Sidvisningar

fredag 24 april 2015

Det egna immunförsvaret..

Sen jag fick barn för snart 9 år sedan är jag JÄMT sjuk. Jag åker på allt som går för tillfället plus lite till (utom vinterkräksjuka, där har vi nog tur familjen och jag, kanske tillhör den andel av befolkningen som är immun). När dottern föddes efter den extremt långdragna förlossningen var det som att mer än psyket kollapsade: styrkan i kroppen, friskheten. Jag var jättevältränad innan, hade väl en förkylning en gång om året kanske. Smärttröskeln sänktes också, jag blev pipig. Så kan det vara sa en läkare, att extrem och långdragen smärta påverkar oss. Kommer ihåg när jag opererade tån några månader efter förlossningen och tårarna trillade när doktorn satte bedövningen. Jag är rädd för smärta och upplever smärta mer nu, inbillat eller fysiskt vet jag inte.
Kan det vara så? Att sorg och dåligt mående sänker immunförsvaret rent fysiskt?
 Ja, jag tror definitivt att kropp och själ hänger ihop. Men hur ska man nu stärka immunförsvaret igen? Jag ska försöka ta tag i träningen, äntligen när Wellness nu öppnar ett stenkast (hmfr, ja, ett ganska långt stenkast, men 1 km..) från där jag bor.

torsdag 16 april 2015

Vacciner igen..

Jag såg ett debattprogram för några dagar sedan om vaccinationer. Vaccinationsmotståndare på en sidan och läkare på den andra och jag häpnar över att denna debatt ens ska behöva hållas. Som jag säkert skrivit tidigare så menar jag i detta inlägg de vanliga beprövade barnvaccinerna.

Ja, jag är FÖR, FÖR att föräldrar ska kunna ta ställning själva till viktiga frågor rörande sina barn, och det är bra att vara påläst, men VARFÖR, VARFÖR måste en del människor ta så stort personligt ansvar för frågor som stötts och blötts färdigt redan? Som att vi inte har nog med olika beslut att ta ändå, allt från val av dagis, skolor, arbetstid, socialt engagemang, matfilosofi, hur miljömedveten man ska vara, hur ofta man kan töja på diverse regler utan att skämmas..?

Om man inte kan lita på Läkemedelsverket och andra myndigheter, hur kan man då lita andra enskilda på människors godtyckliga åsikter, ofta helt utan vetenskapligt förankrad kunskapsbas,  baserade på aningen egna erfarenheter av enstaka händelser eller saker man hört ryktesvägen från vänner och bekanta?

Vem ska man tro på? Ofta dyker Tomas Di Levas gamla sång upp i bakhuvudet på mig, den känns mer aktuell nu än när den kom (jag gillade Tomas Di Leva redan då). Jag är på inget sätt expert på medicin, och just därför litar jag på myndigheternas rekommendationer. Naivt? Nej, jag tycker det är naivt att tro att jag skulle veta bättre.

Jag tror att det är för att man vill engagera sig och då blir det lättare att koncentrera sig på en specifik fråga som blir en hjärtefråga -just därför att det är en förvirrad tillvaro med alla dessa val.

Om man inte vet vart man ska ta vägen i röran så måste man hitta något att hålla sig fast vid, något att stå upp för. För vem vill inte vara engagerad?