Jag läser mycket, har alltid läst mycket. Men inte dikter. "Det är ingenting för mig".
Men jag beställer Jonas Rasmussens diktsamling pappa mamma barn. Och jag blir inte besviken, däremot positivt överraskad.
Jag beställer den direkt i från författaren och hans hälsning innehåller meningen "Hoppas att du/ni inte känner igen er alltför mycket".
Han vet om min bakgrund.
Vanmakt och vanvett
En korsande tanke av stål
glänsande polerad
från nacke till panna
från tinning till tinning
Och korset den bildar:
det röda krysset på kartan
som säger "du är här"
Större än så, mindre än så
är inte nuet
Boken är förutom rena dikter uppbyggd av ett antal påståenden i negationer och alla som någonsin fyllt i ett sånt där "Är du deprimerad-formulär" känner igen en del av strukturen, påståenden man ska skatta hur man själv känner utifrån en skala.
Och det är en krypande obehagskänsla att läsa dessa påståenden veta att man kan svara "nej". Att så kan man känna. Och att så har jag känt.
"Jag har aldrig tänkt att mitt liv mist sin mening sedan jag blev förälder
Jag har aldrig tänkt, när jag har pratat med andra föräldrar, att de måste ha lyckats förtränga hur det är att vara småbarnsförälder
Jag har aldrig ryst av det där "Ja, det är jättejobbigt, men gud va härliga dom är också, ungarna"
Jag har aldrig mått fysiskt illa andra färäldrars sätt att säga att de förstår precis
Jag har aldrig tänkt att det att bli förälder skulle kunna liknas vid ett trauma"
Tyvärr känner jag igen mig i mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar