Ditt inre centrum

Artikel väl värd att lägga tid på att läsa! Ska genast beställa boken av Marta Cullberg Weston!
Hon verkar förklara så fantastiskt enkelt (egentligen kanske det är det!) hur man hjälper sina barn genom att spegla deras känslor tillbaka. Samtidigt sorgligt att det är just detta som är det skadliga för ett barn med en deprimerad förälder.

Kort utdrag från artikeln i SvD:

"Som terapeut har hon sett många bära på ett sårat, inre barn som de kan få kontakt med just genom symboldramat. Då kan hon be klienten blunda och färdas till barndomsminnena, till exempel så här: Du är fem år, en dörr öppnas och du står i ditt föräldrahem. Vad händer?
Självbilderna byggs nämligen in genom de speglingar som barnet får i alla vardagliga situationer tillsammans med föräldrarna – ofta långt innan vi hunnit få ett språk.
– När föräldrarna svarar på våra behov som barn upptäcker vi oss själva – vi får syn på våra egna konturer. Det bästa för barnet är att det får hjälp med att sätta ord på alla sina känslor och att dessa accepteras utan negativa värderingar.
Men också när föräldern inte svarar alls på barnets reaktioner sker en spegling, menar hon. Särskilt svårt är det om någon av föräldrarna dricker eller är deprimerad, för ett barn som känner sig negligerat tolkar situationen till en negativ bild av sig själv. ”Jag duger inte, det är något fel på mig, jag är inte värd att älskas …” Dessa bilder ligger ofta kvar på djupet och påverkar oss även som vuxna."

Brev till våra Landstingspolitiker

Brev till våra Landstingspolitiker

Förlossningsdepression drabbar ca 15 procent av alla nyblivna föräldrar, det är vanligast att kvinnan drabbas.

Av alla barn som föddes i Sverige 2013 är det ungefär 5800 barn som har en förälder som insjuknar. Förlossningsdepression är en depression som ofta har inslag av ångest och det drabbar en hel familj. Det är inte ovanligt att även partnern drabbas av depression om mamman mår dåligt.

Framförallt drabbar det ett nyfött barn och möjligheten för barn och förälder att knyta an till varandra. Man vet idag att tillfrisknande efter det att barnet är 6 månader påverkar barnet negativt.

Vi är ett antal kvinnor som fungerar som stöd på Facebook-gruppen Läkande föräldrar. Gruppen startades för ett par år sedan och här diskuteras stort och smått om hur man mår och hur man upplever relationen till sitt barn. Det är mycket frågor om mediciner, om hur man vågar skaffa fler barn, hur man orkar och vågar vara ensam med sin bebis en hel dag när partnern är på jobbet. Många mår mycket, mycket dåligt. Det finns en del tankar om självmord, vid några tillfällen har polis fått kopplas in.

Ofta känner vi oss hjälplösa i situationen, geografiskt långt ifrån varandra och utan psykiatrisk kompetens.

Vi vill med detta brev visa på behovet av resurser. Idag går nästan alla på föräldrautbildning och mödravården och där omhuldas man och vaggas in i någon sorts förställning om att det är förlossningen som är finalen. Men det är då det nya livet börjar och efter några få dagar på BB släpps man i ut i kylan, i ensamheten. Efteråt läggs inte speciellt mycket tid på hur mamman mår, då är det nästan uteslutande barnet som är i fokus.

Men utan en mamma/förälder som mår bra mår får inte heller barnet en bra start i livet, oavsett fina tillväxtkurvor och vaccinationer.

En del resurser skulle kunna omfördelas från föräldrautbildningarna till att omfatta omvårdnad om mamman och partnern efter förlossningen.

Behövs stöd för familjen, avlastning, kanske parterapi? Inte bara veckorna efter förlossningen utan första året. Säkert beror en hel del separationer under barnets första år på ett dåligt mående som spär på de vanliga slitningarna i ett förhållande.

Gruppen Läkande föräldrar på Facebook visar också på behovet att få interagera med andra som också mår dåligt. Behovet är enormt att få prata av sig och dela sina funderingar. MEN det skulle behövas psykiatrisk kompetens i gruppen! Vi tror också att detta skulle vara ett resurseffektivt sätt att hjälpa fler, och att nå dem som kanske inte orkar söka sig till psykolog.

Ett annat stort problem är att det fortfarande är många som berättar att de söker hjälp men blir avfärdade. FORTFARANDE finns det alltså personal inom sjukvården och på barnhälsovården som inte har tillräcklig kunskap om förlossningsdepression, eller som inte vågar ta i problemet. Som inte vågar fråga för man vet inte hur svaret ska hanteras. Det finns alltför många som berättar hur dåligt de mår och får höra från sjukvården att "detta är något som är övergående", ”det är nog trötthet, försök att sova när barnet sover”. Detta ser vi som en allvarlig brist i sjukvården.

Förlag på förbättringar:

-Att ämnet tas upp på föräldrautbildning i större utsträckning.

-Att informationen läggs relativt sent i de enskilda samtalen med barnmorskan.

Att vara väl förberedd på att man kan må dåligt ökar sannolikheten att man söker hjälp, och om man drabbas känns det inte lika mycket som ett nederlag.

-Ett ökat samarbete mellan primärvård och BVC kring dess patienter.

-Avsätta pengar för utbildning av barnmorskor som ofta är de första som träffar nyblivna mödrar.

Färjestaden 2014-11-28

Lotta Lindeborg

Med stöd av

Lotten Grape

Patricia Janus
Linda Engeroth

Men leder det någon vart egentligen??

"Men leder det någon vart egentligen??"
Frågan ställdes av en kollega om gruppen på Facebook där jag är med och stöttar: Läkande föräldrar. Alla dessa mammor som mår dåligt och som skriver av sig, ältar. Vi försöker stötta så gott det går, vi som mår bra, eller bra för stunden. Men ingenting händer egentligen. "Kontakta landstingspolitikerna", sa kollegan. Försök påverka så! Ni borde ha med en psykolog i gruppen."
Ibland kan behöva få input från någon utifrån.
Så nu har vi bett om lov att få använda "snuttar" av vad som sagts på sidan, naturligtvis kommer inga namn att nämnas. Men visa på det oerhört stora behovet som finns av stöd och hjälp.
Kanske kan detta vara ett steg på vägen?

Uppmuntran och konkreta tips!

Uppmuntrande ord och konkreta tips från mamma på Facebook-sidan Läkande föräldrar.
Stort tack C!

Hej alla tappra föräldrar som kämpar!

Jag tänkte skriva lite om mitt läge som jag hoppas kan vara nån slags tröst, om än en liten sådan, för er som känner hopplöshet i situationen och det känslomässiga inferno som den här sjukdomen innebär.

Min son fyller tre år om knappt en månad. Jag drabbades av en mycket svår förlossningsdepression bara några dagar efter att han föddes.
Jag har tidigare i mitt liv genomlevt depressioner, panikångest och ätstörningar, men FD var så bottenlöst hemskt att jag.... fortfarande inte kan beskriva det. Men ni, om några, förstår.

Jag mår bättre nu. Det känns helt surrealistiskt att ens skriva de orden, nästa farligt - som att jag är rädd för att vakna upp ur en dröm av att saker kan bli bättre och att man kan vilja leva igen.

Jag trodde att min FD skulle gå över inom ett år (tyvärr tycks det vara en utbredd uppfattning att den har ett bestämt slutdatum), och efter att jag inte kände mig bättre efter ens två år så var det som att världen rasade samman än mer. Skulle jag aldrig, aldrig må okej igen? Var detta mitt liv? Ett ångestframkallande skådespel med döden som enda möjliga sorti?

NEJ.
GE INTE UPP FÖR I H*****E!
DET BLIR BÄTTRE!

Det är värt det, hur bisarr, ja rentav förolämpande den tanken kan tyckas, när man befinner sig i en outhärdlig smärta.
Det är inte en fråga om att vara stark nog eller bra nog för att det ska bli bättre. Det är inte en tävling man kan vinna, men en kamp man kan uthärda.
Jag ska väl tillägga att jag pratar helt utifrån mig själv och på ingalunda vis sitter inne på några sanningar om lidande och hur man tar sig ur det (jag vet fortfarande inte helt själv, jag vet bara att jag inte längre är i samma svärta som jag har varit).

Och tills den medicinska vetenskapen, landstingen och samhället tar denna sjukdom på allvar och forskar, utformar program och behandlingar, skyddsnät som inte går att falla igenom, och stöd till familjerna som drabbas, så är det mycket svårare. Ensammare. Men det går.

De saker, handlingar och tankar som gjort skillnad för mig är:

- Medicin. Jag har ätit anti-depressiva sedan 10 års tid, men levde i nån slags moralistisk dröm om att när jag blev mamma skulle jag bli "hel" och inte behöva dem. Jag har behövt reglera medicineringen flera gånger pga biverkningar eller utebliven effekt, men känner mig i dagsläget hjälpt av de jag har.
Och det är, i min värld, inte konstigare än att en diabetiker behöver insulin. Min hjärna behöver tillskott för att fixa livsviktiga grejer, och jag tar dom så länge det behövs, om jag så behöver dom resten av livet. Jag tänker inte gå omkring och plåga mig själv för att vara "stark" eller "duktig"

- Samtalsterapi.
Efter att ha bytt psykologer fyra gånger på ett år har jag nu en jag trivs med. I början träffades vi tätt, två gånger i veckan. Sedan träffades jag och min sambo ihop, för det är verkligen en sjukdom som drabbar hela familjen. Nu träffar jag henne kanske en gång varannan vecka.

-Lösa upp tidigare grejer långsamt.
Jag behövde ta itu med mina ätstörningar, de utgjorde ångestlindring när allt var som värs, men de förvärrade och(tror jag) förlängde eländet på lång sikt. Jag gick i dagvård i 3 månader, och har fortfarande kontinuelig kontakt med den avdelningen.
Men det tar tid. Det är ju som nån slags avtändning - den end atröst man har haft försvinner och man konfronteras med känslorna som ätstörningen kanske dövat.
Men först efter att jag gått igenom den behandlingen började grejer vända på riktigt.

-Feminism
Det här kanske låter lite konstigt, men för mig har det varit en väg ur skuldfällan och också ett sätt att se att min sjukdom handlar om något annat än att jag skulle vara en svag individ.
Patriarkala strukturer, myter om "Den Goda Modern", ojämnställt föräldraskap...många saker som för mig bidrog till FD handlar inte om mig som människa, utan om en orättvisa på ett samhälligt plan.

-Återuppta intressen trots motstånd.
Jag har börjat spela teater igen, återknyta till saker som var viktiga för mig innan FD. I början hade jag ingen lust, det kändes mest falsk och jobbigt att det inte var så kul som jag mindes det. Men långsamt började lusten återvända och jag fick ett sammanhang utanför hemmet där jag kunde känna igen mig själv. Det påverkade relationen till min son och sambo positivt, och framför allt så blev jag mycket gladare och piggare. Plötsligt var någonting meningsfullt igen, och det smittade av sig på resten av tillvaron.

Massa kärlek och styrka till alla er där ute! Våga fortsätta kämpa!

Till dig som inte längre orkar leva

Läste en fantastisk text av en tjej som har bloggen "Om vikten av kaniner". Om man tycker titeln på bloggen är lite konstig kan jag tala om att det var inget konstigt med texten i inlägget, den är mycket bra.
Till dig som mår riktigt dåligt och till dig som behöver få veta hur det kan kännas.
Till dig som inte längre orkar leva.

Koll på hjärnkoll?

Hjärnkoll. Första gången jag hörde om den här kampanjen var när Morgan Alling var frontfigur för några år sedan, det var väl ungefär samtidigt som hans bok "Kriget är slut" kom ut.
Kampanjen handlar om ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt.
Jag slängde iväg ett mejl för jag såg att de hade flera bloggare om olika områden och förlossningsdepression verkade saknas. Det stämde och nu kommer min blogg finnas länkad på deras hemsida.
Att kändisar går ut med sin psykiska ohälsa kan ju kanske ses som ett sätt att få PR, men jag tror att det är jätteviktigt med förebilder även här. Och att människor, kanske speciellt unga människor, vågar berätta och be om hjälp istället för att hålla det inom sig för att de upplever det som skamligt. Vilket det inte är.
Kampanjen visar att de dessutom är i gott sällskap.

Maktlös?

Det finns så otroligt många mammor som mår otroligt dåligt.

Fast de ber om hjälp hos allt från BVC till akutpsyk så får de inget gehör. De får ingen hjälp.

Många är självmordsbenägna.
Jag väntar med fasa på att någon av mammorna jag har kontakt med nästan dagligen ska ta livet av sig.

En del vågar inte berätta.
"Ingen vet utom ni här hur dåligt jag mår. Inte ens min man."
Ungefär så skriver någon.

"Jag känner nu att min familj skulle ha det bättre utan mig."
Ungefär så skriver en annan.

Och jag är maktlös. Trots att jag vet mycket om den här sjukdomen vet jag inte vad jag, som enskild, utan att vara anhörig, egentligen kan göra, mer än att trösta, peppa och tipsa om kontaktvägar till hjälpen.

Jag mejlade en psykklinik och frågade om hur de brukar göra samtidigt som etc-behandlingar (elchocker), får man ingen samtalskontakt då (en kvinna som inte får det fast hon behöver det)?
Men jag har inte fått något svar ännu.

Läkande föräldrar - utdrag ur livet

Jag har nämnt det tidigare, grupperna på Facebook för ledsna mammor (Läkande föräldrar), mammor med förlossningsdepression eller anknytningsproblem. Jag har varit med så länge där nu som stöd att jag märker hur mycket gruppen betyder för många. En del har varit med länge, andra har kommit och gått, de mår bra igen, eller i alla fall tillräckligt bra för att inte behöva oss mer. Vilket är både bra och en smula vemodigt, för även om vi inte ens träffats, så lär man känna våndorna och livet som de lever. Och jag vill gärna tro att när de väl "försvinner" så mår de bra?

Häromdagen kom det här långa inlägget. Just att få skriva av sig betyder mycket för så många. Att veta  att mottagaren förstår och inte dömer. Och att inte behöva förställa sig.

"Det finns en grupp kvinnor jag givit epitetet ”supermammor”. Självklart vet inte dessa kvinnor om det själva att de ingår i min skara av supermamma. Ok, supermamma är ingen ny term och dessa kvinnor tillskrivs säkert olika egenskaper av olika människor. Min version av en supermamma är en kvinna med ett eller flera barn som anser att deras barn är hela deras värld och de trivs med det. De tycker att barnen är det mest fantastiska i deras liv, de älskar att umgås med dem 24/7, de hittar på allt möjligt med dem som allt ifrån att springa fram och tillbaka gatan och lära de cykla eller gå, baka bullar (ju kladdigare och mjöligare desto bättre – ni vet, det där gamla supermammauttrycket; smutsiga barn lyckliga barn), vara på lekplatsen en hel dag, trava runt i skogen med små äppelröda kinder och leta svamp, hänga på sandstranden och skvätta vatten på varandra och avsluta kvällen med någon fantastisk hemmalagad middag och mysa tillsammans med en god bok. Ok det är ju inte alltid guld och gröna ängar men det är ju så underbart med barn, säger supermamman och avslutar med att säga att skaffa barn är det mest fantastiska jag gjort.
Igår träffade jag en väninna som är en så kallad supermamma med tre uuunderbara barn. Hon fick träffa min lilla tjej på 2,5 månader för första gången. Efter ett tag frågar hon hur det är att vara mammaledig denna gång (jag har ju en som på drygt tre år som jag fick förlossningsdepression med mycket pga en 4 månaders skrikperiod som troligtvis var kolik) med skräck i blicken. Jag såg hur hon tittade på mig och tänkte ”Snälla, säg att det går bra”. ”Jo då, det går så bra – vi fick ju ett snällt barn denna gång. Hon skriker ibland men vilken bebis gör inte det?” svarar jag och hoppas på att jag inte har fel om det där med barn skriker ibland, för de gör de väl?! Jag ser hennes blick och kropp slappna av. För hur förklarar man för någon som älskat sina graviditeter och älskat att vara mammaledig att man mår dåligt av att umgås med sin lilla bebis som ska vara det härligaste i världen? Jag ljög inte när jag sa att hon är ett snällt barn och att hon skriker ibland men det hjälper ju liksom inte. Jag är så totalt sönderstressad av att vara ensam med henne en längre stund att mitt blodtryck konstant är alldeles för högt. Jag är rädd för henne, rädd för de känslor hon framkallar. Så fort hon är glad VET jag att hon snart kommer att bi gnällig för i min värld är det grundtillståndet hos bebisar, i alla fall mina bebisar. Stresshormonerna snurrar konstant i mitt blodomlopp så det är ett under att det inte stjälpt hjärtats funktion. Jag vet att om jag fortsätter så här kommer mina följeslagare ”Herr Depression” och ”Fru Panikångest” på besök. Jag går på utredning om varför mitt blodtryck ligger på konstanta 150/100 och min oavbrutna huvudvärk. Jag vet ju varför det är så, det behövs ingen utredning. Jag talar gång på gång om för min läkare att jag är STRESSAD men han ser ju den där lilla söta flickan liggandes i min famn på läkarbesöken och kan inte tro på att det kan vara så. Så vi fortsätter med utredningen och kanske vi hittar något litet medicinskt fel på mig som kan vara orsaken och nöjer oss med det helt enkelt…
Jag träffar psykolog hos BUP och ska snart börja i en mamma-barngrupp för mammor med anknytningsproblem. Jag hoppas att de kan hjälpa mig med det. Annars vet jag att det går över med tiden, för det gjorde det med sonen. Men det är en tung dag och jag behövde verkligen skriva av mig till er. Jag vet att det blev oerhört långt och undrar om NÅGON orkar läsa allting. Tack i sådant fall. Kram till er otroliga mammor därute!"

Hjälp och lite spännande..

För en vecka sedan fick jag mejl från en psykologistudent i Lund som frågade om hjälp då jag har ett kontaktnät av mammor som inte mår bra. Och idag blev jag kontaktad av en sjuksköterskestudent. De ska göra sina slutarbeten om förlossningsdepression på respektive utbildning och det känns fantastiskt att de tar kontakt och att jag får möjlighet att hjälpa till. Det var sånt här jag hade hoppats på också, att få hjälpa till även så här.

Har annat spännande på gång också kanske, blev kontaktad av TV idag. Får se vad det handlar om, för det vet jag inte riktigt än. Återkommer!

Behandlingsstudie

Jag fick tips från en mamma på ett facebook-forum jag är med i (Läkande föräldrar) om följande.
Kanske ingen universallösning men säkert ett hjälpmedel i alla fall, ett bra komplement.

Behandlingsstudie i syfte att bli frisk från depression. 

Behandlingen utförs av Psykologiska Institutionen vid Stockholms universitet och man har kontakt med terapeut via internet och gör hemuppgifter i 12 veckor. Man har även tillgång till ett samtalsforum med de andra deltagarna.

www.iterapi.se

"Du som vill få hjälp med att förbättra ditt mående har nu möjlighet att anmäla dig till en kostnadsfri och Internetbaserad behandlingsstudie – actua! – där vi prövar olika varianter av ett nytt 12-veckorsprogram mot depression och nedstämdhet.
Allt sker på distans så du kan bo var som helst i Sverige. Studien är fortfarande öppen för deltagande - välkommen med din anmälan!"

studie.nu - Psykologisk behandling

www.kbt.info

Genom studie.nu kan du anmäla dig till att medvera i forskningsstudier inom psykologisk behandling.

Hej och Välkommen!

Kanske har du redan sett det här inlägget på TV4 och det är därför du hittat hit. Välkommen oavsett om du tillhör den ganska begränsade skaran som läst den här bloggen tidigare, eller om det är första gången!

Jag vill återigen förmedla det som är ett av budskapen med min bok: att söka hjälp om du mår dåligt är jätteviktigt. Lid inte i tysthet, dela med dig av din ångest så att den kan lätta.

Är du partner till någon med en förlossningsdepression har du en tung uppgift, inte bara för att du kan få ta ett större ansvar än "normalt" för din nyblivna familj, men du måste även stå upp för din lilla familj och begära att få korrekt hjälp av sjukvården. Det kan vara lättare sagt än gjort, men det är viktigt att kämpa för er rätt av få hjälp, stöd och behandling.

Jag håller på med en hemsida just nu som inte är riktigt klar, adressen återkommer jag till, och jag ska försöka samla ännu mer kunskap där på ett mer lättillgängligt sätt än vad jag kan i den här bloggen.

Har du frågor och funderingar får du gärna höra av dig. Min e-post är Lotta.Lindeborg@gmail.com

Ny gravidbok

Jag har blivit intervjuad för att i ett kort stycke om förlossningsdepression hamna i en kommande bok om att vara gravid och vänta på sin bebis i magen.

Känns fantastiskt roligt, en otrolig chans för mig att nå ut, eftersom jag gissar att den här gravidboken kommer sälja betydligt mer än vad min egen bok någonsin kommer att göra.
I övrigt har jag vabbat idag och det var med andan i halsen jag hoppades att ingen av barnen just då skulle trilla och slå sig, hälla ut ett mjölkpaket eller ett helt paket musli eller börja plocka fram nåt ur frysen eller kissa på sig eller slåss eller skrika och gapa eller plötsligt bara MÅSTE, verkligen MÅSTE visa någon gullig kanin på datorn -som vi kanske SNÄÄÄÄÄLLA kan köpa?

Men det gick bra, lugnet bestod.
Och ändå är jag först utmattad. Som alltid när jag berättat. Det är då jag vet att det fortfarande är så nära, att jag inte har kommit längre än så här.
Men jag vet också att det räcker. Jag accepterar det idag.

Kolik panik

"Min son bara gråter och gråter. Min man skriker att ungen ska vara tyst.
Jag försöker desperat trösta.
Min man säger att han önskar att sonen aldrig blivit född. 
Han säger att han gråter bara för att jävlas med oss.
Jag försöker förklara att det är inte hans fel att han har kolik. 
Vår son har skrikit i nästan tolv timmar nu. Jag orkar inte trösta. Jag vill bara gå och dö just nu.." 


Detta är ett utdrag ur verkligheten för en ung ledsen mamma med ett kolikbarn som skrikit i flera veckor, oavbrutet. Det är hjärtskärande att läsa, mitt hjärta blöder för den här familjen. Vi har kontakt på ett internetforum och vi är flera som försöker stötta, men var finns hjälpen IRL?

Vilken hjälp finns i den här situationen, vad kan man kräva av samhället när man inte har något socialt nätverk och ingen hjälp på orten?