Det är jobbigt att ha små barn. Ibland kan jag tänka att det är konstigt att så många ändå fixar det, till synes utan problem och utan att må dåligt över att det är jobbigt. Biologin. Vi är alla slavar under den, det är väl därför det går.
Alla säger att småbarnstiden är så kort. "Passa på och njut!"
För mig och många med mig har det inte varit någon njutning. De här kommentarerna spär ytterligare på det dåliga samvetet och känslan av att vara udda, fel och avvikande.
När min dotter var nyfödd önskade jag att hon var så stor att hon skulle börja skolan. Nu går hon i ettan och jag kan längta tills hon är så stor att man slipper hämta i skolan.
Men enstaka tillfällen har jag känt fragment av den känsla, kunskapen och visshet dessa människor velat förmedla. Min son är snart 5 år. Dottern börjar snart tvåan. Jag har kunnat gå korta promenader (10 min) när de båda varit hemma ensamma. Tiden har gått, inte alltid snabbt, ibland har den känts oändligt långsam, men obönhörligen går tiden och även jag blir äldre. Och den dagen kommer att komma när de är stora, när de inte längre vill ha så mycket uppmärksamhet ("Låt mig vara ifred!"). Kommer även jag sörja att deras småbarnsår och barndom gick så snabbt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar