Min mamma dog i januari 1991, det är 21 år sedan och jag har levt mitt liv längre utan en mamma än med en. Hon fyllde år den 7 januari och dog den 13:e, alltså bara några dagar efter sin födelsedag.
En kille jag var kär i fyllde år samma dag och planen att ringa honom och säga "grattis" slogs effektivt sönder, det hade liksom varit lite småkonstigt kändes det som.
Ibland undrar jag vad jag varit för människa idag om min mamma hade levt, hur hade det påverkat mig att ha henne kvar? Hade jag varit osjälvständig, eller en tryggare människa i grund och botten?
Hade jag fått förlossningsdepressionen om jag hade haft hennes stöd och hjälp?
Ibland reflekterar jag över att faktiskt de flesta i min ålder har båda sina föräldrar i livet, att det är det som är det "normala". När jag får frågor om mina föräldrar av såna jag inte känner så väl verkar de flesta anta att de är skilda, när jag bara nämner min pappa.
Kanske låter det hårt, men jag kan tänka att det finns saker som är värre. Och jag har klarat mig bra, aldrig varit utsatt för övergrepp, mobbing och jag har många vänner. Överlevnad, kanske är det det det handlar om i grund och botten, man anpassar sig till situationen.. Det kanske låter obegripligt för somliga, kanske var relationen till min mamma aldrig tillräckligt bra för att vara något att sakna fortfarande, idag?
Detta är frågor utan svar. Men sanningen är den att jag har ingen aning om hur det är att i vuxen ålder ha sin mamma kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar