena ögonlocket rycker irriterande med jämna mellanrum. Domningar i ansiktet. Slapp i ansiktet.<br />
Ofokuserad.<br />
Slapp i händerna, och skakig, svårt att styra dem, skriver fel ideligen på tangentbordet.<br />
<br />
Och då trappade jag ändå ner medicinen under 4-5 dagar.<br />
<br />
Nytt recept fanns på apoteket, idag äntligen. Glömde förnya bara. Inte meningen alls att sluta.<br />
<br />
Tog en tablett på väg till bilen.<br />
<br />Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-6022367133826747282015-08-27T11:47:00.001-07:002015-08-27T11:47:12.062-07:00Egentid?<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;">Vi har ju skaffat oss en liten hund. Det är en italiensk vinthund, Lina, en underbar liten tjej. Hon är 8 år och har bott hos en uppfödare. Haft fyra kullar..</span><br />
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;">Idag var vi på en lite längre upptäcktsfärd. Jag "hittade" en skog! Underbart, för det är det enda jag saknar här på Öland.</span><br />
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;"><br /></span>
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;">Efter en timmes promenad med hunden kommer jag hem, så säger 6-åringen: </span><br />
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;">"Mamma, var har du varit?!! Jag trodde du blivit mördad av en mördare!" </span><br />
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;"><br /></span>
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;">Tecken på att jag är hemma FÖR mycket?</span><br />
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;"><br /></span>
<span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;">Unnar ni er egentid med gott samvete eller har ni svårt för det? Det har jag.</span><br />
<span style="color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 19px;"><br /></span></span>
<span style="color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 19px;">Här är Lina:</span></span><span style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19px;"></span><br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj5bnyuvnVTZq8Qv-1AFnWXGFMB7hJ-NLk9Jxl2lDmPxL7RTjF97cbY3c2twEqgMmNCtu9bB6TTaDpIv5VX8Ve5MUq-FVbAVWcsQdkHK3iJpV8dXVxPl14CSF7B4P9vXJkuWgazWELch2k/s1600/11420974_1063159980377989_6961747135789362326_o.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj5bnyuvnVTZq8Qv-1AFnWXGFMB7hJ-NLk9Jxl2lDmPxL7RTjF97cbY3c2twEqgMmNCtu9bB6TTaDpIv5VX8Ve5MUq-FVbAVWcsQdkHK3iJpV8dXVxPl14CSF7B4P9vXJkuWgazWELch2k/s320/11420974_1063159980377989_6961747135789362326_o.jpg" width="240" /></a></div>
Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-60174579774522172772015-08-23T09:58:00.004-07:002015-08-23T10:11:26.419-07:00FöreläsaJag mejlade häromdagen om att föreläsa i lokala föräldragrupper, men har inte ens fått något svar. Jag tänkte i detta fall göra det gratis här om någon nappar.<br />
<br />
<a href="http://www.mammacoach.se/bvc/">Här</a> en är kvinna som verkar erbjuda sig att coacha vid förlossningsdepression. Som erbjuder sig att föreläsa ur ett patientperspektiv. Bra, bra, men.. Problemet är nog att det finns så lite pengar över inom sjukvården, jag har svårt att se att t.e.x BVC skulle anlita en "föreläsare"... Tyvärr.<br />
<br />
Lotten Grape bor i Örebro och har haft coaching med bland annat denna inriktning i några år nu. Lotten känner jag via Läkande Föräldrar som hon startade och som har flera slutna <a href="https://www.facebook.com/groups/493878660637333/?fref=ts">Facebook</a>-grupper för kvinnor med förlossningsdepression.<br />
<br />
Personligen är jag inte så säker på att coaching är lämpligt vid förlossningsdepression. <br />
Coaching kräver ett samspel, att man är en aktiv part. Det orkar man inte vid depression. Risken är att man känner sig ännu mer misslyckad.<br />
<br />Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-50412757653733665132015-08-21T11:25:00.000-07:002015-08-21T11:25:01.770-07:00ArtikelLäste en <a href="http://vlt.se/halsamotion/1.3114775-hon-ville-inte-titta-pa-sin-nyfodda">artikel</a> om Denise som drabbades. Synd bara att det står att 3-5 procent drabbas. Man känner sig ju udda som det är, och att underdriva siffrorna är ju inte bra. Kanske har den där läkaren sagt det, men läkare är inte alltid experter, inte ens på sitt eget område.. tyvärr. Har jag lärt av egen sur erfarenhet.Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-287312253993268199.post-62260513395717705482015-07-25T10:45:00.001-07:002015-07-25T10:45:39.874-07:00Föreläsa igen?Jag har fått frågan att föreläsa igen. Egentligen är det nog för sent redan att tacka ja. Och jag är tveksam. Det är inte bara att det krävs både tid och utlägg av pengar. Inte att det krävs förberedelser och nervositet. När ska jag kunna lägga det bakom mig?<br />
Jag har inga problem att berätta, inga problem att stå där och erkänna mina "brister". Men jag vet inte om jag vill längre. Är stolt för boken och att jag hjälpt många. Stöttar på Läkande föräldrar.<br />
Men det drar upp gamla sår. När ska jag kunna lägga det bakom mig? Fast vill jag det? I så fall kan jag inte hjälpa andra längre.Lottahttp://www.blogger.com/profile/01836976537059906530noreply@blogger.com1