Brev till våra Landstingspolitiker

Brev till våra Landstingspolitiker

Förlossningsdepression drabbar ca 15 procent av alla nyblivna föräldrar, det är vanligast att kvinnan drabbas.

Av alla barn som föddes i Sverige 2013 är det ungefär 5800 barn som har en förälder som insjuknar. Förlossningsdepression är en depression som ofta har inslag av ångest och det drabbar en hel familj. Det är inte ovanligt att även partnern drabbas av depression om mamman mår dåligt.

Framförallt drabbar det ett nyfött barn och möjligheten för barn och förälder att knyta an till varandra. Man vet idag att tillfrisknande efter det att barnet är 6 månader påverkar barnet negativt.

Vi är ett antal kvinnor som fungerar som stöd på Facebook-gruppen Läkande föräldrar. Gruppen startades för ett par år sedan och här diskuteras stort och smått om hur man mår och hur man upplever relationen till sitt barn. Det är mycket frågor om mediciner, om hur man vågar skaffa fler barn, hur man orkar och vågar vara ensam med sin bebis en hel dag när partnern är på jobbet. Många mår mycket, mycket dåligt. Det finns en del tankar om självmord, vid några tillfällen har polis fått kopplas in.

Ofta känner vi oss hjälplösa i situationen, geografiskt långt ifrån varandra och utan psykiatrisk kompetens.

Vi vill med detta brev visa på behovet av resurser. Idag går nästan alla på föräldrautbildning och mödravården och där omhuldas man och vaggas in i någon sorts förställning om att det är förlossningen som är finalen. Men det är då det nya livet börjar och efter några få dagar på BB släpps man i ut i kylan, i ensamheten. Efteråt läggs inte speciellt mycket tid på hur mamman mår, då är det nästan uteslutande barnet som är i fokus.

Men utan en mamma/förälder som mår bra mår får inte heller barnet en bra start i livet, oavsett fina tillväxtkurvor och vaccinationer.

En del resurser skulle kunna omfördelas från föräldrautbildningarna till att omfatta omvårdnad om mamman och partnern efter förlossningen.

Behövs stöd för familjen, avlastning, kanske parterapi? Inte bara veckorna efter förlossningen utan första året. Säkert beror en hel del separationer under barnets första år på ett dåligt mående som spär på de vanliga slitningarna i ett förhållande.

Gruppen Läkande föräldrar på Facebook visar också på behovet att få interagera med andra som också mår dåligt. Behovet är enormt att få prata av sig och dela sina funderingar. MEN det skulle behövas psykiatrisk kompetens i gruppen! Vi tror också att detta skulle vara ett resurseffektivt sätt att hjälpa fler, och att nå dem som kanske inte orkar söka sig till psykolog.

Ett annat stort problem är att det fortfarande är många som berättar att de söker hjälp men blir avfärdade. FORTFARANDE finns det alltså personal inom sjukvården och på barnhälsovården som inte har tillräcklig kunskap om förlossningsdepression, eller som inte vågar ta i problemet. Som inte vågar fråga för man vet inte hur svaret ska hanteras. Det finns alltför många som berättar hur dåligt de mår och får höra från sjukvården att "detta är något som är övergående", ”det är nog trötthet, försök att sova när barnet sover”. Detta ser vi som en allvarlig brist i sjukvården.

Förlag på förbättringar:

-Att ämnet tas upp på föräldrautbildning i större utsträckning.

-Att informationen läggs relativt sent i de enskilda samtalen med barnmorskan.

Att vara väl förberedd på att man kan må dåligt ökar sannolikheten att man söker hjälp, och om man drabbas känns det inte lika mycket som ett nederlag.

-Ett ökat samarbete mellan primärvård och BVC kring dess patienter.

-Avsätta pengar för utbildning av barnmorskor som ofta är de första som träffar nyblivna mödrar.

Färjestaden 2014-11-28

Lotta Lindeborg

Med stöd av

Lotten Grape

Patricia Janus
Linda Engeroth