Något som jag och några av mina kompisar pratat om många gånger är rädslan för att få stora förlossningsskador. Vi pratade om det långt innan vi själva fick barn, under tiden vi väntade barn och tiden efter att vi fått barn.
"Att spricka från A till Ö", alla förstår vad man menar, men ingen av oss har som tur är behövt uppleva det.
Jag var själv aldrig speciellt rädd. Jag litade på att kroppen skulle veta vad den skulle göra.
Men kroppen hade tydligen ingen aning första gången och jag fick ett akut kejsarsnitt efter 79 timmars mycket smärtsamt ineffektivt värkarbete.
Efter 80 timmar är man ganska förstoppad kan jag lova, och även om det kanske inte räknas får man rätt rejäla hemorrojder av allt värkarbete i kombination med förstoppning..
Efter mitt andra kejsarsnitt kunde jag inte kissa själv, nerverna var som att de var avskurna och jag har problem med detta fortfarande, kissar lätt på mig, för jag blir helt akut kissnödig och kan ha svårt att resa mig upp från en stol ganska plötsligt.
Skämmigt? Javisst. Men framförallt väldigt opraktiskt. Som vuxen bär man inte ofta omkring på extrakläder.
Men att stora förlossningsskador är så pass vanliga i Sverige, det är ju inte klokt egentligen. Vi kan åka till månen, men pengar till att se över vad som kan göras för att förbättra vården, rutiner, minska stress bland de som arbetar, sy ihop bristningar bättre, mer kunskap om korrigerande operationer eller vad det nu kan vara saknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar