Hotande missfall

Utdraget nedan är ur boken, jag har lagt in det på den här bloggen tidigare, men nu måste jag göra det igen.

Jag har tänkt på dem många gånger de här senaste 6,5 åren, tänkt på om de var olyckliga den där gången vi sågs ute i blåsten, eller om deras bebis var hos någon av deras föräldrar och de bara var ute och promenerade ute på tu man hand?

Nu vet jag vet vad som hände dem, jag har en fortsättning på deras öde. Jag fick det svaret idag.

"En pappa som jag och Robert har sett ända sen vi själva kom in på förlossningen är också kvar på BB fortfarande. Jag hälsar en gång i korridoren, när jag är på väg tillbaka till mitt rum, och frågar nåt om hur det gått för dem. De ligger inne för hotande missfall visar det sig. Mannens fru är bara i vecka 23. Sen ser jag henne vid frukosten. Där sitter vi, flera stycken nyblivna mammor med våra bebisar och fortfarande stora, pösiga bulldegsmagar. Men hon har ingen bebis i någon balja med sig. Hon ler och ser glad ut, och berättar det som hennes man avslöjat dagen innan. Men vad känner hon egentligen? Hatar hon oss andra, vi som redan genomgått en lyckad graviditet och nu har våra barn i famnen? Flera månader senare, när jag och Robert är ute och går med barnvagnen i snålblåsten, möter vi detta par som kommer gående ett stycke ifrån oss. De har ingen vagn med sig. Och så vitt jag kan se är hon inte gravid. Känner de igen oss också? Hade jag kunnat hade jag velat prata med dem, säga att livet inte behöver vara slut bara för att de inte fått något barn, om det nu är så. Att det inte är något att avundas egentligen. Men naturligtvis passerar vi varandra utan ett ord. Mina ögon tåras. Kanske är det bara blåsten."