Information om amning

På torsdag den 26/5 anordnar Sensus i samarbete med amningshjälpen en informationskväll om amning. Kunde inte låta bli, så jag mejlade amningshjälpen. och jag fick svar att de skulle ta med sig detta. Man MÅSTE försöka påverka när möjligheten finns, det är min filosofi.

Mejlet nedan:

hej, läste just på Facebook ni ska ha infokväll. Superbra! 

Jag skulle om möjligt vilja skicka med ett ord. Jag har haft förlossningsdepression med båda mina barn och skrev för några år sedan boken "En mekanisk mamma". Är "stödmamma" på olika facebooka-grupper för kvinnor med förlossningsdepression.

Det är sååå många mammor med förlossningsdepression som fortfarande får rådet av läkare runt om i landet att sluta amma för att kunna börja medicinera med vanliga SSRI-preparat. Och all forskning idag visar att man lugnt kan amma med de flesta sorterna. Jag har själv blivit nekad medicin under fortsatt amning med min dotter och sedan under inrådan av annan läkare ammat min son två år på Paroxetin. Jag började med medicin när min dotter var 1,5 år och mådde alltså inte bra under hela den här perioden pga av nekad medicin. För mig var amningen superviktiga som naturlig kontakt med mitt barn och jag valde den svåra vägen.

OM ni kommer in på dessa frågor, eller om frågorna ställs är det viktigt att man får rätt information. Det kan handla om år av dåligt mående helt i onödan.

Informationsstress

Jag delade på facebook-sidan en artikel om en forskningsstudie som visar att amning minskar risken för en viss typ av bröstcancer. Artikeln är ifrån amningsnytta hemsida.

När jag väntade min dotter hade jag hört om att långtidsamning kunde minska risken. Jag hade ändå detta i bakhuvudet när jag kämpade mig igenom de ganska stora problem jag hade i början och när jag sedan fortsätta att amma så länge som jag gjorde. Mamma dog när jag var 17 år av spridd bröstcancer. Hon hade varit sjuk i 4 år och den ärftliga faktorn gnager allt oftare i mig med stigande ålder.

Generellt tycker jag inte att man ska gå ut och tala om sånt här till blivande föräldrar om det inte är helt solklart, det kan öka på stressen av att göra rätt, och risken för att "misslyckas" kan bli ännu större.

Alltför mycket information kan garanterat bli ett stort stressmoment för nyblivna mammor. Information på föräldrautbildningen om att det minsann inte är så lätt att amma, att man kan få diverse problem och att ha med sig detta inför den första tiden med bebisen, inte hjälper det att öka självförtroendet som nybliven förälder? Att våga lita på sin kropp och det den faktiskt är anpassad för?

Men varifrån ska vi få informationen, den vi verkligen kan lita på om inte direkt från sjukvården?
Att googla information kan ibland vara ytterst obehagligt. Det är ju ingen som skriver hur bra allt gick, det är bara skräckhistorierna vi får höra.

En klok kollega vars barn idag är 17 år sa att hon litade helt på sin kropp och jämförde med djurungar och deras mammor, inte behöver ett får lära sig att dia? Hon gick aldrig på föräldrautbildningar och sa till personalen att "blir det problem hör jag av mig!" Hon klarade sedan detta på egen hand alldeles utmärkt.

När det gäller förlossningsdepression har jag fått veta att det kan underlätta att få information i förväg. Att fallet inte blir fullt så stort, att skammen minskar om du redan vet att detta inte är så ovanligt. Att du långtifrån är ensam.

Men var går gränsen för vilken information som blir för mycket att få i förväg? Vi är alla olika och har olika behov. Det är ingen lätt avvägning för någon, man kanske inte ens vet själv vilken information som blir för mycket att få i förväg.

Intervju

Idag har jag blivit intervjuad av journalist Ola Hemström som har programmet Tendens i P1. Programmet kommer att handla om förlossningsdepression och om tankarna jag hade, om tankarna jag har idag. Om tankar jag delar med många andra.

Hur många gånger kan man berätta sin historia?
Den kommer tillbaka till mig varje gång, hur det kändes. Vissa detaljer har försvunnit, det är ju ändå 9 år sedan. Men ändå.

Vi tittade på bilder och filmklipp. Jag ser så lugn ut på många av bilderna, antingen överdrivet glad (man ska ju vara superlycklig!!), eller lugn.. Men skenet kan bedra som bekant.

Programmet kommer att sändas om två veckor ungefär.

Jag hoppas ni lyssnar, att någon lyssnar som behöver tröst, som behöver höra höra att den inte är ensam.

Intervju P1

Nu är det bestämt! Jag kommer att bli intervjuad i programmet Tendens i P1. Journalisten undrade särskilt över detta med förväntningar. De egna förväntningar av lycka som krockar med verklighetens depression, men framförallt hur man reagerar på omgivningens förväntan på lycka när man i själva verket mår dåligt? 

Hur var det för dig?

Berätta igen?

Jag har blivit kontaktad av en journalist från radiokanalen P1 om att göra ett program om förlossningsdepression. Jag funderade över om min historia redan har berättats tillräckligt mycket..?

Så jag frågade några kvinnor på Läkande föräldrar och de kunde alla tänka sig att berätta annars. Men vid samtalet idag kändes det som att vi fick bra kontakt och hen ville höra mer av det som jag berättade och aspekten att det var ett tag sedan, och att det finns andra, det pratade vi om.

För jag vill ju fortfarande berätta! Jag vill verkligen förmedla, och jag hoppas att även om min historia redan berättats så har jag ändå distansen som krävs för att verkligen kunna få fram nyanserna. Nu när frågan ställdes till mig måste jag ju få ta den möjligheten. 

Att föda ett barn

Nu blir det bokrecension! Att föda ett barn av Kristina Sandberg.

Ja men det var förstås titeln jag lockades av. Jag läser MASSOR av böcker igen. Bokslukarålder nummer två, infaller den i 40-årsåldern?

Nu till boken:
Handlar om Maj, 20 år gammal som råkar bli gravid med en betydligt äldre man (35 sådär). Han är nyskild och när han får veta om graviditeten friar han till den unga, söta Maj. Det är slutet av 1930-talet och i Europa mullrar det oroväckande.
Jag tror att man kanske ska känna med Maj, men man blir mest arg på henne faktiskt, frustrerad. Hon är så mesig och osäker, tänker mest på sig själv och hur uppfattas, om det hon gör duger, eller inte duger. Den blivande maken och sedermera maken är lika osäker han i sin roll som blivande far.
Och de hade kunnat mötas. Om det bara hade TALAT med varandra! Berättat om sin oro och osäkerhet. Men istället uppslukas Maj tvångsmässigt och flyr in i hemmets alla bestyr, hon ser smuts överallt och städar dagarna i enda. Maken dricker alltmer.. Pilsner, whiskey och cognac till kaffet.
Barnet föds och inte blir det så mycket bättre. Hur ska man sköta ett spädbarn, amma får man bara göra var fjärde timme och HUR ska man få barnet att sluta gråta? Den lilla som kan bli omöjlig och bortskämd av för mycket närhet och amning..

Språket är ovanligt i den här boken. Händelser, tankar och tal flödar ihop utan att det blir rörigt. Spännande grepp. Men det gör också att jag skummar mer än vanligt.

Intressant om dåtidens kvinnoroll och det extremt lösa manus jag skriver på har några funderingar gemensamt med boken, hur vi präglas av vår uppväxt i vårt egna sätt att vara, speciellt mot våra barn. Och spännande förlossningsberättelse.

Artikel i Metro

Artikel i gårdagens Metro. Lite skrap på ytan kan jag tycka, man får ingen direkt bild av hur illa det kan vara, men ändå bra att det uppmärksammas!