Jag får slänga in en reserv som jag sparat på länge: ett kort utdrag ur min bok:
(formateringen blir lite tokig om någon nu reagerar på den)
Är det då möjligt att jag kommer att ångra det här barnet? Frågan gnager i mig. Jag tar upp detta med en barnmorska jag träffar några dagar innan förlossningen. Det är en äldre, lugn och vänlig kvinna som jag känner förtroende för. Jag blir lite ledsen när jag frågar. Barnmorskan ler och säger att det är helt normalt att känna så och att ha de här funderingarna.
”Alla lär sig älska sina barn”, säger hon. ”Det tar olika lång tid för olika mammor att knyta an till barnet, men man gör det förr eller senare. Barnet gör så att man älskar det.”
Jag önskar i detta ögonblick på mödravården att denna barnmorska är min mamma. Att det är denna kvinna jag kommer att kunna ty mig till när jag ska få hem min bebis. Att hon ska ta mig i famnen och stryka mig över håret och säga att allt kommer att gå bra. Att hon ska fortsätta beskydda mig med sina ord.
Bara några dagar senare kommer värkarna att dra igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar