Svar

Jag fick ett mejl och jag skickade svar, svaret har efterfrågats även här. Jag har ändrat det lite från det jag skickade privat.

Frågan hur man går till väga för att få hjälp och om känslorna kring att inte orka med sitt barn.

SVAR: Jag är glad att du hör av dig men blir ledsen att höra hur du har det! Har du haft kontakt med någon psykolog och fått någon form stöd? Din son är 3,5, ni kan oavsett andra kontakter ta en kontakt med de psykologer som arbetar inom Barnhälsovården, de är experter på mamma-barn relationen och där kan du få stöd tills barnet är 6-7 år. Jag tycker du ska kontakta din BVC sköterska och be henne remittera dig dit, det spelar ingen roll att du inte ha ett spädbarn!! Du kan säkert ringa växeln på landstinget direkt och be dem koppla dig. Du ska INTE behöva må som du gör. Tyvärr är det så mycket skuld och skam inblandat i detta att inte orka med sitt barn, man SKA ju älska dem villkorslöst. Jag har inte alltid gjort det som du förstår. Barn i din sons ålder är ju en ganska jobbig ålder för "alla" med trots och så. Jag tror du behöver att någon lyssnar på dig, kanske behöver du medicin om inte bara samtal hjälper. Finns pappan med i bilden? Det finns också en Facebook-grupp som heter Läkande föräldrar, det är slutna grupper för föräldrar med förlossningsdepression eller anknytningsproblem, kontakta Lotten Grape på hennes hemsida. Du är inte ensam om såna här känslor, men det talas inte om det och det är det jag hoppas kan komma att ändras på sikt.

Ha inte dåligt samvete för du tyckte det var skönt att vara barnfri varannan vecka. Jag tror själv att det måste var den fördel som finns med att separera från pappan, om det nu ändå är så. Att man, får ett eget vuxenliv och ett liv med barn, lite som det bästa av två världar? Men inte heller detta är ju enligt normen ok att erkänna öppet.

Känn inte att detta är något du borde klara av på egen hand och att du är ”svag” som behöver hjälp. Det finns massor med tillfällen i livet när man behöver ett extra stöd, och detta är ett sådant tillfälle för dig tror jag, man är sämre för att man ber om hjälp, det är en styrka att inse var man befinner sig, tänk på det och fokusera på att du ska bli lyckligare.

Svar på några frågor

Hittills har jag knappt fått några kommentarer på den här bloggen. Det känns lite som envägskommunikation och jag efterlyser verkligen era synpunkter, för jag förstår ju att ni är några stycken som läser nu. Frågar ni ska jag försöka svara, det är bland annat därför jag skriver på den här bloggen. Vill ni mejla mig mer "anonymt" så skriv till Lotta.Lindeborg@gmail.com. Som ni förstår svarar jag i egenskap av en privatperson som är påläst. Jag är INGEN expert.

Vart vänder man sig när man inte mår bra?

Svar: Kontakta din BVC-sköterska! Hon (eller han) kan remittera dig till psykolog. Där jag bor finns psykologer anknutna direkt till BVC, och de är experter på relationen mamma-barn. Eller kontakta din husläkare för remiss. Du är i behov av stöd och måste påtala detta om man inte upptäckt din depression vid någon rutinkontroll. I fem av 21 landsting får man ca 8-12 veckor efter förlossningen fylla i ett frågeformulär som ska fånga upp mammor som mår dåligt, utan att mamman ska behöva berätta aktivt att hon är deprimerad. Jag hoppas innerligt att man börjar använda sig av den här enkla metoden på fler ställen, det är väl skrutt att inte fler landsting kollar av det här!

Vilken medicin finns mot förlossningsdepression?

Svar: Den medicin som brukar skrivas ut är så kallade SSRI-preparat,Selektiva serotoninåterupptagshämmare. Sorten läkemedel togs fram som ett skonsammare alternativ till de äldre antidepressiva medlen.

Sverige finns bland andra dessa SSRI-mediciner: Fluoxetin (Fontex, Prozac, Sarafem) Sertralin (Zoloft, Sertranatl) Paroxetin (Seroxat, Paxil) Fluvoxamin (Fevarin, Fluvosol, Luvox) Citalopram (Cipramil, Celexa) Escitalopram (Cipralex, Lexapro, Seroplex)

Jag äter själv Paroxetin och det fungerar för mig. Jag tar tabletterna på kvällen, när jag tog dem på morgonen kunde jag inte sova. Annars har jag faktiskt inte märkt av några biverkningar alls. Och blir inte avtrubbad. På mig skalas de negativa sakerna bort: omotiverad "uppflammande" ilska och överväldigande ledsenhet.

Tyvärr är det ju inte alltid det fungerar med den första medicin man får, utan man kan behöva byta sort.