Den sökande människan

Vi pratade häromdagen på jobbet om att det är så många andliga rörelser av olika slag, som florerar, varav många verkar utnyttja människors vilsenhet. Allt från änglakurser och mindfullness till rena sekter så som scientologerna. Sammanfaller den här vilsenheten och sökandet hos så många med att fler och fler mår psykiskt dåligt på olika sätt, i alla fall i västvärlden?
Säga vad man vill om religion, men det ger många människor en självklar, djupare mening med tillvaron, och en snabb avbörda i bönen. Inga telefonköer och väntetider till psykologen.
Är det därför människor i undersökningar många gånger är lyckligare trots fattigdom och till synes sämre levnadsvillkor, är det för att de fortfarande tror?

Koll på hjärnkoll?

Hjärnkoll. Första gången jag hörde om den här kampanjen var när Morgan Alling var frontfigur för några år sedan, det var väl ungefär samtidigt som hans bok "Kriget är slut" kom ut.
Kampanjen handlar om ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt.
Jag slängde iväg ett mejl för jag såg att de hade flera bloggare om olika områden och förlossningsdepression verkade saknas. Det stämde och nu kommer min blogg finnas länkad på deras hemsida.
Att kändisar går ut med sin psykiska ohälsa kan ju kanske ses som ett sätt att få PR, men jag tror att det är jätteviktigt med förebilder även här. Och att människor, kanske speciellt unga människor, vågar berätta och be om hjälp istället för att hålla det inom sig för att de upplever det som skamligt. Vilket det inte är.
Kampanjen visar att de dessutom är i gott sällskap.

Nu i Norge

Googlade runt lite och hittade min bok på en norsk internetbokhandel! Jätteroligt!

Passa på och njut!

Det är jobbigt att ha små barn. Ibland kan jag tänka att det är konstigt att så många ändå fixar det, till synes utan problem och utan att må dåligt över att det är jobbigt. Biologin. Vi är alla slavar under den, det är väl därför det går.
Alla säger att småbarnstiden är så kort. "Passa på och njut!"
För mig och många med mig har det inte varit någon njutning. De här kommentarerna spär ytterligare på det dåliga samvetet och känslan av att vara udda, fel och avvikande.
När min dotter var nyfödd önskade jag att hon var så stor att hon skulle börja skolan. Nu går hon i ettan och jag kan längta tills hon är så stor att man slipper hämta i skolan.
Men enstaka tillfällen har jag känt fragment av den känsla, kunskapen och visshet dessa människor velat förmedla. Min son är snart 5 år. Dottern börjar snart tvåan. Jag har kunnat gå korta promenader (10 min) när de båda varit hemma ensamma. Tiden har gått, inte alltid snabbt, ibland har den känts oändligt långsam, men obönhörligen går tiden och även jag blir äldre. Och den dagen kommer att komma när de är stora, när de inte längre vill ha så mycket uppmärksamhet ("Låt mig vara ifred!"). Kommer även jag sörja att deras småbarnsår och barndom gick så snabbt?

Kriserna vi glömde

Jag gråter över varje ny artikel i den här reportage-serien i Aftonbladet, "Kriserna vi glömde". Det handlar bland annat om förlossningsvård, förlossningsskador och spädbarnsdödlighet i Tchad, Burundi och Swaziland. Bara namn på länder som jag inte vet var de ligger, men så mycket smärta och misär. Om Läkare utan gränsers fantastiska arbete. Det pågår ett krig i Syren som nog nästan alla här känner till och det är bra att det rapporteras om hemskheterna där, men jag tycker det är bra att man skriver om förhållandena i dessa tre länder, för det är otroligt viktigt att det uppmärksammas. Kvinnor som våldtas och blir utstötta p.g.a av svåra förlossningsskador och bebisar som tynar bort i hettan.
Sätt in en slant du också!

Skarpt läge

Ibland är det fara å färde. Skarpt läge. Förtvivlan som tar över en individ och vill slita sönder och förgöra. En nybliven mamma som ska ta livet av sig och skriver det på Facebook, i en av stödgrupperna. Hon befinner sig i skogen.
Är det bara ett rop på hjälp? Hur ska man veta? Vi frågar vad som hänt, tröstar, peppar.
Men så tystnar meddelandena och en av oss ringer SOS, och polisen agerar blixtsnabbt.
Nu kan vi bara vänta. Var och på sitt håll men med en gemenskap kring att veta hur det kan vara. Vi vet hur allvarlig situationen är.

Bryta tystnaden kring känslokaoset

Mer i Linda Starks artikelserie om förlossningsdepression, om ny bok som kom i oktober 2013 "Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?" Det sprider sig, böckerna om förlossningsdepression, något jag misstänkte när jag skrev min bok: Vem skulle hinna först av oss som saknade litteraturen och kände att de själva ville skriva?

Personligen gillar jag inte boktitlar med svordomar, men tipsar ändå...