Så har jag då föreläst igen om min förlossningsdepression. I onsdags åkte jag till Höglandssjukhuset i Eksjö. De har en psykiatrivecka där årligen, för att minska fördomarna om psykisk ohälsa. Mycket, mycket bra initiativ!
Jag pratade i 40 minuter och det ställdes en del frågor. Ibland är det svårt att inte vara på väg att börja gråta när jag berättar. Men jag tänker att det är så det är. Jag kan inte dra upp de här svåra känslorna igen utan att själv bli berörd, det är omöjligt. Och jag hoppas att det, nu när det ändå är så, på något sätt kan bidra till att de som lyssnar förstår hur svårt det här är att genomgå, en depression med ett nyfött barn.
En av frågorna gällde detta att när jag nu uppgav vid samtal på lasarettet att jag hade upplevt förlossningen chockartad, var det något man följde upp?
Nej, det gjordes inte.
Jag var på Amanda-mottagningen en gång för att prata om förlossningen, men det var efter att jag redan fångats upp av vården via min BVC-sköterska. Min psykolog tyckte i det läget att det var olämpligt att jag även gick och bearbetade förlossningen samtidigt som jag gick i terapi för anknytningen/depressionen.
Vad är rätt eller fel? Omöjligt att veta. Det måste var otroligt svårt för vårdpersonal att alltid agera rätt, att veta hur en patient verkligen mår och vad som vore det allra bästa för individen.
Efter mig föreläste överläkaren i psykiatri Sandra Mulaomerovic. Hon berättade ur ett kliniskt perspektiv, och det blev väldigt bra, tycker i alla fall jag, och hon kunde dessutom referera till sådant som jag nyss sagt, till "verkligheten". Det tyckte jag var spännande och ett bra sätt att framföra fakta.
Och det som Sandra sa stärker stödet för att JA, DET GÅR ATT AMMA med medicin! Hon menar att det handlar om okunskap och överdriven försiktighet (mina ord) hos den som skriver ut medicinen när man rekommenderar att avsluta amning vid medicinering.
Om någon av er som var där och lyssnade läser detta: Tack igen för er tid!
1 kommentar:
Så bra att du gör detta och självklart blir det känslomässigt! Ibland när jag berättar för människor så är det som att jag stänger av och det bara är ord som kommer, men ofta så väcks så mycket av mina känslor till liv för hur det var, även om jag inte kan minnas ordentligt hur det kändes så minns jag hur jag tänkte vilket är fruktansvärt.
Jag fick sluta amma efter 10 månader då vi till slut behövde testa nya mediciner eftersom depressionen inte gav med sig.
När jag var gravid med nummer två var jag tvungen att byta mediciner strax innan förlossningen för att kunna amma, men båda mina är ammade med anti-depp-mediciner och de mår båda bra. Med yngsta gick jag ju till och med på anti-Depp under hela graviditeten och han mår bra. Fick däremot vara beredda på vid förlossningen att han kanske skulle haft problem med andningen, vilket tydligen kan ske - men detta hände inte.
Återigen - tack för att du uppmärksammar detta!
Skicka en kommentar