Läkande föräldrar - utdrag ur livet

Jag har nämnt det tidigare, grupperna på Facebook för ledsna mammor (Läkande föräldrar), mammor med förlossningsdepression eller anknytningsproblem. Jag har varit med så länge där nu som stöd att jag märker hur mycket gruppen betyder för många. En del har varit med länge, andra har kommit och gått, de mår bra igen, eller i alla fall tillräckligt bra för att inte behöva oss mer. Vilket är både bra och en smula vemodigt, för även om vi inte ens träffats, så lär man känna våndorna och livet som de lever. Och jag vill gärna tro att när de väl "försvinner" så mår de bra?

Häromdagen kom det här långa inlägget. Just att få skriva av sig betyder mycket för så många. Att veta  att mottagaren förstår och inte dömer. Och att inte behöva förställa sig.

"Det finns en grupp kvinnor jag givit epitetet ”supermammor”. Självklart vet inte dessa kvinnor om det själva att de ingår i min skara av supermamma. Ok, supermamma är ingen ny term och dessa kvinnor tillskrivs säkert olika egenskaper av olika människor. Min version av en supermamma är en kvinna med ett eller flera barn som anser att deras barn är hela deras värld och de trivs med det. De tycker att barnen är det mest fantastiska i deras liv, de älskar att umgås med dem 24/7, de hittar på allt möjligt med dem som allt ifrån att springa fram och tillbaka gatan och lära de cykla eller gå, baka bullar (ju kladdigare och mjöligare desto bättre – ni vet, det där gamla supermammauttrycket; smutsiga barn lyckliga barn), vara på lekplatsen en hel dag, trava runt i skogen med små äppelröda kinder och leta svamp, hänga på sandstranden och skvätta vatten på varandra och avsluta kvällen med någon fantastisk hemmalagad middag och mysa tillsammans med en god bok. Ok det är ju inte alltid guld och gröna ängar men det är ju så underbart med barn, säger supermamman och avslutar med att säga att skaffa barn är det mest fantastiska jag gjort.
Igår träffade jag en väninna som är en så kallad supermamma med tre uuunderbara barn. Hon fick träffa min lilla tjej på 2,5 månader för första gången. Efter ett tag frågar hon hur det är att vara mammaledig denna gång (jag har ju en som på drygt tre år som jag fick förlossningsdepression med mycket pga en 4 månaders skrikperiod som troligtvis var kolik) med skräck i blicken. Jag såg hur hon tittade på mig och tänkte ”Snälla, säg att det går bra”. ”Jo då, det går så bra – vi fick ju ett snällt barn denna gång. Hon skriker ibland men vilken bebis gör inte det?” svarar jag och hoppas på att jag inte har fel om det där med barn skriker ibland, för de gör de väl?! Jag ser hennes blick och kropp slappna av. För hur förklarar man för någon som älskat sina graviditeter och älskat att vara mammaledig att man mår dåligt av att umgås med sin lilla bebis som ska vara det härligaste i världen? Jag ljög inte när jag sa att hon är ett snällt barn och att hon skriker ibland men det hjälper ju liksom inte. Jag är så totalt sönderstressad av att vara ensam med henne en längre stund att mitt blodtryck konstant är alldeles för högt. Jag är rädd för henne, rädd för de känslor hon framkallar. Så fort hon är glad VET jag att hon snart kommer att bi gnällig för i min värld är det grundtillståndet hos bebisar, i alla fall mina bebisar. Stresshormonerna snurrar konstant i mitt blodomlopp så det är ett under att det inte stjälpt hjärtats funktion. Jag vet att om jag fortsätter så här kommer mina följeslagare ”Herr Depression” och ”Fru Panikångest” på besök. Jag går på utredning om varför mitt blodtryck ligger på konstanta 150/100 och min oavbrutna huvudvärk. Jag vet ju varför det är så, det behövs ingen utredning. Jag talar gång på gång om för min läkare att jag är STRESSAD men han ser ju den där lilla söta flickan liggandes i min famn på läkarbesöken och kan inte tro på att det kan vara så. Så vi fortsätter med utredningen och kanske vi hittar något litet medicinskt fel på mig som kan vara orsaken och nöjer oss med det helt enkelt…
Jag träffar psykolog hos BUP och ska snart börja i en mamma-barngrupp för mammor med anknytningsproblem. Jag hoppas att de kan hjälpa mig med det. Annars vet jag att det går över med tiden, för det gjorde det med sonen. Men det är en tung dag och jag behövde verkligen skriva av mig till er. Jag vet att det blev oerhört långt och undrar om NÅGON orkar läsa allting. Tack i sådant fall. Kram till er otroliga mammor därute!"

Snart i Nyhetsmorgon om förlossningsdepression

Genom en av de slutna grupper som finns på Facebook för mammor med förlossningsdepression (Läkande föräldrar) fick jag veta att man sökte en mamma till inslag i Nyhetsmorgon och eftersom jag själv synts i TV vore det intressant med ett nytt ansikte.
Är så glad att det blir en av "mina" mammor som deltagit med sin berättelse i min bok (En mekanisk mamma). Jag rekommenderade henne till programmet, för hon har en bakgrund som är extra intressant i sammanhanget, hon är sjuksköterska inom psykiatrivården och detta är väl lite ett tecken på att "vem som helst kan drabbas"? Det spelar ingen roll hur mycket vi kan om mänskligt beteende och de "rätta" reaktionerna. Ska bli spännande att se, kommer eventuellt nästa söndag. Har aldrig träffat henne, aldrig sett hur hon ser ut. Och fast vi inte kände varandra bidrog hon till min bok. Kram på dig Linda och grattis igen till nya bebisen!

Hur mår du?

Vikten av ett bra bemötande. Länk till examensarbete om just detta. "Hur mår du?"

"Detta examensarbete är en kvalitativ studie vars syfte är att beskriva hur kvinnor som har haft förlossningsdepression upplevde att personalen på mödrarådgivningen uppmärksammade kvinnans psykiska hälsa. Detta undersöks för att få kunskap om hur man på mödrarådgivningen borde agera för att ge en förebyggande och god vård vid förlossningsdepression."

Ibland kanske det räcker med den enklaste av frågor, men att få frågan är ändå inte självklart.

Sök hjälp

Det syns inte utanpå. Kanske är det så att man döljer detta för alla, för alltid? För att man skäms. För att man tror att omgivningen ska döma.
Men jag tror att förr eller senare kommer det ikapp. Att inte bearbeta är att skjuta problemen på framtiden. För nej, tiden läker inte alla sår. Speciellt inte de i själen.

Så om du mår dåligt. Sök hjälp. Hellre nu än sedan. För tiden går och livet passerar oavsett. Och hur mycket man än vill kunna vrida tillbaka klockan, så går inte det. Men du kan välja att leva resten av din tid så bra som möjligt.

Pappadepressioner

Pratade med några kollegor på lunchen idag och en av dem nämnde detta med pappa-depressioner. Att pappor ses som svikare om de drar sig undan när bebisen kommit, att man sällan reflekterar över hur DE mår egentligen. Om de begraver sig i arbete eller inte riktigt orkar vara så engagerad som mamman vill. Kanske mår de dåligt? Screening skulle kunna användas även för att upptäcka pappor/partners som inte mår bra.

"Barnhälsovården behöver utveckla metoder för att uppmärksamma även nyblivna fäder; hur de upplever sitt föräldraskap, hur de balanserar yrkeslivets krav med de egna och familjens behov, och vilket stöd de förväntar sig av barnhälsovården. När en mamma uppvisar depressionstecken bör BVC-sjuksköterskan också uppmärksamma hur pappan mår psykiskt. Den slutsatsen drar Pamela Massoudi, psykolog vid landstinget i Kronoberg och författare till avhandlingen."

Hela artikeln finns här.

Hjälp och lite spännande..

För en vecka sedan fick jag mejl från en psykologistudent i Lund som frågade om hjälp då jag har ett kontaktnät av mammor som inte mår bra. Och idag blev jag kontaktad av en sjuksköterskestudent. De ska göra sina slutarbeten om förlossningsdepression på respektive utbildning och det känns fantastiskt att de tar kontakt och att jag får möjlighet att hjälpa till. Det var sånt här jag hade hoppats på också, att få hjälpa till även så här.

Har annat spännande på gång också kanske, blev kontaktad av TV idag. Får se vad det handlar om, för det vet jag inte riktigt än. Återkommer!

Konsekvenser av att dö

Jag har läst Rose Marie Bouws bok Konsekvenser av att dö.
Det som är gemensamt med så många andras erfarenhet, inklusive mig själv, är hur mycket vi kan påverkas av att inte bli hörda. När det man försöker få gehör utan att bli hörd -hur katastrofalt detta kan bli.
Det andra som slår mig när jag läser boken är hur extremt annorlunda det verkar vara i Holland gällande barnafödande och spädbarnsvård. Att "regler" kring vad det bästa är kan vara så olika!
"Listor" med grejer som alla måste ha hemma för att vara bra föräldrar, en överdriven rädsla för plötslig spädbarnsdöd och hemmaförlossningar. Det är spännande och paradoxalt nog även underhållande.