Boktips

Jag vet ju nu att det finns i alla fall några där ute som väntar mer eller mindre otåligt på min bok. Jag sitter och läser igenom manus på nytt nu när min förläggare gjort layouten och det tar tid att gå igenom allt. Inte helt lätt att hitta mycket små fel som att det saknas en punkt odyl. Man blir blind för sin egen text. Under tiden kan jag tipsa om den bok som en annan kvinna satt och skrev samtidigt som jag, i avsaknaden av skönlitterär berättelse om förlossningsdepression, utan att vi visste om varandra. Hon har skrivit sin bok under pseudonym. Hon kallar sig Helena Askén och hennes bok heter Moderslyckan - vart tog glädjen vägen? Jag läste den ganska snart efter att den kom i april i år och skrev då en kort recension. Vissa saker är lika, men språket skiljer åt. Även om den också är skriven i presens, nutid. Är det ett medvetet drag, så som jag tänkte? Att det ger en närvaro. Att detta pågår. Boken handlar om en kvinnas upplevelser av tre graviditeter och om hur hon mådde efter förlossningarna. Om depressionerna hon fick efter varje barn. Om depressioner som övergår i psykoser eller i alla fall ett psykosliknande tillstånd som bland annat botas genom elbehandling. Det är blod, svett och tårar. Ilska, ledsenhet och frustration men också så mycket kärlek. Att få läsa om det fula och det svåra är som att få ta ett djupt andetag efter att ha hållit andan länge.