Uppmuntrande ord och konkreta tips från mamma på Facebook-sidan Läkande föräldrar.
Hej alla tappra föräldrar som kämpar!
Jag tänkte skriva lite om mitt läge som jag hoppas kan vara nån slags tröst, om än en liten sådan, för er som känner hopplöshet i situationen och det känslomässiga inferno som den här sjukdomen innebär.
Min son fyller tre år om knappt en månad. Jag drabbades av en mycket svår förlossningsdepression bara några dagar efter att han föddes.
Jag har tidigare i mitt liv genomlevt depressioner, panikångest och ätstörningar, men FD var så bottenlöst hemskt att jag.... fortfarande inte kan beskriva det. Men ni, om några, förstår.
Jag mår bättre nu. Det känns helt surrealistiskt att ens skriva de orden, nästa farligt - som att jag är rädd för att vakna upp ur en dröm av att saker kan bli bättre och att man kan vilja leva igen.
Jag trodde att min FD skulle gå över inom ett år (tyvärr tycks det vara en utbredd uppfattning att den har ett bestämt slutdatum), och efter att jag inte kände mig bättre efter ens två år så var det som att världen rasade samman än mer. Skulle jag aldrig, aldrig må okej igen? Var detta mitt liv? Ett ångestframkallande skådespel med döden som enda möjliga sorti?
NEJ.
GE INTE UPP FÖR I H*****E!
DET BLIR BÄTTRE!
Det är värt det, hur bisarr, ja rentav förolämpande den tanken kan tyckas, när man befinner sig i en outhärdlig smärta.
Det är inte en fråga om att vara stark nog eller bra nog för att det ska bli bättre. Det är inte en tävling man kan vinna, men en kamp man kan uthärda.
Jag ska väl tillägga att jag pratar helt utifrån mig själv och på ingalunda vis sitter inne på några sanningar om lidande och hur man tar sig ur det (jag vet fortfarande inte helt själv, jag vet bara att jag inte längre är i samma svärta som jag har varit).
Och tills den medicinska vetenskapen, landstingen och samhället tar denna sjukdom på allvar och forskar, utformar program och behandlingar, skyddsnät som inte går att falla igenom, och stöd till familjerna som drabbas, så är det mycket svårare. Ensammare. Men det går.
De saker, handlingar och tankar som gjort skillnad för mig är:
- Medicin. Jag har ätit anti-depressiva sedan 10 års tid, men levde i nån slags moralistisk dröm om att när jag blev mamma skulle jag bli "hel" och inte behöva dem. Jag har behövt reglera medicineringen flera gånger pga biverkningar eller utebliven effekt, men känner mig i dagsläget hjälpt av de jag har.
Och det är, i min värld, inte konstigare än att en diabetiker behöver insulin. Min hjärna behöver tillskott för att fixa livsviktiga grejer, och jag tar dom så länge det behövs, om jag så behöver dom resten av livet. Jag tänker inte gå omkring och plåga mig själv för att vara "stark" eller "duktig"
- Samtalsterapi.
Efter att ha bytt psykologer fyra gånger på ett år har jag nu en jag trivs med. I början träffades vi tätt, två gånger i veckan. Sedan träffades jag och min sambo ihop, för det är verkligen en sjukdom som drabbar hela familjen. Nu träffar jag henne kanske en gång varannan vecka.
-Lösa upp tidigare grejer långsamt.
Jag behövde ta itu med mina ätstörningar, de utgjorde ångestlindring när allt var som värs, men de förvärrade och(tror jag) förlängde eländet på lång sikt. Jag gick i dagvård i 3 månader, och har fortfarande kontinuelig kontakt med den avdelningen.
Men det tar tid. Det är ju som nån slags avtändning - den end atröst man har haft försvinner och man konfronteras med känslorna som ätstörningen kanske dövat.
Men först efter att jag gått igenom den behandlingen började grejer vända på riktigt.
-Feminism
Det här kanske låter lite konstigt, men för mig har det varit en väg ur skuldfällan och också ett sätt att se att min sjukdom handlar om något annat än att jag skulle vara en svag individ.
Patriarkala strukturer, myter om "Den Goda Modern", ojämnställt föräldraskap...många saker som för mig bidrog till FD handlar inte om mig som människa, utan om en orättvisa på ett samhälligt plan.
-Återuppta intressen trots motstånd.
Jag har börjat spela teater igen, återknyta till saker som var viktiga för mig innan FD. I början hade jag ingen lust, det kändes mest falsk och jobbigt att det inte var så kul som jag mindes det. Men långsamt började lusten återvända och jag fick ett sammanhang utanför hemmet där jag kunde känna igen mig själv. Det påverkade relationen till min son och sambo positivt, och framför allt så blev jag mycket gladare och piggare. Plötsligt var någonting meningsfullt igen, och det smittade av sig på resten av tillvaron.
Massa kärlek och styrka till alla er där ute! Våga fortsätta kämpa!
