Idag har jag blivit intervjuad av en reporter på en tidning i Skåne.
Hon frågar hur gamla barnen är och jag svarar 3,5 och 6,5 år.
Hennes reaktion är "Vilken härlig ålder!"
Och jag känner att jag tvekar i mitt svar, jag mumlar något, och reportern tillägger snabbt "Eller kanske jobbig? Påfrestande?"
Och jag känner mig usel.
Ska jag leva mitt liv så här, att barnen aldrig blir helt självklara? Detta trots att deras närvaro självklart är den större delen av mitt liv och min tillvaro, mina tankar och funderingar.
Eller är det just därför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar