Ibland blir det så tydligt hur tiden har gått och att man fortfarande finns och klarat sig igenom en jobbig tid.
Som när man inser att det lilla hålet i ens favorittrosor fått oanade dimensioner och gör att trosorna knappt är trosor längre, eller i alla fall har plats för tre ben istället för två.. De där favorittrosorna som jag fick i bebispresent, fast till mig själv, jag kommer ihåg var jag öppnade paketet, i strålande sol men med ångest i bröstet, på ett fik i Kalmar med två goda vänner som inte visste hur jag mådde.
Att göra sig av med vissa saker kan ha en symbolisk betydelse, kanske bevisar det att jag faktiskt gått vidare och överlevde den där jobbiga perioden och att mitt liv blev mer som jag hoppades men då inte vågade tro på.
Mannen är nog glad han med att de där trosorna försvinner nu äntligen.
1 kommentar:
Har precis hittat hit till din blogg och jag är så tacksam över att du delar med dig! Kämpar själv med efterdyningarna av en förlossningsdepression och det är så skönt att inte känna att man är ensam. Skrattade gott åt detta inlägg,för vem har inte ett sådana trosor?!
Skicka en kommentar