Nu blir det bokrecension! Att föda ett barn av Kristina Sandberg.
Ja men det var förstås titeln jag lockades av. Jag läser MASSOR av böcker igen. Bokslukarålder nummer två, infaller den i 40-årsåldern?
Nu till boken:
Handlar om Maj, 20 år gammal som råkar bli gravid med en betydligt äldre man (35 sådär). Han är nyskild och när han får veta om graviditeten friar han till den unga, söta Maj. Det är slutet av 1930-talet och i Europa mullrar det oroväckande.
Jag tror att man kanske ska känna med Maj, men man blir mest arg på henne faktiskt, frustrerad. Hon är så mesig och osäker, tänker mest på sig själv och hur uppfattas, om det hon gör duger, eller inte duger. Den blivande maken och sedermera maken är lika osäker han i sin roll som blivande far.
Och de hade kunnat mötas. Om det bara hade TALAT med varandra! Berättat om sin oro och osäkerhet. Men istället uppslukas Maj tvångsmässigt och flyr in i hemmets alla bestyr, hon ser smuts överallt och städar dagarna i enda. Maken dricker alltmer.. Pilsner, whiskey och cognac till kaffet.
Barnet föds och inte blir det så mycket bättre. Hur ska man sköta ett spädbarn, amma får man bara göra var fjärde timme och HUR ska man få barnet att sluta gråta? Den lilla som kan bli omöjlig och bortskämd av för mycket närhet och amning..
Språket är ovanligt i den här boken. Händelser, tankar och tal flödar ihop utan att det blir rörigt. Spännande grepp. Men det gör också att jag skummar mer än vanligt.
Intressant om dåtidens kvinnoroll och det extremt lösa manus jag skriver på har några funderingar gemensamt med boken, hur vi präglas av vår uppväxt i vårt egna sätt att vara, speciellt mot våra barn. Och spännande förlossningsberättelse.
tisdag 29 december 2015
onsdag 9 december 2015
Artikel i Metro
Artikel i gårdagens Metro. Lite skrap på ytan kan jag tycka, man får ingen direkt bild av hur illa det kan vara, men ändå bra att det uppmärksammas!
söndag 22 november 2015
Aktuellt om förlossningsdepression
Från psykiatriveckan i Eksjö igen. Aktuellt om förlossningsdepression, post partum depression.
Från föreläsning av överläkare Sandra Mulaomerovic:
Post partum depression drabbar 10-15 procent. Riskfaktorer är bland annat bipolär sjukdom, tidigare depression, svår PMS.
Finns ärftlig faktor finns, det är inte ovanligt att ens mamma också mått dåligt, eller depression hos annan nära släkting.
Tvångsmässiga tankar på att skada sig själv eller barnet: detta beror på att det är en icke våldsbenägen person och tankarna blir skrämmande för att det ligger så långt ifrån den egna personligheten.
Finns preparat man kan amma med: Sertralin är Ok både under amning och graviditet, räknas till den medicin man anser har allra minst risker.
Sömnmedel: Propavan. Ej beroendeframkallande, och är OK under graviditet och amning, MEN kan vara svårt att vakna då man sover djupt, därför måste annan person finnas som kan ta hand om bebisen på natten.
Även litium ska vara OK under amning vid bipolär sjukdom.
ECT-behandling går att ge gravida. Snabb effekt och bra behandling vid djupa depressioner och risk för självmord.
Från föreläsning av överläkare Sandra Mulaomerovic:
Post partum depression drabbar 10-15 procent. Riskfaktorer är bland annat bipolär sjukdom, tidigare depression, svår PMS.
Finns ärftlig faktor finns, det är inte ovanligt att ens mamma också mått dåligt, eller depression hos annan nära släkting.
Tvångsmässiga tankar på att skada sig själv eller barnet: detta beror på att det är en icke våldsbenägen person och tankarna blir skrämmande för att det ligger så långt ifrån den egna personligheten.
Finns preparat man kan amma med: Sertralin är Ok både under amning och graviditet, räknas till den medicin man anser har allra minst risker.
Sömnmedel: Propavan. Ej beroendeframkallande, och är OK under graviditet och amning, MEN kan vara svårt att vakna då man sover djupt, därför måste annan person finnas som kan ta hand om bebisen på natten.
Även litium ska vara OK under amning vid bipolär sjukdom.
ECT-behandling går att ge gravida. Snabb effekt och bra behandling vid djupa depressioner och risk för självmord.
fredag 13 november 2015
Föreläsa om förlossningsdepression
Så har jag då föreläst igen om min förlossningsdepression. I onsdags åkte jag till Höglandssjukhuset i Eksjö. De har en psykiatrivecka där årligen, för att minska fördomarna om psykisk ohälsa. Mycket, mycket bra initiativ!
Jag pratade i 40 minuter och det ställdes en del frågor. Ibland är det svårt att inte vara på väg att börja gråta när jag berättar. Men jag tänker att det är så det är. Jag kan inte dra upp de här svåra känslorna igen utan att själv bli berörd, det är omöjligt. Och jag hoppas att det, nu när det ändå är så, på något sätt kan bidra till att de som lyssnar förstår hur svårt det här är att genomgå, en depression med ett nyfött barn.
En av frågorna gällde detta att när jag nu uppgav vid samtal på lasarettet att jag hade upplevt förlossningen chockartad, var det något man följde upp?
Nej, det gjordes inte.
Jag var på Amanda-mottagningen en gång för att prata om förlossningen, men det var efter att jag redan fångats upp av vården via min BVC-sköterska. Min psykolog tyckte i det läget att det var olämpligt att jag även gick och bearbetade förlossningen samtidigt som jag gick i terapi för anknytningen/depressionen.
Vad är rätt eller fel? Omöjligt att veta. Det måste var otroligt svårt för vårdpersonal att alltid agera rätt, att veta hur en patient verkligen mår och vad som vore det allra bästa för individen.
Efter mig föreläste överläkaren i psykiatri Sandra Mulaomerovic. Hon berättade ur ett kliniskt perspektiv, och det blev väldigt bra, tycker i alla fall jag, och hon kunde dessutom referera till sådant som jag nyss sagt, till "verkligheten". Det tyckte jag var spännande och ett bra sätt att framföra fakta.
Och det som Sandra sa stärker stödet för att JA, DET GÅR ATT AMMA med medicin! Hon menar att det handlar om okunskap och överdriven försiktighet (mina ord) hos den som skriver ut medicinen när man rekommenderar att avsluta amning vid medicinering.
Om någon av er som var där och lyssnade läser detta: Tack igen för er tid!
Jag pratade i 40 minuter och det ställdes en del frågor. Ibland är det svårt att inte vara på väg att börja gråta när jag berättar. Men jag tänker att det är så det är. Jag kan inte dra upp de här svåra känslorna igen utan att själv bli berörd, det är omöjligt. Och jag hoppas att det, nu när det ändå är så, på något sätt kan bidra till att de som lyssnar förstår hur svårt det här är att genomgå, en depression med ett nyfött barn.
En av frågorna gällde detta att när jag nu uppgav vid samtal på lasarettet att jag hade upplevt förlossningen chockartad, var det något man följde upp?
Nej, det gjordes inte.
Jag var på Amanda-mottagningen en gång för att prata om förlossningen, men det var efter att jag redan fångats upp av vården via min BVC-sköterska. Min psykolog tyckte i det läget att det var olämpligt att jag även gick och bearbetade förlossningen samtidigt som jag gick i terapi för anknytningen/depressionen.
Vad är rätt eller fel? Omöjligt att veta. Det måste var otroligt svårt för vårdpersonal att alltid agera rätt, att veta hur en patient verkligen mår och vad som vore det allra bästa för individen.
Efter mig föreläste överläkaren i psykiatri Sandra Mulaomerovic. Hon berättade ur ett kliniskt perspektiv, och det blev väldigt bra, tycker i alla fall jag, och hon kunde dessutom referera till sådant som jag nyss sagt, till "verkligheten". Det tyckte jag var spännande och ett bra sätt att framföra fakta.
Och det som Sandra sa stärker stödet för att JA, DET GÅR ATT AMMA med medicin! Hon menar att det handlar om okunskap och överdriven försiktighet (mina ord) hos den som skriver ut medicinen när man rekommenderar att avsluta amning vid medicinering.
Om någon av er som var där och lyssnade läser detta: Tack igen för er tid!
fredag 6 november 2015
Den plastiska hjärnan?
Jag hörde för någon vecka sedan talas om att hjärnan är plastisk, att den formar sig efter hur den stimuleras. Om man tänker mycket i negativa banor, katastroftankar etc så stimuleras detta. Den klassiska "onda spiralen"? Är detta förklaringen till att vissa sinnen utvecklas mer vid bortfall av t.ex synen? Att hörseln blir bättre?
Stress skadar hjärnan. Rent fysiskt visar det sig, i alla fall enligt kvinnan i den här artikeln.
Ungefär samma sak, att stresspåslaget sker snabbare pga av tidigare erfarenhet.
Hjärnan och hur den funkar - vi kan fortfarande väldigt lite antagligen.
Stress skadar hjärnan. Rent fysiskt visar det sig, i alla fall enligt kvinnan i den här artikeln.
Ungefär samma sak, att stresspåslaget sker snabbare pga av tidigare erfarenhet.
Hjärnan och hur den funkar - vi kan fortfarande väldigt lite antagligen.
måndag 26 oktober 2015
Böcker om förlossningsdepression
En lista med böcker jag känner till har jag tänkt på att göra länge.
Från det att jag drabbades själv 2006 var listan kort, en bok faktiskt som jag hittade efter att ha letat.
"Det måste ju finnas fler än jag som vill läsa om detta", tänkte jag. Och skrev en bok själv.
Samtidigt måste även Helena Askén tänkt samma sak, hennes bok kom ut några månader före min. Helena har med hänsyn till sin familj valt att skriva under pseudonym, vi har haft kontakt hon och jag, nu var det dock länge sedan. Hennes bok handlar om de psykoser hon fick efter varje förlossning. Vi tyckte båda två det var spännande att vi suttit ensamma med samma tankar om att böcker kring förlossningsdepression saknades.
I den här vevan fick jag tips om boken Baby Blues av min barnmorska på Amanda-mottagningen.
Sen kom Rose Maries bok, vi har också haft kontakt. Rose Marie har fortsatt skriva och har kommit ut med en bok till efter den första, fast med annat tema.
Vem kom sen? Nu har jag tappat ordningen. Tänk att det fanns ett uppdämt behov och att det fanns de som ville skriva!
Här är listan, jag har tidigare recenserat några av böckerna, jag länkar till mina gamla inlägg. Jag har inte läst alla.
När regnet faller: min väg ut ur förlossningsdepression, Brooke Shields
En mekanisk mamma -drabbad av förlossningsdepression, Lotta Lindeborg
Moderslycka - vart tog glädjen vägen, Helena Askén
Baby Blues, Pia Hintze
Konsekvenser av att dö, Rose Marie Bouw
Tiden går så långsamt när man tittar på den, Josefine Lindén
Nödrop från lyckobubblan, Johanna Stenius Eftervärkar, Josefin Branzell Hertz
Why I Jumped: My True story of Postpartum Depression, Dramatic Rescue & Return to Hope, Tina Zahn (Tysk författare, detta är den amerikanska titeln)
Sen finns det en bok som heter "Jag dödade mitt barn". Jag har läst den, men tycker att den inte ger något till den som mår dåligt, den handlar mycket om rättegången som följder på ett spädbarnsmord. En kvinna skjuter sin 6 veckor gamla son. Det är inte att sånt här dessvärre kan hända utan mer att det finns inget positivt i den.
Från det att jag drabbades själv 2006 var listan kort, en bok faktiskt som jag hittade efter att ha letat.
"Det måste ju finnas fler än jag som vill läsa om detta", tänkte jag. Och skrev en bok själv.
Samtidigt måste även Helena Askén tänkt samma sak, hennes bok kom ut några månader före min. Helena har med hänsyn till sin familj valt att skriva under pseudonym, vi har haft kontakt hon och jag, nu var det dock länge sedan. Hennes bok handlar om de psykoser hon fick efter varje förlossning. Vi tyckte båda två det var spännande att vi suttit ensamma med samma tankar om att böcker kring förlossningsdepression saknades.
I den här vevan fick jag tips om boken Baby Blues av min barnmorska på Amanda-mottagningen.
Sen kom Rose Maries bok, vi har också haft kontakt. Rose Marie har fortsatt skriva och har kommit ut med en bok till efter den första, fast med annat tema.
Vem kom sen? Nu har jag tappat ordningen. Tänk att det fanns ett uppdämt behov och att det fanns de som ville skriva!
Här är listan, jag har tidigare recenserat några av böckerna, jag länkar till mina gamla inlägg. Jag har inte läst alla.
En mekanisk mamma -drabbad av förlossningsdepression, Lotta Lindeborg
Moderslycka - vart tog glädjen vägen, Helena Askén
Baby Blues, Pia Hintze
Konsekvenser av att dö, Rose Marie Bouw
Tiden går så långsamt när man tittar på den, Josefine Lindén
Nödrop från lyckobubblan, Johanna Stenius Eftervärkar, Josefin Branzell Hertz
Why I Jumped: My True story of Postpartum Depression, Dramatic Rescue & Return to Hope, Tina Zahn (Tysk författare, detta är den amerikanska titeln)
Sen finns det en bok som heter "Jag dödade mitt barn". Jag har läst den, men tycker att den inte ger något till den som mår dåligt, den handlar mycket om rättegången som följder på ett spädbarnsmord. En kvinna skjuter sin 6 veckor gamla son. Det är inte att sånt här dessvärre kan hända utan mer att det finns inget positivt i den.
fredag 2 oktober 2015
Barnen börjar bli stora
Dammsuger. Har vabbat idag. Hallen ser ut som en soptipp med alla skor, grejer och massa grus på golvet. Min dotter kom hem från skolan nyss, hon ville gå själv hem. Det tog lite tid, jag hann bli orolig, men hon hade varit i affären på vägen hem emellan och köpt en present till kalaset hon ska till ikväll hos en klasskamrat.
Kör med dammsugaren under matbordet och inser att barnen börjar bli stora. Knappt några smulor alls under bordet. Nu har vi visserligen hund, men det finns heller inga kletiga fläckar av diverse sort.
Det är ett visst vemod när de här "hoppen" kommer. När man plötsligt inser att "den tiden är förbi". Alla sa ju att det skulle bli så, men varför är det så svårt att vara i det och se det för vad det är?
En kort tid som har sina bekymmer, men med sin speciella charm.
En kort tid som kommer att passera oundvikligen.
Kör med dammsugaren under matbordet och inser att barnen börjar bli stora. Knappt några smulor alls under bordet. Nu har vi visserligen hund, men det finns heller inga kletiga fläckar av diverse sort.
Det är ett visst vemod när de här "hoppen" kommer. När man plötsligt inser att "den tiden är förbi". Alla sa ju att det skulle bli så, men varför är det så svårt att vara i det och se det för vad det är?
En kort tid som har sina bekymmer, men med sin speciella charm.
En kort tid som kommer att passera oundvikligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)