Svar

Jag fick ett mejl och jag skickade svar, svaret har efterfrågats även här. Jag har ändrat det lite från det jag skickade privat.

Frågan hur man går till väga för att få hjälp och om känslorna kring att inte orka med sitt barn.

SVAR: Jag är glad att du hör av dig men blir ledsen att höra hur du har det! Har du haft kontakt med någon psykolog och fått någon form stöd? Din son är 3,5, ni kan oavsett andra kontakter ta en kontakt med de psykologer som arbetar inom Barnhälsovården, de är experter på mamma-barn relationen och där kan du få stöd tills barnet är 6-7 år. Jag tycker du ska kontakta din BVC sköterska och be henne remittera dig dit, det spelar ingen roll att du inte ha ett spädbarn!! Du kan säkert ringa växeln på landstinget direkt och be dem koppla dig. Du ska INTE behöva må som du gör. Tyvärr är det så mycket skuld och skam inblandat i detta att inte orka med sitt barn, man SKA ju älska dem villkorslöst. Jag har inte alltid gjort det som du förstår. Barn i din sons ålder är ju en ganska jobbig ålder för "alla" med trots och så. Jag tror du behöver att någon lyssnar på dig, kanske behöver du medicin om inte bara samtal hjälper. Finns pappan med i bilden? Det finns också en Facebook-grupp som heter Läkande föräldrar, det är slutna grupper för föräldrar med förlossningsdepression eller anknytningsproblem, kontakta Lotten Grape på hennes hemsida. Du är inte ensam om såna här känslor, men det talas inte om det och det är det jag hoppas kan komma att ändras på sikt.

Ha inte dåligt samvete för du tyckte det var skönt att vara barnfri varannan vecka. Jag tror själv att det måste var den fördel som finns med att separera från pappan, om det nu ändå är så. Att man, får ett eget vuxenliv och ett liv med barn, lite som det bästa av två världar? Men inte heller detta är ju enligt normen ok att erkänna öppet.

Känn inte att detta är något du borde klara av på egen hand och att du är ”svag” som behöver hjälp. Det finns massor med tillfällen i livet när man behöver ett extra stöd, och detta är ett sådant tillfälle för dig tror jag, man är sämre för att man ber om hjälp, det är en styrka att inse var man befinner sig, tänk på det och fokusera på att du ska bli lyckligare.