Informationsstress

Jag delade på facebook-sidan en artikel om en forskningsstudie som visar att amning minskar risken för en viss typ av bröstcancer. Artikeln är ifrån amningsnytta hemsida.

När jag väntade min dotter hade jag hört om att långtidsamning kunde minska risken. Jag hade ändå detta i bakhuvudet när jag kämpade mig igenom de ganska stora problem jag hade i början och när jag sedan fortsätta att amma så länge som jag gjorde. Mamma dog när jag var 17 år av spridd bröstcancer. Hon hade varit sjuk i 4 år och den ärftliga faktorn gnager allt oftare i mig med stigande ålder.

Generellt tycker jag inte att man ska gå ut och tala om sånt här till blivande föräldrar om det inte är helt solklart, det kan öka på stressen av att göra rätt, och risken för att "misslyckas" kan bli ännu större.

Alltför mycket information kan garanterat bli ett stort stressmoment för nyblivna mammor. Information på föräldrautbildningen om att det minsann inte är så lätt att amma, att man kan få diverse problem och att ha med sig detta inför den första tiden med bebisen, inte hjälper det att öka självförtroendet som nybliven förälder? Att våga lita på sin kropp och det den faktiskt är anpassad för?

Men varifrån ska vi få informationen, den vi verkligen kan lita på om inte direkt från sjukvården?
Att googla information kan ibland vara ytterst obehagligt. Det är ju ingen som skriver hur bra allt gick, det är bara skräckhistorierna vi får höra.

En klok kollega vars barn idag är 17 år sa att hon litade helt på sin kropp och jämförde med djurungar och deras mammor, inte behöver ett får lära sig att dia? Hon gick aldrig på föräldrautbildningar och sa till personalen att "blir det problem hör jag av mig!" Hon klarade sedan detta på egen hand alldeles utmärkt.

När det gäller förlossningsdepression har jag fått veta att det kan underlätta att få information i förväg. Att fallet inte blir fullt så stort, att skammen minskar om du redan vet att detta inte är så ovanligt. Att du långtifrån är ensam.

Men var går gränsen för vilken information som blir för mycket att få i förväg? Vi är alla olika och har olika behov. Det är ingen lätt avvägning för någon, man kanske inte ens vet själv vilken information som blir för mycket att få i förväg.

Berätta igen?

Jag har blivit kontaktad av en journalist från radiokanalen P1 om att göra ett program om förlossningsdepression. Jag funderade över om min historia redan har berättats tillräckligt mycket..?

Så jag frågade några kvinnor på Läkande föräldrar och de kunde alla tänka sig att berätta annars. Men vid samtalet idag kändes det som att vi fick bra kontakt och hen ville höra mer av det som jag berättade och aspekten att det var ett tag sedan, och att det finns andra, det pratade vi om.

För jag vill ju fortfarande berätta! Jag vill verkligen förmedla, och jag hoppas att även om min historia redan berättats så har jag ändå distansen som krävs för att verkligen kunna få fram nyanserna. Nu när frågan ställdes till mig måste jag ju få ta den möjligheten. 

Egentid?

Vi har ju skaffat oss en liten hund. Det är en italiensk vinthund, Lina, en underbar liten tjej. Hon är 8 år och har bott hos en uppfödare. Haft fyra kullar..
Idag var vi på en lite längre upptäcktsfärd. Jag "hittade" en skog! Underbart, för det är det enda jag saknar här på Öland.

Efter en timmes promenad med hunden kommer jag hem, så säger 6-åringen: 
"Mamma, var har du varit?!! Jag trodde du blivit mördad av en mördare!" 

Tecken på att jag är hemma FÖR mycket?

Unnar ni er egentid med gott samvete eller har ni svårt för det? Det har jag.

Här är Lina:

Föreläsa igen?

Jag har fått frågan att föreläsa igen. Egentligen är det nog för sent redan att tacka ja. Och jag är tveksam. Det är inte bara att det krävs både tid och utlägg av pengar. Inte att det krävs förberedelser och nervositet. När ska jag kunna lägga det bakom mig?
Jag har inga problem att berätta, inga problem att stå där och erkänna mina "brister". Men jag vet inte om jag vill längre. Är stolt för boken och att jag hjälpt många. Stöttar på Läkande föräldrar.
Men det drar upp gamla sår. När ska jag kunna lägga det bakom mig? Fast vill jag det? I så fall kan jag inte hjälpa andra längre.

Det egna immunförsvaret..

Sen jag fick barn för snart 9 år sedan är jag JÄMT sjuk. Jag åker på allt som går för tillfället plus lite till (utom vinterkräksjuka, där har vi nog tur familjen och jag, kanske tillhör den andel av befolkningen som är immun). När dottern föddes efter den extremt långdragna förlossningen var det som att mer än psyket kollapsade: styrkan i kroppen, friskheten. Jag var jättevältränad innan, hade väl en förkylning en gång om året kanske. Smärttröskeln sänktes också, jag blev pipig. Så kan det vara sa en läkare, att extrem och långdragen smärta påverkar oss. Kommer ihåg när jag opererade tån några månader efter förlossningen och tårarna trillade när doktorn satte bedövningen. Jag är rädd för smärta och upplever smärta mer nu, inbillat eller fysiskt vet jag inte.
Kan det vara så? Att sorg och dåligt mående sänker immunförsvaret rent fysiskt?
 Ja, jag tror definitivt att kropp och själ hänger ihop. Men hur ska man nu stärka immunförsvaret igen? Jag ska försöka ta tag i träningen, äntligen när Wellness nu öppnar ett stenkast (hmfr, ja, ett ganska långt stenkast, men 1 km..) från där jag bor.

Oroar mig..

Oroar mig för vissa kvinnor som är gravida, förstföderskor. Skrämde upp en blivande pappa på jobbet när jag egentligen bara ville peppa. Att man måste stå på sig om det drar ut för mycket på tiden, om det gör FÖR ont.. Att pappan/partnern kan hjälpa till att bevaka mammans intressen. Orolig när de blivande mammorna är små/korta.. När ska jag sluta tänka så?

Den första Förlossningspsykosen

På jobbet idag låg det en hoprullad tidning i mitt postfack. Eftersom det mesta ska hanteras digitalt numera kollar man ju mer och mer sällan efter post där, men nu låg den där ensam. Det såg ut som den skickats direkt från tidningen och jag började bläddra i den på jakt efter det som rörde mig? Jag gissade på att det handlade om en kungörelse i ett ärende i Vimmerby, men bläddrade för att hitta annonsen.
Och så ser jag en annan notis som jag direkt reagerar på. Namnet låter bekant, det är inte så vanligt i Sverige. Och jag läser att hon har dött vid en ålder av 48 år, den här kvinnan på bilden.

Detta är kvinnan som drabbades av en förlossningspsykos och höll på att ta livet av sig (och sin son, jag kommer inte riktigt ihåg?). Hon bodde mitt i den pyttelilla byn där en f.d. pojkväns familj bodde. Ett litet idylliskt rött hus med en psykiskt sjuk kvinna, nybliven mamma. Det ojades i byn. Förskräckligt var det!
Det var första gången jag hörde talas om psykisk ohälsa i samband med barnafödande. Jag var 20 år och hade aldrig själv haft kontakt med psykvården ännu. Jag tittade på de där fönsterrutorna när jag ibland passerade huset, det var något mörkt och chockerande över händelsen som tycktes avspeglas i fönsterglasen.
Fortsatte hon under de kommande åren plågas av psykiska problem, av minnet från den första tiden?
Jag hoppas hon blev frisk, att hon blev lycklig. I alla fall en tid.

Så många som mår dåligt!

Jag var på en fest igår, massor av barn som sprang runt och lekte, regnet låg lite i luften, men vi klarade oss nästan helt från droppar.
Två bebisar, två mammorna satt ihop och ammade en bit från oss andra, förenade av detta, trots att de inte kände varandra. Bebis och amning och utanförskapet i detta, att inte kunna delta, eller om man istället vill det, upphöjda från oss andra i den här tidiga modersrollen.
Och så slår det mig att av de kvinnor som är här, har alla, utom en (vad jag vet) mått mer eller mindre dåligt under spädbarnstiden.
6 av 7 mammor. Inte statistik, men ett utdrag ur verkligheten omkring mig.

Berör mig

Om jag är din baby - berör mig.                                                               Jag behöver din beröring på ett sätt du kanske aldrig förstår. Inte bara tvätta mig, byta mina blöjor och mata mig utan vagga mig, pussa mitt ansikte och stryk min kropp. Din lugna ömma beröring ger mig trygghet och kärlek.

Om jag är ditt barn - berör mig.                                                            Även när jag kanske är vrång och till och med tar avstånd från dig. Ge inte upp - hitta ett sätt att fylla mina behov. Din godnattkram hjälper mig att sova gott. Din dagliga beröring säger mig hur du verkligen känner.

Om jag är din tonåring - berör mig.Tro inte - att bara för att jag är nästan vuxen så behöver jag inte känna att du bryr dig om mig. Jag behöver dina ömma händer och kärleksfulla röst. När det stormar i livet är jag fortfarande det lilla barnet.

Om jag är din vän - berör mig.                                                                                  Inget visar så mycket att du tycker om mig som en varm kram. En helande beröring när jag är nere betyder att jag är älskad. Det försäkrar mig att jag inte är ensam. Din beröring kanske är den enda jag får.

Om jag är din livspartner - berör mig.
Du kanske tror att passionen är tillräcklig men endast dina armar håller rädslan borta. Jag behöver din mjuka, tröstande beröring för att komma ihåg - att jag är älskad som jag är.

Om jag är ditt vuxna barn - berör mig.Även om jag har en egen familj, behöver jag pappas och mammas armar
när jag är svag. Som förälder själv ser jag på ett nytt sätt, jag förstår att uppskatta er för det ni är.

Om jag är din åldrande förälder - berör mig.
Så som jag berörde dig när du var mycket liten. Håll min hand, sitt tätt intill mig - ge mig styrka, värm min kropp, trött med din närhet, fast min hud är skrynklig vill den gärna bli smekt.

Var inte rädd!

Berör mig!

Författare; okänd. Översatt från engelska av Lena Jelvéus.

Anknytningen mellan föräldrar och barn, det finns en hel del skrivet i ämnet och det är mycket funderingar jag har kring detta. Beröring och närhet har med anknytning att göra och man vet att bebisar som inte får någon kroppskontakt kan dö. Så kanske är det inte så konstigt att ett litet barn blir påverkat av förälderns depression.
Läste igår i Hemmets Journal om en kvinna med autism, hon fick en son som bara tynade bort och dog, hon visste väl inte riktigt hur hon skulle hantera ett spädbarn.
Oxytocin kan vara minst lika viktigt som mat för ett nyfött barn. Och gamla människor som aldrig får någon kroppskontakt kan hamna i ett koma-likande tillstånd.

Den sökande människan

Vi pratade häromdagen på jobbet om att det är så många andliga rörelser av olika slag, som florerar, varav många verkar utnyttja människors vilsenhet. Allt från änglakurser och mindfullness till rena sekter så som scientologerna. Sammanfaller den här vilsenheten och sökandet hos så många med att fler och fler mår psykiskt dåligt på olika sätt, i alla fall i västvärlden?
Säga vad man vill om religion, men det ger många människor en självklar, djupare mening med tillvaron, och en snabb avbörda i bönen. Inga telefonköer och väntetider till psykologen.
Är det därför människor i undersökningar många gånger är lyckligare trots fattigdom och till synes sämre levnadsvillkor, är det för att de fortfarande tror?

Passa på och njut!

Det är jobbigt att ha små barn. Ibland kan jag tänka att det är konstigt att så många ändå fixar det, till synes utan problem och utan att må dåligt över att det är jobbigt. Biologin. Vi är alla slavar under den, det är väl därför det går.
Alla säger att småbarnstiden är så kort. "Passa på och njut!"
För mig och många med mig har det inte varit någon njutning. De här kommentarerna spär ytterligare på det dåliga samvetet och känslan av att vara udda, fel och avvikande.
När min dotter var nyfödd önskade jag att hon var så stor att hon skulle börja skolan. Nu går hon i ettan och jag kan längta tills hon är så stor att man slipper hämta i skolan.
Men enstaka tillfällen har jag känt fragment av den känsla, kunskapen och visshet dessa människor velat förmedla. Min son är snart 5 år. Dottern börjar snart tvåan. Jag har kunnat gå korta promenader (10 min) när de båda varit hemma ensamma. Tiden har gått, inte alltid snabbt, ibland har den känts oändligt långsam, men obönhörligen går tiden och även jag blir äldre. Och den dagen kommer att komma när de är stora, när de inte längre vill ha så mycket uppmärksamhet ("Låt mig vara ifred!"). Kommer även jag sörja att deras småbarnsår och barndom gick så snabbt?

Kronisk depression?

Jag har av psyk blivit hänvisad till vårdcentralen för att få nytt recept på den medicin jag äter, Paroxetin.
Hade urinvägsinfektion för någon vecka sedan och passade på att fråga läkaren jag träffade då om han kunde skriva ut medicinen.
Inga problem. Men han frågade hur länge jag ätit medicinen. Jag sa som det var att det är 4 år nu, och att jag försökt sluta två-tre gånger, men att det inte går, att jag märker så stor skillnad, trots att jag försöker fasa ut den långsamt.
Han såg lite fundersam ut. Sen sa ha något i stil med att "det kan hända att du behöver fortsätta med medicinen."
Jag bad honom förtydliga.
Och det han menade var att en del blir friska av en period med medicinering. Andra behöver alltid fortsätta. Att om man som jag, försökt sluta ett flertal gånger, så visar detta att man har en kronisk störning av halterna serotonin.
Jaha, där ser man. Den här allmänläkaren upplyser mig om något jag aldrig hört talas om innan. Även om jag fått höra att "en del fortsätter äta SSRI hela livet." Men det kunde varit värre, naturligtvis. Men intressant hur kroppen fungerar, eller inte fungerar kanske man ska säga.
En annan sak -kan man bli deprimerad om man äter SSRI? Eller är man immun mot nya depressioner då?

Sök hjälp

Det syns inte utanpå. Kanske är det så att man döljer detta för alla, för alltid? För att man skäms. För att man tror att omgivningen ska döma.
Men jag tror att förr eller senare kommer det ikapp. Att inte bearbeta är att skjuta problemen på framtiden. För nej, tiden läker inte alla sår. Speciellt inte de i själen.

Så om du mår dåligt. Sök hjälp. Hellre nu än sedan. För tiden går och livet passerar oavsett. Och hur mycket man än vill kunna vrida tillbaka klockan, så går inte det. Men du kan välja att leva resten av din tid så bra som möjligt.

Att våga belasta

Det som gång på gång slår mig när jag hör andras berättelser om att vara nybliven mamma så är det detta gemensamma att speciellt om man mår dåligt har man svårt att släppa kontrollen över barnet.
För lika instängd och ofrivilligt bunden genom t.ex amningen som man känner sig, lika ovilligt lämnar man över ansvar. Inte ens maken duger. (Nu talar jag utifrån erfarenheterna av heterosexuell par, för det är när det varit mamma och pappa som jag snappat upp detta, vet inte hur det ser ut i andra förhållanden gällande det här.) Istället för att dela ansvaret och be att få tid för sig själv, eller att ta sig tid, är många benägna att ta allt slit själv.
Till viss del tror jag det är så med kvinnor överlag, vi tycker nog generellt att vi har bättre kontroll på bebisar och deras behov, och med risk för att bli missförstådd, visst ligger det väl något i det, för det är ju t.ex svårare för den som inte ammar att märka om det är dags att amma?
Men när det gäller mammor som inte mår bra och som har ont om ork, tålamod och som är ledsna, varför väljer de att istället knyta barnet allt hårdare till sig, göra bebisen beroende av sig själva som den som nattar, matar och tröstar?
Jag har gjort så här. Speciellt det första året. I känslan av att min man inte skulle stå ut med att ha hand om bebisen själv har jag tagit väldigt mycket ansvar och det är självförvållat. Jag har tagit nätterna, i stort sett alla, betydligt längre än vad som egentligen varit rimligt och det har varit min man som sagt ifrån de gånger vi delat.
Att själv tycka situationen är oerhört jobbig med ensamheten och belastningen som man kan uppleva tillsammans med sin bebis innebär ju inte automatiskt att ens partner skulle tycka samma sak?
Men jag har inte velat "belasta" för mycket. Vilket resulterat i att jag i många år egentligen aldrig var hemifrån själv utom när det gäller att handla eller klippa mig.

Kommer ihåg ett tillfälle när psykologen på BVC frågade om jag aldrig "smet iväg"?
"Om du ändå är och handlar, frågade hon, "händer det aldrig att du tar en runda i någon annan affär när du ändå är iväg?"
Nej aldrig.
Hon log. "Du kan väl prova!?"

Kanske kan du som läser detta våga mer än vad jag gjorde? Jag hoppas det. Jag tror det är ett steg på vägen att bli frisk.

Surrogatmödraskap

Just nu funderar jag mycket på det här med surrogartmödrar.
Har hört att i Indien har det just blivit otillåtet. Jag trodde inte det var riktigt rumsrent tidigare heller, svårt att få alla papper, och att många av de "producerade" barnen hamnar på barnhem av olika anledningar.
Lagstiftningen borde ändras tycker jag, så att surrogatmödrar blir tillåtet här på hemmaplan. Att barnlösa (canceropererade, homosexuella..) får möjligheten att utan resor kors och tvärs över jorden bli föräldrar. Kanske kunde de där pengarna (bortåt 300 000 kr) komma till nytta för fattiga länder ändå, utan att pengarna går till resor och dyra kliniker. Och utan att en kvinna behöver vistas ifrån sin familj tills barnet är fött och som riskerar att bli utan pengar om hon inte "levererar". Och vad händer om barnet är missbildat? Då vill kanske ingen ha det =barnhem?

Hur känns det för kvinnan som får lämna barnet ifrån sig? Här finns en blogg om en svensk kvinna som just nu väntar barn till någon annan.

Dröja sig kvar

Jag går med min 7-åring på väg mot hennes första konsert, Erik Saade som spelar på Stortorget i Kalmar. Det är verkligen sommar i luften fortfarande, men en gnutta vemod har redan infunnit sig.
Ja, sommaren ÄR kort.
Men livet med min dotter pågår, livet med de två barn jag fått och som det för varje dag känns mer och mer "på riktigt" - som att det är detta liv jag alltid haft.
Men att jag fortfarande ens tvekar? Gör alla mammor det, tänker på hur det var innan? Är det "normalt" eller är det jag som fortfarande dröjer kvar i en verklighet som inte längre finns för mig?

Om man mår riktigt dåligt..

Hur når man dem som mår sämst då? De som har en verkligt nattsvart vardag med den nyfödda?
Det finns hjälp att få om man söker hjälp (oftast i alla fall), men om man är så pass dålig att man inte orkar alls själv och kanske inte har så förstående och hjälpande anhöriga heller? De som inte orkar läsa, informera sig på internet, inte orkar eller vågar berätta för någon?
Hur når man dessa bäst?

Ensam

När min flicka var nyfödd var jag rädd för att vara ensam med henne. Och ändå var jag det hela tiden kändes det som. Min man är egenföretagare, hade då bara en anställd, och hade inte möjlighet att vara hemma ens sina 10 pappa-dagar efter att hon föddes.

Idag har jag två barn och jag sitter och skriver medan de leker med två kompisar ute i TV-rummet..

Till er som känner att ni inte vågar vara ensamma, att detta kommer ni aldrig klara, ni kommer gå under av ångesten och oron, sorgen över att inte kunna känns det ni vill känna och det man SKA känna -DET KAN BLI BÄTTRE! Till och med helt bra!

Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den här dagen, när jag faktiskt kan njuta av att skrota runt hemma med ungarna. Visst är det jobbigt. Alltid någon som ropar mamma, de bråkar och någon slår sig (blir slagen av syskonet..). Men solen skiner idag.
Det har tagit tid, men idag är jag där. Ärligt!

Mors dag

Min mamma dog i januari 1991, det är 21 år sedan och jag har levt mitt liv längre utan en mamma än med en. Hon fyllde år den 7 januari och dog den 13:e, alltså bara några dagar efter sin födelsedag.
En kille jag var kär i fyllde år samma dag och planen att ringa honom och säga "grattis" slogs effektivt sönder, det hade liksom varit lite småkonstigt kändes det som.

Ibland undrar jag vad jag varit för människa idag om min mamma hade levt, hur hade det påverkat mig att ha henne kvar? Hade jag varit osjälvständig, eller en tryggare människa i grund och botten?
Hade jag fått förlossningsdepressionen om jag hade haft hennes stöd och hjälp?

Ibland reflekterar jag över att faktiskt de flesta i min ålder har båda sina föräldrar i livet, att det är det som är det "normala". När jag får frågor om mina föräldrar av såna jag inte känner så väl verkar de flesta anta att de är skilda, när jag bara nämner min pappa.

Kanske låter det hårt, men jag kan tänka att det finns saker som är värre. Och jag har klarat mig bra, aldrig varit utsatt för övergrepp, mobbing och jag har många vänner. Överlevnad, kanske är det det det handlar om i grund och botten, man anpassar sig till situationen.. Det kanske låter obegripligt för somliga, kanske var relationen till min mamma aldrig tillräckligt bra för att vara något att sakna fortfarande, idag?

Detta är frågor utan svar. Men sanningen är den att jag har ingen aning om hur det är att i vuxen ålder ha sin mamma kvar.

Att rensa

Ibland blir det så tydligt hur tiden har gått och att man fortfarande finns och klarat sig igenom en jobbig tid. 

Som när man inser att det lilla hålet i ens favorittrosor fått oanade dimensioner och gör att trosorna knappt är trosor längre, eller i alla fall har plats för tre ben istället för två.. De där favorittrosorna som jag fick i bebispresent, fast till mig själv, jag kommer ihåg var jag öppnade paketet, i strålande sol men med ångest i bröstet, på ett fik i Kalmar med två goda vänner som inte visste hur jag mådde. 

Att göra sig av med vissa saker kan ha en symbolisk betydelse, kanske bevisar det att jag faktiskt gått vidare och överlevde den där jobbiga perioden och att mitt liv blev mer som jag hoppades men då inte vågade tro på.

Mannen är nog glad han med att de där trosorna försvinner nu äntligen.