Omslaget igen

Och här är hela omslaget! Känns pirrigt i hela kroppen, kan faktiskt järmföras med den där förväntan jag hade när jag hade barnen i magen.

Förlossningspsykos

Notis på www.aftonbladet.se. Det är bra att man här säger att det är en psykos och ingen depression kvinnan hade.

"Hoppade från bro med barn - åtalas STOCKHOLM. I juli i år hoppade en kvinna från en bro vid Slussen i centrala Stockholm med sitt spädbarn i famnen. Kvinnan överlevde, men barnet avled av sina skador några dagar senare. Nu åtalas kvinnan för dråp alternativt barnadråp, skriver aftonbladet.se. – Allt tyder på en förlossningspsykos, säger hennes advokat Frida Wallin. Rättegången inleds i Stockholms tingsrätt den 3 december."

Mejl

Jag fick ett mejl efter artikeln i Barometern,som jag besvarat efter bästa förmåga: Undrar bara hur man går till väga med allt? Är 27 år, har en son på 3,5 år. Hade ett jättegräl idag med han, så min mamma fick rycka in en stund. Sa till henne sen att det har gått 3,5 år sen han föddes, men när ska mamma känslorna komma?! Trodde jag var ensam om att känna som jag gör. Vet inte ens om jag klarar av att ha min son kvar. Allt känns bara jobbigt. Finns ingen lycka... Vad gör man...?

Ni är fler därute. Här är jag. På bilden är min dotter 2 veckor och jag ser glad ut, visst gör jag?

OK igen

Reportage i tidningen Barometern. Här står inget om hur det är idag, när allt är bra, eller i alla fall det mesta är OK. Hade slut på min medicin igen och det hann gå två dagar innan jag påbörjade den igen. Det märks direkt och jag påminns om att jag faktiskt inte är OK än. Kanske blir det aldrig "normalt" igen, men om priset är att äta antidepressiv medicin så är det inte speciellt högt.

Ordning och reda..

Det har visat sig att för mig är en en intervju nästan lika utmattande som en timme hos psykologen. Igår var det först radiointervju och sedan intervju på telefon med Aftonbladet, idag har jag haft telefonintervju med en annan journalist. Jag är trött, speciellt igår kväll var min energi helt slut. Och samtidigt ska man hålla reda på alla andra saker: nycklar, väskor, barnens extrakläder till dagis och skola, räkningar, en parkeringsböter som jag slarvat bort, och hittar igen, räkningen på lammet vi köpte... Och hurra, jag hittade ett smycke som varit spårlöst borta ett år. Det låg i min sommarväska och jag hittade det när jag letade efter ett viktigt papper. Det är detta som är livet eller hur?

Mycket nu

Ja, det är mycket nu. Jag är plötsligt dubbelarbetande. Med en 6-åring som inte vill gå till skolan. Hon gråter och skriker när jag ska lämna, det skär i hjärtat. Idag har jag varit på intervju på Radion för Radio Blekinge, OCH intervju med Aftonbladet, för en artikel som kommer efter årsskiftet. Jag hinner inte med mitt "vanliga" jobb. En man som ringde idag och undrade över sitt tillståndsärende hade sett mig på TV... Och så har vi Siri, vår lånehund. Bloggen har haft besökare från Ukraina. Det var kanske av misstag de hittade hit.

Notis

Nu finns information om boken även på Notis förlags hemsida, under kategorin blogg. Imorgon blir det intervju på radio!

Sneak Peek

Detta finns sedan länge redan publicerat i min andra blogg, så nu lägger jag ut samma stycke ur den kommande boken här också. Texten är lite, lite ändrat sen förra gången det lades ut.

"En pappa som jag och Robert har sett ända sen vi själva kom in på förlossningen är också kvar på BB fortfarande. Jag hälsar en gång i korridoren, när jag är på väg tillbaka till mitt rum, och frågar nåt om hur det gått för dem. De ligger inne för hotande missfall visar det sig. Mannens fru är bara i vecka 23. Sen ser jag henne vid frukosten. Där sitter vi, flera stycken nyblivna mammor med våra bebisar och fortfarande stora, pösiga bulldegsmagar. Men hon har ingen bebis i någon balja med sig. Hon ler och ser glad ut, och berättar det som hennes man avslöjat dagen innan. Men vad känner hon egentligen? Hatar hon oss andra, vi som redan genomgått en lyckad graviditet och nu har våra barn i famnen? Flera månader senare, när jag och Robert är ute och går med barnvagnen i snålblåsten, möter vi detta par som kommer gående ett stycke ifrån oss. De har ingen vagn med sig. Och så vitt jag kan se är hon inte gravid. Känner de igen oss också? Hade jag kunnat hade jag velat prata med dem, säga att livet inte behöver vara slut bara för att de inte fått något barn, om det nu är så. Att det inte är något att avundas egentligen. Men naturligtvis passerar vi varandra utan ett ord. Mina ögon tåras. Kanske är det bara blåsten."

Hormoner

Jag fick ett mejl av en kvinna som rekommenderade mig att läsa Kaos i kvinnohjärnan. Om hur hormonerna styr vårt välbefinnande. Hon undrade om jag gjorde några hormonprover i samband med förlossningen. Kan man genom en test se om man ska få en depression..? Ska ta och skaffa mig den där boken i alla fall, all kunskap är värd att ta till sig och tänk om det faktiskt är något som skulle hjälpa mot depressioner, att reglera sina hormonnivåer?

Första artikeln

Första tidningsartikeln kom i Kalmar Läns Tidning igår, den 8 november. Tycker jag ser så sur ut bara, men det kanske passar bättre än om jag storskrattat i alla fall..?

Boktips

Jag vet ju nu att det finns i alla fall några där ute som väntar mer eller mindre otåligt på min bok. Jag sitter och läser igenom manus på nytt nu när min förläggare gjort layouten och det tar tid att gå igenom allt. Inte helt lätt att hitta mycket små fel som att det saknas en punkt odyl. Man blir blind för sin egen text. Under tiden kan jag tipsa om den bok som en annan kvinna satt och skrev samtidigt som jag, i avsaknaden av skönlitterär berättelse om förlossningsdepression, utan att vi visste om varandra. Hon har skrivit sin bok under pseudonym. Hon kallar sig Helena Askén och hennes bok heter Moderslyckan - vart tog glädjen vägen? Jag läste den ganska snart efter att den kom i april i år och skrev då en kort recension. Vissa saker är lika, men språket skiljer åt. Även om den också är skriven i presens, nutid. Är det ett medvetet drag, så som jag tänkte? Att det ger en närvaro. Att detta pågår. Boken handlar om en kvinnas upplevelser av tre graviditeter och om hur hon mådde efter förlossningarna. Om depressionerna hon fick efter varje barn. Om depressioner som övergår i psykoser eller i alla fall ett psykosliknande tillstånd som bland annat botas genom elbehandling. Det är blod, svett och tårar. Ilska, ledsenhet och frustration men också så mycket kärlek. Att få läsa om det fula och det svåra är som att få ta ett djupt andetag efter att ha hållit andan länge.

Reaktioner

Ett par reaktioner jag fått efter tv-inslaget har förstås känts extra bra.. "Jag får gåshud... Även om jag pratat med fler om hur jag haft det så är det första gången jag lyssnar på någon som berättar att man känt likadant. Tack, Lotta! Det du gör är såååå viktigt! Stor kram till dig!" "Jag fick gåshud när jag såg inslaget, precis som det var mina ord! Min son är sju år nu men jag har fortfarande sviter, äter oxå antidepp och törs inte sluta... Ser såå fram emot att läsa din bok!

Bara yta

Jo, men jag är faktiskt nöjd med inslaget. Man är ju så självkritisk och varför tog jag inte på mig lite mascara, och varför råkar jag ha fått mer finnar nu när det ska filmas och tas bilder..? Men det är bara yta och om det var yta jag var mest intresserad av hade jag aldrig skrivit den här boken.

Begreppsförvirring

Jag blir inte glad när jag läser om det här. Att en kriminolog och "expert" uttalar sig att mammor som dödar sina spädbarn oftast har en förlossningsdepression. Kriminologen Mikael Rying som jobbar på Rikspolisstyrelsen samt forskar på Mittuniversitet har figurerat i mer än en artikel den senaste veckan. 1-2 av 1000 mammor drabbas av en förlossningspsykos, det är detta tillstånd som ligger bakom när ett spädbarn dödats. En psykos innebär hallucinationer: att höra eller se saker som inte finns, snabba och extrema humörsvängningar overklighetskänsla, svår förvirring och vanföreställningar. Det är ett djupare, allvarligare och mycket mer akut tillstånd än en förlossningsdepression. Socialstyrelsen rekommenderar att alla nyblivna mammor undersöks för depression sex till åtta veckor efter förlossningen. För att göra det används en speciell screening som kallas Edinburgh postnatal depression scale (EPDS) och som endast sjuksköterskor som utbildats inom ämnet kan göra. Det gör mig inte heller speciellt glad att höra att endast 5 av 21 landsting gör den här undersökningen. Och sannolikt gjordes inget i de landsting där dessa mord skedde? Om det är så är det samhället som har det yttersta ansvaret. Det handlar om ett PAPPER med ett antal frågor. Hur svårt kan det vara? Naturligtvis kanske inte detta täcker alla, kontakten med BVC är frivillig. Men ändå.

Jättebra

Två olika journalister har läst hela eller delar av boken och båda tycker den är jättebra! Detta känns helt fantastiskt! Förutom att nå ut med ämnet vill jag förstås att det ska vara en läsupplevelse också, som med vilken bok som helst. Detta kan naturligtvis bli en sporre att skriva mer också, något som jag gärna vill..

Facebook

Min förläggare har öppnat ett Facebook-konto för boken. 26 stycken gillar redan sidan! Sidan heter också En mekanisk mamma. Onödigt att krångla till det! Det är en konstig känsla att göra något så jobbigt till något som plötsligt ska spridas och göras reklam om och pratas om och ställas upp på bild för. Men det är ett gott syfte med den här spridningen. Jag får fokusera på det.