De kommer att drunkna i sin mödrars tårar

Läser 2017 års Augustvinnare Johannes Anyurus bok. Den är fantastisk. Fantastiskt obehaglig.


Ett terrordåd. En av terroristerna, en flicka, skjuter en av de andra i terrorgruppen bestående av tre personer. Hon har som huvuduppgift att filma under dådet, men skjuter och stänger sedan av kameran. Vad som händer sedan vet egentligen ingen riktigt.


En författare blir kontaktad av henne en tid senare. Hon sitter på en psykiatrisk anstalt och har skrivit ner en text som han får läsa.


För varje möte avslöjar sig mer och mer av den historia som är hennes verklighet. Som en flicka 15 år fram i tiden. Uppvuxen i skuggan av det terrordåd hon nyss deltagit i. Terrordådet som är inledningen till det strikta, islamofobiska Sverige där medborgarna måste bekänna sig som äkta svenskar. De som är muslimer, judar eller oliktänkande mister inte bara sina samhälleliga rättigheter utan också sina mänskliga.


Är det bara vaneföreställningar? Under tiden som författaren tar del av hennes berättelse börjar samhället runtomkring honom redan att kallna.


Snyggt språk, det märks att Anyuru är poet.
Kan det gå så längt? Kanske. Det har hänt förr och världen verkar gång på gång dra för lite lärdom av historien.

Nedskärningar -fy!!

Det handlar mycket om nedskärningar i vården just nu. Förlossningsvården och psykvården. Två "avdelningar" som dessutom många gånger går hand i hand.

BB stängs i Skellefteå så att föräldrar väntas åka drygt 10 mil för att komma till förlossningen. Fullständigt orimligt och oacceptabelt. Lätta att skriva, men svårt att påverka när politiker vill göra så här. Politiker som sannolikt inte själva har småbarn och är i barnafödande ålder? En vild gissning bara.

Förlossningsskador. Herregud så många som lider av alla möjliga problem, inkontinens och framfall är bara några exempel. Jag har själv problem och jag har inte ens fött vaginalt, även om jag misstänker att den där sugklockan och försöken att dra ut min son orsakade någon liten skada som ändå gör sig tydligt påmind. (Sonen är rädd att kissa på sig ibland och då säger jag att "alla har kissat på sig, eller kissar på sig ibland, mamma gör också det"..)

Kvinnor som blir ignorerade av vården. Det gör mig väldigt ARG. Och jag hejar på alla kändisar som tar upp svåra ämnen, de har ju en annan möjlighet att nå ut trots allt. Hanna Hedlund delade med sig för några dagar sedan, bra!!

Kropp och psyke hänger ihop. Antalet människor som skulle må så mycket bättre efter förlossningen om man inte prioriterade ner kvinnors hälsa i samband med barnafödande? Här kan man spara ännu mer pengar om man istället tänker långsiktigt.

Laboon

Får väl fortsätta i den här bloggen även om jag tänker mig en bok och filmblogg egentligen nu..

Det finns ju så oändligt många bra böcker jag läst och filmer jag sett! Tänk om jag hade skrivit om alla dem sedan tonåren! Ja ja, Bättre sent än aldrig?

Just nu läser jag tre böcker samtidigt.
Senast utlästa bok är Laboon av Henrik Tord.

Om svåra relationer och om lätta. Om sorg och saknad.
I Thailand befinner sig en man på flykt från kriminalitet i Sverige. Hans 11-årige son, som bott i fosterhem under hela sin uppväxt, är på tillfälligt besök. Båda skadade av sitt förflutna på olika sätt, oförmögna att vilja eller kunna nå varandra.
Samtidigt finns familjen med den hett efterlängtade, äskade sonen, också 11 år.

Så kommer tsunamin och ödet för pojkarna samman då mannen på flykt ser sin chans att försvinna för gott. Men då kan inga vittnen finnas kvar..

Jag gillar Tords sätt att skriva, att hoppa mellan händelser. Och de lätt övernaturliga, krypande undertonerna är alldeles lagom för att skapa en obehaglig känsla genom boken.

"Don´t look into the mangrove."

I betraktarens ögon

Det finns ju ett gammalt ordspråk som lyder att "Skönheten ligger i betraktarens ögon". Kanske är uttrycket mer aktuellt än någonsin. Men jag tänker egentligen inte på skönhet, utan här handlar det istället om fulhet.

Människor som dömer andra människor, andra människors val eller läggning.

Jag tänker t.ex. på valet att amma länge. För vem är det vackert och för vem är det fult? Vad är det i betraktarens ögon som gör det så avskyvärt att amma ett litet barn? Vissa tycker till och med det är äckligt att amma ett nyfött barn offentligt. Var kommer fulheten ifrån..?

Sexuell läggning sen, att människor tycker det är så fult med kärlek mellan två vuxna människor bara för att de är av samma kön.

Jag hörde om barn i lägre skolåldern som hade kallat varandra "bög" som skällsord. Inte är det de själva som kommit på att detta är fult. Fula tankar ger fula uttryck. Och fula uttryck och tankar för vi vidare till våra barn! Det är viktigt att tänka på.

Fulheten ligger i den vuxna betraktarens ögon. Kanske inte i dina, kanske inte i mina, men i många människor finns fulheten tyvärr där. Och lurar.

Den livsviktiga anknytningen - och vikten av att inte släppa sina barn för tidigt

Dök på en superintressant artikel om anknytning och hur viktigt det är att se sina barn och att umgås med dem, att inte släppa kontakten för tidigt och låta kompisar "ersätta" umgänget med familjen. Jag kan inte låta bli att tänka på mobiltelefoner och hur upptagna vi är med dessa och sen blir vi irriterade för att barnen också vill göra så..?
Läs artikeln HÄR.


Gordon Neufelds tips för starkare anknytning

• Vid dagisstart, skolstart mm se till att barnet får en anknytning till en vuxen i personalen. Hjälp barnet genom att själv skapa en anknytning till denna person - genom att du själv hälsar, pratar och ler mot den nya personen blir den andre "godkänd" av dig och det underlättar för barnet. När du lämnar och hämtar är det optimalt om du hälsar på denna person, symboliskt för du över "föräldraansvaret" och tar tillbaka det. Är personen sjuk, kan det med vissa barn vara lämpligt att hålla barnet hemma också.
• Ge barnet en bild av dig att ha med sig, tex i ett halsband. Ha olika små rutiner som visar att barnet finns i dina tankar.
• Börja varje dag med att knyta an till barnet. Som exempel kan detta innebära att man säger godmorgon, tittar barnet i ögonen i och öppnar armarna. Men det behöver inte se ut så - alla har olika sätt att bjuda in andra.
• Var uppmärksam när barnet kommer och vill öppna sig, berätta om sig själv och sina tankar. Pga pressen från jämlike-inriktade barn måste barn visa sig osårbara i miljöer med många barn. Barnet behöver tid att vara sårbar och ha ont, tillsammans med dig.
• Lär känna ditt barns kompisar och lita på din intuition när det känns som ett annat barn "stjäl" ditt barn ifrån dig. Skär ner kontakten med detta barn - ersätt med dig själv.
• Lita på dina intuitiva känslor om det börjar kännas fel tillsammans med ditt barn. Ta ut semester och gör något tillsammans, bort från vardagsmiljön.
• Var tillsammans som familj ofta, eller tillsammans med andra som familjen har anknytning till. Lägg ner mycket energi på ritualer inom familjen, t.ex måltider tillsammans, firandet av födelsedagar, m.m.
• Skapa klara regler kring umgänge med andra barn men tänk på att du måste ersätta dem med dig själv. Vuxna som berättar att de som barn uppskattade att deras föräldrar "satte gränser" för det visade dem att föräldrarna brydde sig missar poängen i varför det kändes bra. Det är umgänget med föräldrarna som är det viktiga, inte reglerna.

Förlossningsdepression och smärta?

Samband mellan fysisk och psykisk smärta? Ganska självklart om ni frågar mig.

Här trillade jag över en blogg där man ställer frågan om samband mellan förlossningsdepression och bäckenbottensmärta.

Har du själv erfarenhet av förlossningsdepression och smärta i bäckenet? Gå in och svara HÄR.

Förlossningspodden om förlossningsdepression

Jag googlar ibland på förlossningsdepression (Och ja, jag googlar mitt namn ibland i detta sammanhang, vill så gärna att någon ska skriva nåt om boken!) och idag hittade jag "Förlossningspodden" och temat den 2 juni om förlossningsdepression. Länk till programmet HÄR.