Sidvisningar

tisdag 29 december 2015

Att föda ett barn

Nu blir det bokrecension! Att föda ett barn av Kristina Sandberg.

Ja men det var förstås titeln jag lockades av. Jag läser MASSOR av böcker igen. Bokslukarålder nummer två, infaller den i 40-årsåldern?

Nu till boken:
Handlar om Maj, 20 år gammal som råkar bli gravid med en betydligt äldre man (35 sådär). Han är nyskild och när han får veta om graviditeten friar han till den unga, söta Maj. Det är slutet av 1930-talet och i Europa mullrar det oroväckande.
Jag tror att man kanske ska känna med Maj, men man blir mest arg på henne faktiskt, frustrerad. Hon är så mesig och osäker, tänker mest på sig själv och hur uppfattas, om det hon gör duger, eller inte duger. Den blivande maken och sedermera maken är lika osäker han i sin roll som blivande far.
Och de hade kunnat mötas. Om det bara hade TALAT med varandra! Berättat om sin oro och osäkerhet. Men istället uppslukas Maj tvångsmässigt och flyr in i hemmets alla bestyr, hon ser smuts överallt och städar dagarna i enda. Maken dricker alltmer.. Pilsner, whiskey och cognac till kaffet.
Barnet föds och inte blir det så mycket bättre. Hur ska man sköta ett spädbarn, amma får man bara göra var fjärde timme och HUR ska man få barnet att sluta gråta? Den lilla som kan bli omöjlig och bortskämd av för mycket närhet och amning..

Språket är ovanligt i den här boken. Händelser, tankar och tal flödar ihop utan att det blir rörigt. Spännande grepp. Men det gör också att jag skummar mer än vanligt.

Intressant om dåtidens kvinnoroll och det extremt lösa manus jag skriver på har några funderingar gemensamt med boken, hur vi präglas av vår uppväxt i vårt egna sätt att vara, speciellt mot våra barn. Och spännande förlossningsberättelse.

onsdag 9 december 2015

Artikel i Metro

Artikel i gårdagens Metro. Lite skrap på ytan kan jag tycka, man får ingen direkt bild av hur illa det kan vara, men ändå bra att det uppmärksammas!

söndag 22 november 2015

Aktuellt om förlossningsdepression

Från psykiatriveckan i Eksjö igen. Aktuellt om förlossningsdepression, post partum depression.

Från föreläsning av överläkare Sandra Mulaomerovic:

Post partum depression drabbar 10-15 procent. Riskfaktorer är bland annat bipolär sjukdom, tidigare depression, svår PMS.
Finns ärftlig faktor finns, det är inte ovanligt att ens mamma också mått dåligt, eller depression hos annan nära släkting.

Tvångsmässiga tankar på att skada sig själv eller barnet: detta beror på att det är en icke våldsbenägen person och tankarna blir skrämmande för att det ligger så långt ifrån den egna personligheten.

Finns preparat man kan amma med: Sertralin är Ok både under amning och graviditet, räknas till den medicin man anser har allra minst risker.

Sömnmedel: Propavan. Ej beroendeframkallande, och är OK under graviditet och amning, MEN kan vara svårt att vakna då man sover djupt, därför måste annan person finnas som kan ta hand om bebisen på natten.

Även litium ska vara OK under amning vid bipolär sjukdom.

ECT-behandling går att ge gravida. Snabb effekt och bra behandling vid djupa depressioner och risk för självmord.

fredag 13 november 2015

Föreläsa om förlossningsdepression

Så har jag då föreläst igen om min förlossningsdepression. I onsdags åkte jag till Höglandssjukhuset i Eksjö. De har en psykiatrivecka där årligen, för att minska fördomarna om psykisk ohälsa. Mycket, mycket bra initiativ!

Jag pratade i 40 minuter och det ställdes en del frågor. Ibland är det svårt att inte vara på väg att börja gråta när jag berättar. Men jag tänker att det är så det är. Jag kan inte dra upp de här svåra känslorna igen utan att själv bli berörd, det är omöjligt. Och jag hoppas att det, nu när det ändå är så, på något sätt kan bidra till att de som lyssnar förstår hur svårt det här är att genomgå, en depression med ett nyfött barn.


En av frågorna gällde detta att när jag nu uppgav vid samtal på lasarettet att jag hade upplevt förlossningen chockartad, var det något man följde upp?

Nej, det gjordes inte.

Jag var på Amanda-mottagningen en gång för att prata om förlossningen, men det var efter att jag redan fångats upp av vården via min BVC-sköterska. Min psykolog tyckte i det läget att det var olämpligt att jag även gick och bearbetade förlossningen samtidigt som jag gick i terapi för anknytningen/depressionen.


Vad är rätt eller fel? Omöjligt att veta. Det måste var otroligt svårt för vårdpersonal att alltid agera rätt, att veta hur en patient verkligen mår och vad som vore det allra bästa för individen.


Efter mig föreläste överläkaren i psykiatri Sandra Mulaomerovic. Hon berättade ur ett kliniskt perspektiv, och det blev väldigt bra, tycker i alla fall jag, och hon kunde dessutom referera till sådant som jag nyss sagt, till "verkligheten". Det tyckte jag var spännande och ett bra sätt att framföra fakta.



Och det som Sandra sa stärker stödet för att JA, DET GÅR ATT AMMA med medicin! Hon menar att det handlar om okunskap och överdriven försiktighet (mina ord) hos den som skriver ut medicinen när man rekommenderar att avsluta amning vid medicinering.


Om någon av er som var där och lyssnade läser detta: Tack igen för er tid!




fredag 6 november 2015

Den plastiska hjärnan?

Jag hörde för någon vecka sedan talas om att hjärnan är plastisk, att den formar sig efter hur den stimuleras. Om man tänker mycket i negativa banor, katastroftankar etc så stimuleras detta. Den klassiska "onda spiralen"? Är detta förklaringen till att vissa sinnen utvecklas mer vid bortfall av t.ex synen? Att hörseln blir bättre?
Stress skadar hjärnan. Rent fysiskt visar det sig, i alla fall enligt kvinnan i den här artikeln.
Ungefär samma sak, att stresspåslaget sker snabbare pga av tidigare erfarenhet.

Hjärnan och hur den funkar - vi kan fortfarande väldigt lite antagligen.

måndag 26 oktober 2015

Böcker om förlossningsdepression

En lista med böcker jag känner till har jag tänkt på att göra länge.
Från det att jag drabbades själv 2006 var listan kort, en bok faktiskt som jag hittade efter att ha letat.
"Det måste ju finnas fler än jag som vill läsa om detta", tänkte jag. Och skrev en bok själv.

Samtidigt måste även Helena Askén tänkt samma sak, hennes bok kom ut några månader före min. Helena har med hänsyn till sin familj valt att skriva under pseudonym, vi har haft kontakt hon och jag, nu var det dock länge sedan. Hennes bok handlar om de psykoser hon fick efter varje förlossning. Vi tyckte båda två det var spännande att vi suttit ensamma med samma tankar om att böcker kring förlossningsdepression saknades.
I den här vevan fick jag tips om boken Baby Blues av min barnmorska på Amanda-mottagningen.
Sen kom Rose Maries bok, vi har också haft kontakt. Rose Marie har fortsatt skriva och har kommit ut med en bok till efter den första, fast med annat tema.
Vem kom sen? Nu har jag tappat ordningen. Tänk att det fanns ett uppdämt behov och att det fanns de som ville skriva!

Här är listan, jag har tidigare recenserat några av böckerna, jag länkar till mina gamla inlägg. Jag har inte läst alla.

När regnet faller: min väg ut ur förlossningsdepression, Brooke Shields
En mekanisk mamma -drabbad av förlossningsdepression, Lotta Lindeborg
Moderslycka - vart tog glädjen vägen, Helena Askén
Baby Blues, Pia Hintze
Konsekvenser av att dö, Rose Marie Bouw
Tiden går så långsamt när man tittar på den, Josefine Lindén
Nödrop från lyckobubblan, Johanna Stenius Eftervärkar, Josefin Branzell Hertz

Why I Jumped: My True story of Postpartum Depression, Dramatic Rescue & Return to Hope, Tina Zahn (Tysk författare, detta är den amerikanska titeln)

Sen finns det en bok som heter "Jag dödade mitt barn". Jag har läst den, men tycker att den inte ger något till den som mår dåligt, den handlar mycket om rättegången som följder på ett spädbarnsmord. En kvinna skjuter sin 6 veckor gamla son. Det är inte att sånt här dessvärre kan hända utan mer att det finns inget positivt i den.

fredag 2 oktober 2015

Barnen börjar bli stora

Dammsuger. Har vabbat idag. Hallen ser ut som en soptipp med alla skor, grejer och massa grus på golvet. Min dotter kom hem från skolan nyss, hon ville gå själv hem. Det tog lite tid, jag hann bli orolig, men hon hade varit i affären på vägen hem emellan och köpt en present till kalaset hon ska till ikväll hos en klasskamrat.

Kör med dammsugaren under matbordet och inser att barnen börjar bli stora. Knappt några smulor alls under bordet. Nu har vi visserligen hund, men det finns heller inga kletiga fläckar av diverse sort.
Det är ett visst vemod när de här "hoppen" kommer. När man plötsligt inser att "den tiden är förbi". Alla sa ju att det skulle bli så, men varför är det så svårt att vara i det och se det för vad det är?
En kort tid som har sina bekymmer, men med sin speciella charm.
En kort tid som kommer att passera oundvikligen.

torsdag 24 september 2015

Utsättningssymptom Paroxetin

Tre dagar utan medicin.

Svettningar.
Känsla av att benen är av gelé.
Lätt huvudvärk.
En dimma i synfältet, som att det är mjölkigt bakom linsen, och bomull mellan tinningarna. När jag ser åt sidan känns det som blicken åker tillbaka igen. Måste kisa för att hålla blicken stilla.
Overklighetskänsla. Katastroftankar.
Stickningar och ryckningar i ansiktet, ena ögonlocket rycker irriterande med jämna mellanrum. Domningar i ansiktet. Slapp i ansiktet.
Ofokuserad.
Slapp i händerna, och skakig, svårt att styra dem, skriver fel ideligen på tangentbordet.

Och då trappade jag ändå ner medicinen under 4-5 dagar.

Nytt recept fanns på apoteket, idag äntligen. Glömde förnya bara. Inte meningen alls att sluta.

Tog en tablett på väg till bilen.

torsdag 27 augusti 2015

Egentid?

Vi har ju skaffat oss en liten hund. Det är en italiensk vinthund, Lina, en underbar liten tjej. Hon är 8 år och har bott hos en uppfödare. Haft fyra kullar..
Idag var vi på en lite längre upptäcktsfärd. Jag "hittade" en skog! Underbart, för det är det enda jag saknar här på Öland.

Efter en timmes promenad med hunden kommer jag hem, så säger 6-åringen: 
"Mamma, var har du varit?!! Jag trodde du blivit mördad av en mördare!" 

Tecken på att jag är hemma FÖR mycket?

Unnar ni er egentid med gott samvete eller har ni svårt för det? Det har jag.

Här är Lina:

söndag 23 augusti 2015

Föreläsa

Jag mejlade häromdagen om att föreläsa i lokala föräldragrupper, men har inte ens fått något svar.  Jag tänkte i detta fall göra det gratis här om någon nappar.

Här en är kvinna som verkar erbjuda sig att coacha vid förlossningsdepression. Som erbjuder sig att föreläsa ur ett patientperspektiv. Bra, bra, men.. Problemet är nog att det finns så lite pengar över inom sjukvården, jag har svårt att se att t.e.x BVC skulle anlita en "föreläsare"... Tyvärr.

Lotten Grape bor i Örebro och har haft coaching med bland annat denna inriktning i några år nu. Lotten känner jag via Läkande Föräldrar som hon startade och som har flera slutna Facebook-grupper för kvinnor med förlossningsdepression.

Personligen är jag inte så säker på att coaching är lämpligt vid förlossningsdepression.
Coaching kräver ett samspel, att man är en aktiv part. Det orkar man inte vid depression. Risken är att man känner sig ännu mer misslyckad.

fredag 21 augusti 2015

Artikel

Läste en artikel om Denise som drabbades. Synd bara att det står att 3-5 procent drabbas. Man känner sig ju udda som det är, och att underdriva siffrorna är ju inte bra. Kanske har den där läkaren sagt det, men läkare är inte alltid experter, inte ens på sitt eget område.. tyvärr. Har jag lärt av egen sur erfarenhet.

lördag 25 juli 2015

Föreläsa igen?

Jag har fått frågan att föreläsa igen. Egentligen är det nog för sent redan att tacka ja. Och jag är tveksam. Det är inte bara att det krävs både tid och utlägg av pengar. Inte att det krävs förberedelser och nervositet. När ska jag kunna lägga det bakom mig?
Jag har inga problem att berätta, inga problem att stå där och erkänna mina "brister". Men jag vet inte om jag vill längre. Är stolt för boken och att jag hjälpt många. Stöttar på Läkande föräldrar.
Men det drar upp gamla sår. När ska jag kunna lägga det bakom mig? Fast vill jag det? I så fall kan jag inte hjälpa andra längre.

fredag 24 april 2015

Det egna immunförsvaret..

Sen jag fick barn för snart 9 år sedan är jag JÄMT sjuk. Jag åker på allt som går för tillfället plus lite till (utom vinterkräksjuka, där har vi nog tur familjen och jag, kanske tillhör den andel av befolkningen som är immun). När dottern föddes efter den extremt långdragna förlossningen var det som att mer än psyket kollapsade: styrkan i kroppen, friskheten. Jag var jättevältränad innan, hade väl en förkylning en gång om året kanske. Smärttröskeln sänktes också, jag blev pipig. Så kan det vara sa en läkare, att extrem och långdragen smärta påverkar oss. Kommer ihåg när jag opererade tån några månader efter förlossningen och tårarna trillade när doktorn satte bedövningen. Jag är rädd för smärta och upplever smärta mer nu, inbillat eller fysiskt vet jag inte.
Kan det vara så? Att sorg och dåligt mående sänker immunförsvaret rent fysiskt?
 Ja, jag tror definitivt att kropp och själ hänger ihop. Men hur ska man nu stärka immunförsvaret igen? Jag ska försöka ta tag i träningen, äntligen när Wellness nu öppnar ett stenkast (hmfr, ja, ett ganska långt stenkast, men 1 km..) från där jag bor.

torsdag 16 april 2015

Vacciner igen..

Jag såg ett debattprogram för några dagar sedan om vaccinationer. Vaccinationsmotståndare på en sidan och läkare på den andra och jag häpnar över att denna debatt ens ska behöva hållas. Som jag säkert skrivit tidigare så menar jag i detta inlägg de vanliga beprövade barnvaccinerna.

Ja, jag är FÖR, FÖR att föräldrar ska kunna ta ställning själva till viktiga frågor rörande sina barn, och det är bra att vara påläst, men VARFÖR, VARFÖR måste en del människor ta så stort personligt ansvar för frågor som stötts och blötts färdigt redan? Som att vi inte har nog med olika beslut att ta ändå, allt från val av dagis, skolor, arbetstid, socialt engagemang, matfilosofi, hur miljömedveten man ska vara, hur ofta man kan töja på diverse regler utan att skämmas..?

Om man inte kan lita på Läkemedelsverket och andra myndigheter, hur kan man då lita andra enskilda på människors godtyckliga åsikter, ofta helt utan vetenskapligt förankrad kunskapsbas,  baserade på aningen egna erfarenheter av enstaka händelser eller saker man hört ryktesvägen från vänner och bekanta?

Vem ska man tro på? Ofta dyker Tomas Di Levas gamla sång upp i bakhuvudet på mig, den känns mer aktuell nu än när den kom (jag gillade Tomas Di Leva redan då). Jag är på inget sätt expert på medicin, och just därför litar jag på myndigheternas rekommendationer. Naivt? Nej, jag tycker det är naivt att tro att jag skulle veta bättre.

Jag tror att det är för att man vill engagera sig och då blir det lättare att koncentrera sig på en specifik fråga som blir en hjärtefråga -just därför att det är en förvirrad tillvaro med alla dessa val.

Om man inte vet vart man ska ta vägen i röran så måste man hitta något att hålla sig fast vid, något att stå upp för. För vem vill inte vara engagerad?

tisdag 24 mars 2015

Privata åsikter inom sjukvården?

Jag upplever precis som säkert många andra, ett ökande vaccinationsmotstånd som brer ut sig i samhället. Det har garanterat i efterdyningarna av vaccin-skandalen med Pandemrix och efterföljande rapporter och fall av narkolepsi som dessa åsikter blossat upp igen. Det är mycket tal om att man ska få välja själv vad man anser är bäst för sig och sitt barn. Men varför ska man få bygga en så viktigt samhällsekonomisk och folkhälsomässig faktor som vanliga barnvacciners tagande eller icke tagande på rent tyckande?

Jag drar ett par paralleller:

"Jag röker alltid kring mina barn, speciellt när jag är gravid, jag tror att deras immunförsvar behöver lite cigarettrök att jobba med från början."

Bilstol och babyskydd i bilen "Nej, jag tror inte det spelar så stor roll, det finns inga belägg för att skadorna vid olycka minskar, så jag avstår, det är ändå så dyrt och klumpigt med bilbarnstolar."

Jag gjorde också ett aktivt val när mina barn skulle vaccineras. Jag hade hört talas om detta med autism och frågade tillslut min BVC-sköterska som sa att det hela uppstått som en slags "sekt" på 70-talet. Jag vet nu inte om detta stämmer, men det finns bland annat en välgjord dansk studie från hösten 2002 som visar att det inte finns någon förhöjd risk. Detta är bara ett exempel. Mer kan man läsa till exempel här.

Men tänk om min BVC-sköterska rent privat hade ansett att man inte ska vaccinera sig? Hur hade hon då agerat, det kan jag tänka. Vad hade hon sagt till mig om hon hade trott på att vaccin skadar? Och hur agerar den växande andelen som anser samma sak idag om de nu jobbar inom sjukvården, sjuksköterskor och läkare som låter sina privata åsikter lysa igenom vid rekommendationer i tjänst?

Och kan detta vara fallet när så många kvinnor fortfarande blir nekade SSRI vid amning? Bara en tanke.


lördag 21 mars 2015

Samma medicin - 2 olika besked!

Rubriken är ett inlägg från en kvinna i Facebook-gruppen Läkande Föräldrar. Detta är det andra inlägget på två veckor om samma sak.
Hej! Jag har ammat med Sertralin i drygt 10 månader efter noggrann övertygning från min dåvarande läkare (för jag var orolig). Nu har jag en ny läkare (den andre är inte kvar) som säger att jag måste sluta amma! Vad ska jag göra?? Jag vill inte sluta amma! Ska jag sluta med Sertralin??? Hjälp!

Varför är det fortfarande så här, att läkare säger att man ska sluta amma för att få äta SSRI? Det gör mig arg och ledsen, för jag har fått samma besked. Men det var ändå 8 år sedan. 

Jag har sedan dess ätit Paroxetin nästan två år under pågående amning (äter det fortfarande) och många äter t.e.x Sertralin.

Har jag belägg för det här då? Ja. På seminariet jag var på i höstas sa läkaren där t.ex. att man avråder från att sätta ut medicin vid graviditet om man redan står på den, så små är biverkningarna. Det finns verkligen inga påvisade biverkningar vid amning, och även läkaren på seminariet ställde sig frågande till publikens påstående att kvinnor nekas SSRI vid amning, han sa att han trodde detta synsätt hade upphört i dagsläget.

Så är inte fallet.

Det mest ledsamma i en sån här historia är för den enskilda kvinnan, för hennes mående. Att som liten och svag bli nekad medicin, att hon alltså ska tvingas välja mellan amning och sitt mående, det ska ingen behöva göra! 

Ännu mer ledsen blir jag alltså när jag läser ett senare inlägg från samma mamma: 

Har haft o har sån ångest efter beskedet från nya läkaren. Så sjukt att få så olika besked.  Då tänker jag ju; har jag gjort fel i mer än 10 mån? Utsatt mitt barn för skada?! 
Det är hemskt att en får så olika besked av läkarna. Han jag hade tidigare var en ung oerfaren AT som verkligen fick jobba för att övertyga mig om att jag måste ta sertralin och att det var helt ok att forts amma. Efter drygt 10 mån kom då detta... Den nya läk, kvinna i 50-årsåldern, som skrev till mig: "Jag vill understryka att du inte bör amma när du använder Sertralin. Du får lägga upp en strategi tillsammans med familjen för att avsluta amningen." Det borde inte få gå till så här. 

NEJ. Det borde verkligen inte få gå till så här! Jag har kontaktat läkaren jag pratade om på seminariet, men har inte fått svar ännu i alla fall.

söndag 15 februari 2015

Vaccinera eller inte vaccinera..?

Jag har ju två bloggar varav den ena ligger i träda sen säkert ett år tillbaka. Detta inlägg kanske borde läggas där, men jag lägger det här.

Känner mig stundtals fullständigt hjälplöst dränerad på energi när jag läser vissa saker på internet. Måste skriva av mig!
Varifrån kommer vaccinationsmotståndet? Jag talar INTE om "nya" vacciner så som Gardasil etc, utan om de gamla, väl beprövade vacciner som använts i decennier och som (tills ganska nyligen?) i stort sett utrotat vissa sjukdomar i Sverige som människor i mindre lyckosamma länder får leva med att de och deras barn kan drabbas av och som får uppleva konsekvenserna av dessa sjukdomar.

Mässling. Häromdagen var det en stor uppblåst artikel att man kunde drabbas av hjärnhinneinflammation av vaccin mot mässling. Men en av biverkningarna med mässling ÄR ju hjärnhinneinflammation. Om vi alla var ovaccinerade skulle många, många fler drabbas av denna biverkning.
Jajamen. Man ska vara kritisk. Inte köpa allt som pådyvlas oss från alla håll och kanter. Men jag litar på myndigheterna och deras rekommendationer utifrån långvarig forskning och alla observationer som gjorts mer än på pseudovetenskap. Och då är jag ändå öppen, och har alltid varit, för att både medium, spöken, UFO:n, m.m. finns. Frågan är mer VAD är det för nåt? Och hur många som verkligen är det de utger sig för att vara, 0,5 procent kanske?
Är det avsaknaden av en religiös tro som gör att mänskor kan tro på vad som helst som inte är vetenskapligt förankrat? Gud är det ingen som sett, men man kan inte bevisa att han vare sig finns eller inte finns. Således börjar människor tro på ett substitut till detta: Något man varken kan säga stämmer eller inte stämmer, dvs pseudovetenskap.
Jag hörde om en kvinna som varit på utbildning i utomlands och lärt sig att bruna ögon berodde på alla de föroreningar den personen hade i kroppen och som man ärvde från sina föräldrar. Detta trodde hon stenhårt på. Det var ju helt logiskt!
Ja, helt fel är det ju inte om man ska vara "generös". Man får ju en hel del gifter från sin mamma när man ligger i magen och ammar man så får barnet i sig en hel del av de persistenta, fettlösliga gifter som mamman bär i sin fettvävnad. Men de giftigaste gifterna har ingen färg, ingen lukt.. Hur ska man kunna bemöta en person som på allvar tror att bruna ögon beror på "smuts". I mina öron låter det till och med en smula rasbiologiskt..?

Jag läser just nu "Mannen som slutade ljuga". Och det är fascinerande att läsa hur EN person kunde lura och manipulera både psykologer, åklagare och poliser. Och då talar jag inte om Sture Bergwall utan om kvinnan bakom den pseudovetenskapliga teori som hade förkastats helt flera årtionden före det att Sture Bergvall blev Thomas Quick. Men denna kvinna var så otroligt karismatisk att i stort sett alla köpte hennes teorier. Hennes egna teorier. En alldeles egen liten vetenskap som fick anhängare och som lurade rättssystemet och fick en fullständigt oskyldig man (i alla fall till mord) att dömas för 8 mord trots att det egentligen inte fanns ETT enda konkret bevis. Det är tro det.

Ja, man kan tro på vad som helst uppenbarligen. Tips på saker att tro på, eller inte tro på finns på den här mycket intressanta sajten: Tankebrott.

tisdag 20 januari 2015

Oroar mig..

Oroar mig för vissa kvinnor som är gravida, förstföderskor. Skrämde upp en blivande pappa på jobbet när jag egentligen bara ville peppa. Att man måste stå på sig om det drar ut för mycket på tiden, om det gör FÖR ont.. Att pappan/partnern kan hjälpa till att bevaka mammans intressen. Orolig när de blivande mammorna är små/korta.. När ska jag sluta tänka så?

söndag 18 januari 2015

Hur kan det få vara så här??

En händelse inom förlossningsvården 2015:

Kvinna kommer till sjukhuset eftersom hennes bebis är på väg att födas alldeles för tidigt. I staden där hon bor finns inga lediga kuvöser så hon bli skickad till Linköping för där finns en kuvös ledig vet man. Väl i Linköping har denna lediga kuvös hunnit bli upptagen och hon blir skickad till Huddinge för DÄR finns en ledig kuvös. Men under tiden hon är på väg till detta lasarett hinner även denna kuvös bli upptagen. Så hon skickas till Uppsala och där föds till slut en 700 gram liten bebis.

Hur kan det få vara så här?? Traumat i sig att få en så för tidigt född bebis kan jag inte ens föreställa mig, men sedan att behöva slussas omkring runt halva Sverige för att få tag i en ledig kuvös?? Vilken stress! Skandal tycker jag.

fredag 16 januari 2015

Fjärilseffekten

Jag har just läst ut en smått fantastisk bok. Fjärilseffekten av Karin Alvtegen. Om relationer och konsekvenserna av somliga val vi gör i livet. Psykologin bakom beteendet vi uppvisar, och hur barndomen påverkar oss.

Jag har ju ett väldigt ofärdigt manus jag inte ägnar någon tid för tillfället, men det är just sådana här tankar jag har. "Arvssynden". Inte den nedärvda, den som människorna trodde mer på förr i världen, men den inlärda, förvärvade.

Snyggt språk är det också, vilket jag är svag för.

Och en så bra, på något sätt tröstande mening om döden, om man är rädd för döden.. 

"Och jag har aldrig saknat tiden innan jag föddes, varför skulle jag då sakna den som börjar just när jag dött?"