Förtroende

Jag pratar med en mamma som jag just lärt känna. Jag berättar om boken och om att jag haft en förlossningsdepression. Denna mamma som jag uppfattar som en så stark, härlig människa, full av liv, hon säger plötsligt i tyst tonläge att "det har hon också haft". Att hon har försökt sluta äta antidepressiv medicin men att hon inte kan vara utan den. Att hon är så ledsen för att hon måste äta medicin. Jag berättar att jag också försökt sluta, men att det inte går. Att jag blir så arg och ledsen utan. "Jag också", säger hon. Vi är så många. Det slår mig gång på gång. Mamman viskar sedan i förtroende att "hon aldrig träffat någon tidigare" som hon vet äter antidepressiv medicin och hon måste bara få fråga vilken sort jag äter. Så många och ändå så ensamma. Hur kan det vara så? Det får i alla fall inte fortsätta vara dolt, det är det viktigaste.