Förlossningsdepression och smärta?

Samband mellan fysisk och psykisk smärta? Ganska självklart om ni frågar mig.

Här trillade jag över en blogg där man ställer frågan om samband mellan förlossningsdepression och bäckenbottensmärta.

Har du själv erfarenhet av förlossningsdepression och smärta i bäckenet? Gå in och svara HÄR.

Aktuellt om förlossningsdepression

Från psykiatriveckan i Eksjö igen. Aktuellt om förlossningsdepression, post partum depression.

Från föreläsning av överläkare Sandra Mulaomerovic:

Post partum depression drabbar 10-15 procent. Riskfaktorer är bland annat bipolär sjukdom, tidigare depression, svår PMS.
Finns ärftlig faktor finns, det är inte ovanligt att ens mamma också mått dåligt, eller depression hos annan nära släkting.

Tvångsmässiga tankar på att skada sig själv eller barnet: detta beror på att det är en icke våldsbenägen person och tankarna blir skrämmande för att det ligger så långt ifrån den egna personligheten.

Finns preparat man kan amma med: Sertralin är Ok både under amning och graviditet, räknas till den medicin man anser har allra minst risker.

Sömnmedel: Propavan. Ej beroendeframkallande, och är OK under graviditet och amning, MEN kan vara svårt att vakna då man sover djupt, därför måste annan person finnas som kan ta hand om bebisen på natten.

Även litium ska vara OK under amning vid bipolär sjukdom.

ECT-behandling går att ge gravida. Snabb effekt och bra behandling vid djupa depressioner och risk för självmord.

Magpodden om förlossningsdepression

Lyssna gärna på inslaget här: Sorgsöndag

Mr Tourette och jag

Kanske lite off topic, kanske inte. Men jag har just läst en av de böcker som berört mig mest någonsin och jag har läst MYCKET litteratur! Pelle Strandstraks bok "Mr Tourette och jag".

Pelle bor i en liten by i Norge och har problem med tics och tvång, han tror att hans hjärna ska flyga ut ur huvudet och få plan att störta om han inte står på ett visst sätt, om han inte tar av sig skorna och  och placerar skosnörena rakt ut från skorna. Låter det knäppt? Det är inget mot vad det blir.

Samtidigt som Pelle kämpar med tics och tvång måste han hantera en i stort sett helt oförstående omgivning. I skolan, i arbetslivet och samhället i stort. Hans familj kämpar för honom, det gör de, men när han flyttar till Oslo som ung vuxen går det käpprätt utför.  Hela tillvaron styrs tillslut av ett ständigt pågående ritualiserande som tillslut tvingar Pelle ut i bostadslöshet och i viss mån missbruk. Tills han en dag hör en professor på radio som pratar om Tourettes syndrom, samma diagnos som en psykiatriker i Trondheim många år tidigare sagt till Pelles pappa, att "det har vi inte här".
Kanske finns det ändå hopp?

Underbar bok! Otroligt underhållande men samtidigt otroligt allvarlig. Och spännande -kommer han få hjälp?

Se även föreläsning här.

Den första Förlossningspsykosen

På jobbet idag låg det en hoprullad tidning i mitt postfack. Eftersom det mesta ska hanteras digitalt numera kollar man ju mer och mer sällan efter post där, men nu låg den där ensam. Det såg ut som den skickats direkt från tidningen och jag började bläddra i den på jakt efter det som rörde mig? Jag gissade på att det handlade om en kungörelse i ett ärende i Vimmerby, men bläddrade för att hitta annonsen.
Och så ser jag en annan notis som jag direkt reagerar på. Namnet låter bekant, det är inte så vanligt i Sverige. Och jag läser att hon har dött vid en ålder av 48 år, den här kvinnan på bilden.

Detta är kvinnan som drabbades av en förlossningspsykos och höll på att ta livet av sig (och sin son, jag kommer inte riktigt ihåg?). Hon bodde mitt i den pyttelilla byn där en f.d. pojkväns familj bodde. Ett litet idylliskt rött hus med en psykiskt sjuk kvinna, nybliven mamma. Det ojades i byn. Förskräckligt var det!
Det var första gången jag hörde talas om psykisk ohälsa i samband med barnafödande. Jag var 20 år och hade aldrig själv haft kontakt med psykvården ännu. Jag tittade på de där fönsterrutorna när jag ibland passerade huset, det var något mörkt och chockerande över händelsen som tycktes avspeglas i fönsterglasen.
Fortsatte hon under de kommande åren plågas av psykiska problem, av minnet från den första tiden?
Jag hoppas hon blev frisk, att hon blev lycklig. I alla fall en tid.

Tiden går så långsamt..

Jamen så kom det ytterligare en bok om förlossningsdepression. Står om den i nummer 4 av tidningen Mama, "Tiden går så långsamt när man tittar på den." Ska självklart läsas. Men jag blir oroad när jag läser att den ska handla om förlossningsdepression men att kvinnan i boken kastar ut sin bebis från balkongen. En sådan handling har såvitt jag vet ingenting med förlossningsdepression att göra. Du kan ha tvångstankar om att skada och döda ditt barn, men du gör det inte. I så fall handlar det om en förlossningspsykos, och det är en helt annan sjukdom. Jag är rädd att begreppen blandas ihop, för det kan spä på känslan, hos dig själv, och tyvärr hos andra, att man är "riktigt" tokig..

Min bok och Helena Askéns bok är med som tips på fler böcker om f.d. 

Radiointervju

Jag var med i Radio P4 idag. Imorse hade man ett inslag på P1 om att Linköpings universitet börjat med en studie av psykologisk behandling över internet för kvinnor med svåra förlossningsupplevelser. Ungefär 1,5 procent av kvinnorna som föder barn i Sverige drabbas av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom efter en svår förlossning. Risken att drabbas av förlossningsdepression ökar också. PTSD kan man få av andra trauman också.
Radioprogrammet jag var med i hittar du här. (Felstavat efternamn dock..) Programledarna var väldigt trevliga och de var jättenöjda med inslaget, så det känns bra att ha bidragit.
Min svärmor ringde och sa: "Du borde bli politiker!"

Utställning om psykisk ohälsa - Heureka är från vettet

Vi ska åka till Helsingfors på kryssning i april och jag googlar på vad man kan göra där med barnen. Vetenskapscentrumet Heureka har en utställning som heter "Heureka är från vettet". Rolig titel kan tyckas, men låter onekligen som en väldigt viktig utställning. Innehållet i utställningen har tagits fram i samarbete med Centralförbundet för Mental Hälsa och Föreningen för Mental Hälsa i Finland. Jag får väl smita dit om maken kan kolla på något annat med barna så länge..

"Heureka är det första vetenskapscentret i världen som lanserar en utställning om psykisk hälsa. Avsikten är att bryta fördomar om psykiska problem och uppmuntra människor att ta hand om sitt eget välbefinnande. Heureka vill med utställningen starta en offentlig diskussion om att den psykiska hälsan berör både individen och samhället.

I utställningen kan besökarna ta del av simuleringar av psykiska störningar samt hur befriande det är att låta sina bekymmer fara i problemkvarnen. Där finns också möjligheter att släppa loss och överraska sig själv – ta hand om sin egen psykiska och mentala hälsa. En del av utställningsobjekten har utarbetats speciellt för barn. Besökarna kan även ta del av rörande och trösterika berättelser av personer som drabbats av psykiska problem. Dessutom kan besökarna blicka in i sinnessjukdomarnas historia."

Skarpt läge

Ibland är det fara å färde. Skarpt läge. Förtvivlan som tar över en individ och vill slita sönder och förgöra. En nybliven mamma som ska ta livet av sig och skriver det på Facebook, i en av stödgrupperna. Hon befinner sig i skogen.
Är det bara ett rop på hjälp? Hur ska man veta? Vi frågar vad som hänt, tröstar, peppar.
Men så tystnar meddelandena och en av oss ringer SOS, och polisen agerar blixtsnabbt.
Nu kan vi bara vänta. Var och på sitt håll men med en gemenskap kring att veta hur det kan vara. Vi vet hur allvarlig situationen är.

Kronisk depression?

Jag har av psyk blivit hänvisad till vårdcentralen för att få nytt recept på den medicin jag äter, Paroxetin.
Hade urinvägsinfektion för någon vecka sedan och passade på att fråga läkaren jag träffade då om han kunde skriva ut medicinen.
Inga problem. Men han frågade hur länge jag ätit medicinen. Jag sa som det var att det är 4 år nu, och att jag försökt sluta två-tre gånger, men att det inte går, att jag märker så stor skillnad, trots att jag försöker fasa ut den långsamt.
Han såg lite fundersam ut. Sen sa ha något i stil med att "det kan hända att du behöver fortsätta med medicinen."
Jag bad honom förtydliga.
Och det han menade var att en del blir friska av en period med medicinering. Andra behöver alltid fortsätta. Att om man som jag, försökt sluta ett flertal gånger, så visar detta att man har en kronisk störning av halterna serotonin.
Jaha, där ser man. Den här allmänläkaren upplyser mig om något jag aldrig hört talas om innan. Även om jag fått höra att "en del fortsätter äta SSRI hela livet." Men det kunde varit värre, naturligtvis. Men intressant hur kroppen fungerar, eller inte fungerar kanske man ska säga.
En annan sak -kan man bli deprimerad om man äter SSRI? Eller är man immun mot nya depressioner då?

Förälder som mått dåligt men inte sökt hjälp?

"Just nu söker vi deltagare till en studie vid Lunds Universitet som undersöker vad det innebär att må psykiskt dåligt i samband med att ha fött barn och varför så få mödrar söker hjälp för detta. Känner du igen dig eller vet någon som gör?
Din hjälp är ovärderlig för oss! Utan er har vi ingen möjlighet att driva forskningen framåt och genom kunskap kämpa för att minska den växande psykiska ohälsan hos moder, barn och familj.
Klicka på länken för mer information."

Maktlös?

Det finns så otroligt många mammor som mår otroligt dåligt.

Fast de ber om hjälp hos allt från BVC till akutpsyk så får de inget gehör. De får ingen hjälp.

Många är självmordsbenägna.
Jag väntar med fasa på att någon av mammorna jag har kontakt med nästan dagligen ska ta livet av sig.

En del vågar inte berätta.
"Ingen vet utom ni här hur dåligt jag mår. Inte ens min man."
Ungefär så skriver någon.

"Jag känner nu att min familj skulle ha det bättre utan mig."
Ungefär så skriver en annan.

Och jag är maktlös. Trots att jag vet mycket om den här sjukdomen vet jag inte vad jag, som enskild, utan att vara anhörig, egentligen kan göra, mer än att trösta, peppa och tipsa om kontaktvägar till hjälpen.

Jag mejlade en psykklinik och frågade om hur de brukar göra samtidigt som etc-behandlingar (elchocker), får man ingen samtalskontakt då (en kvinna som inte får det fast hon behöver det)?
Men jag har inte fått något svar ännu.

Mer öppenhet kring psykisk ohälsa

På Nyhetsmorgon imorse pratade man om psykisk ohälsa, och gjorde en intressant jämförelse att man på 50-talet var väldigt förtegen om cancer, det var omringar av mycket hysch, hysch. Att man inte ens alltid talade om för patienten att den hade cancer, en liten oro kring eventuell smitta..
Att vi är där nu med psykisk ohälsa, att om ett antal år kanske vi har TV-galor för att samla in pengar för forskning kring depressioner?
Jag tror också det är bra när kända personer går ut och berättar att de inte mår bra/inte har mått bra, precis som Linus Thörnblad gör in programmet. Att även framgångsrika, snygga människor kan bli sjuka. Människor som är förebilder för många, inte minst för barn och ungdomar. Jämför med när Patrik Sjöberg gick ut och berättade att han blivit utsatt för sexuella övergrepp, hur mycket positiv respons han fick. Skammen ligger på förövaren. På den som inte vill se, som inte vill lyssna och som inte orkar försöka förstå. Inte på den som drabbas. Det är samma med psykisk ohälsa och jag hoppas och tror på att det de säger i programmet stämmer. Och visst händer det mycket i nuet, förståelsen ökar alltmer, även om det är en bra bit kvar.

Sök hjälp

Det syns inte utanpå. Kanske är det så att man döljer detta för alla, för alltid? För att man skäms. För att man tror att omgivningen ska döma.
Men jag tror att förr eller senare kommer det ikapp. Att inte bearbeta är att skjuta problemen på framtiden. För nej, tiden läker inte alla sår. Speciellt inte de i själen.

Så om du mår dåligt. Sök hjälp. Hellre nu än sedan. För tiden går och livet passerar oavsett. Och hur mycket man än vill kunna vrida tillbaka klockan, så går inte det. Men du kan välja att leva resten av din tid så bra som möjligt.

Myalgisk Encefalomyelit

Detta inlägg jag skriver om nu handlar inte om förlossningsdepression. Men det är en sjukdom jag har fått upp ögonen för på andra sätt.

Det handlar om ME Kroniskt trötthetssyndrom (Myalgisk Encefalomyelit eller Myalgisk Encefalopati.
Symptomen är bland annat kognitiva svårigheter, mental dimma, värk, sömnstörningar, temperaturregleringsstörningar, utmattning, trötthet, sjukdomskänsla, huvudvärk, värk i muskler och leder, minnes- och koncentrationssvårigheter, känslighet för temperaturförändringar, frusenhet, oförmåga att bearbeta information, feberkänsla, sömnproblem, influensaliknande symtom, överkänslighet emot ljud, överkänslighet emot ljus och öronsusningar. Det är vanligt med överkänslighet emot alkohol, medicin och födoämnen.

En läkare jag pratat med säger att det inte är en diagnos. Men likväl verkar det finnas mängder av människor som lider av ME. Det finns en förening för ME.
Om jag förstår det hela rätt kan det t.ex. vara så att t.e.x en infektion eller dylikt orsakar B12 brist i kroppen. B12 brist ger upphov till en mängd olika symptom, och om man behandlar bristen är det jätteviktigt att få RÄTT sorts B12, i form av metylkobalamin. Kroppen har lättast att ta upp den här formen av B-vitamin. Får man fel sort kan blodproverna visa värden som är bra, men kroppen har inte tagit upp vitaminet...

Man kan få psykiska besvär. På samma sätt som brukar diskuteras när det gäller förlossningsdepression kan patienter även få hjälp av omegafettsyror.

Det finns en läkare som just har gått i pension som kan mycket om ME, Björn Regland som skrivit detta.

Det känns som om det vi känner till om psykiska besvär bara är toppen på ett isberg.