Sidvisningar

lördag 10 augusti 2013

Dröja sig kvar

Jag går med min 7-åring på väg mot hennes första konsert, Erik Saade som spelar på Stortorget i Kalmar. Det är verkligen sommar i luften fortfarande, men en gnutta vemod har redan infunnit sig.
Ja, sommaren ÄR kort.
Men livet med min dotter pågår, livet med de två barn jag fått och som det för varje dag känns mer och mer "på riktigt" - som att det är detta liv jag alltid haft.
Men att jag fortfarande ens tvekar? Gör alla mammor det, tänker på hur det var innan? Är det "normalt" eller är det jag som fortfarande dröjer kvar i en verklighet som inte längre finns för mig?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Jag tycker det är synd att inte fler kommenterar i din blogg. Hoppas det är många som läser iaf!
Jag tänker ofta på precis detta, visserligen är mitt barn bara 9 månader. Vad hade jag gjort nu om inte han/hon funnits? Var detta rätt beslut? Fanns det någonsin en rätt tidpunkt? Borde vi varit yngre/äldre?

Marita sa...

Tack för titten, kul att du gillade mitt boktips :)
Fin och viktig blogg du har. Har själv en vän som drabbades av förlossningsdepression när hon fick sin första för många år sedan. Det fick henne att under många år avstå från att skaffa fler barn, men nu har hon två små sladdisar och mår toppen :)
Jag tror alla föräldrar flera gånger under livets gång funderar över hur livet var innan och hur det skulle kunna vara. Det är fullt normalt. Själv är jag mamma till två som nu är vuxna och mitt liv går nu in i en ny fas, jag har gjort ett bra jobb och fostrat två kärleksfulla självständiga starka individer och nu kan jag fokusera på mig och mitt liv igen på något sätt. Var sak har sin tid....allt handlar om att vara i nuet.
Önskar dig all lycka till med ditt föräldraskap...NJUT....det går alldeles för fort.
Kram!

Ewa sa...

Hej och tack för din kommentar!

Min dotter fyllde 20 år i år och det dröjer väl inte så länge tills hon flyttar hemifrån och då är jag, på sätt och vis, tillbaka där jag var innan hon kom och som jag längtade tillbaka till under de första småbarnsåren just för att jag mådde så satans dåligt.

Jag skulle inte vilja ha mitt föräldraskap ogjort för det har påverkat och utvecklat mig som människa i mycket högre grad än vad något annat har gjort.

Min största sorg är att jag mådde så dåligt när hon var liten, att jag hade så svårt att knyta an för hon var en himla go' unge! Men det har inte varit kört för vår del för vi har tagit igen mycket - det går att knyta an till sitt barn trots att man inte har ammat och trots att man har mått dåligt.

Vi har bara ett barn för vi vågade inte riskera att gå igenom allt en gång till.

Det är möjligt att jag flummar iväg i den här kommentaren, men du läste ju mitt inlägg om förlossningsdepression, så du förstår nog.